Indigeneity, Language and Authenticity

Även en same kan vara högutbildad

Svar till Lena Anderssons ledare ”Även samer kan längta bort ibland 

Efter att ha läst Lena Anderssons ledare om Amanda Kernells film Sameblod känner vi oss tvungna att besvara den utifrån ett samiskt perspektiv, då den okunskap och fördomsfullhet som genomsyrar Anderssons text helt enkelt inte kan stå oemotsagd. Som samer kan vi inte acceptera att DN tillåter sina medarbetare att indirekt försköna den koloniala historien i Sverige, för att på så sätt tillåta att Andersson anklagar det samiska samhället för att stänga in en längtande själ.  

Det samiska samhället skuldbeläggs i Anderssons text för att Elle Marja förnekar sin identitet, en identitet hennes barn och barnbarn längtar efter. Det är alltså det samiska samhället eget fel att filmens Elle Marja så dramatiskt bryter mEed sitt ursprung, eftersom det är ”konservativ nationalism” som inte tillåter Elle Marja att välja sin egen väg. 

Om så bara en enda same vill lämna fjället och studera hos ”de andra” ska hon kunna det utan att be någon om ursäkt. Det är inte anpasslighet utan mod” argumenterar Andersson och visar på så sätt att många av tankemönstren från rasbiologins tid ännu lever kvar. Antingen ska man vara renskötare eller inte. ”Var konservativ, nationalistisk, bakåtsträvande same” eller ”var modern och utbilda dig” är normen som även Anderssons text andas.

Lapp skall vara lapp. 

Andersson har helt missförstått såväl premissen för filmen som debatten kring den. Det är ingen som ifrågasätter Elle Marjas önskan att studera vidare. Det är ingen som menar att hon är svag, eller svekfull som vill något annat än att vara renskötare. Det som ifrågasätts är de koloniala strukturer som för Elle Marja gör detta omöjligt, och dessa strukturer är inte skapade av samer, men av svenskar. 

Det Andersson med andra ord missar är att det är den historiska kontexten som tvingar Elle Marja att vara modig. Utan de historiska ramarna hade “Sameblod” inte gjorts, då det är just de som gör att hon inte får studera. De regler och fördomar som Elle Marja omges av, och som i slutänden begränsar henne är det inte hennes föräldrar på fjället som pålagt henne. Om Elle Marja vill uppleva det som lockar i den värld hon gläntat på dörren till måste hon bryta med vem hon är. Hon måste ljuga om sitt namn och ursprung, eftersom precis som Andersson uttrycker det ”endast barn till studerade får studera”. 

Detta är alltså inte ett val, men ett ultimatum, pålagt henne av den svenska staten.  

När vi läser Anderssons ledare frågar vi oss stilla om vi och hon sett samma film. Det samiska samhälle, den släkt som med öppna armar väntar på Elle Marja och hennes barn och barnbarn vid systerns begravning, är alltså konservativt nationalistisk. Det är alltså den släkten och kulturen som Andersson hävdar har lagt bojor på Elle Marjas liv, inte den svenska politiken av tiden som inte bara tvingat Elle Marja att klä av sig naken och fotograferas för att vetenskapen ska bekräfta sin hypotes om att samer är en längre stående ras än arier, men som dessutom utifrån denna hypotes tvingar Elle Marja till en skolgång som gör henne mindre lärd än svenska barn, på ett språk som inte är hennes egna förstaspråk. En skolgång som i sin tur inte gör henne behörig att läsa vidare, så som hon önskar. 

Vi förväntas alltså som samer och läsare att acceptera att det vårt eget fel att föreställningen att samer är mindre värda medborgare existerar. Det är vi själva som gör att det är accepterat att begå hatbrott gentemot oss genom såväl muntliga som fysiska kränkningar. Vi har oss själva att skylla när vi samer såsom Elle Marja förväntas jojka på kommando och som representant för alla samer förminskas till ett utdöende folkslag vars enda uppdrag är att vara ett pittoreskt inslag i det svenska folkhemmet, skapt för att underhålla. 

Anderssons krönika blir därför inte mycket mer än ett sätt att förskjuta ansvaret för kolonialismen över på de koloniserade; det svenska samhället får stå för frihet, och därmed godkänns indirekt statens övergrepp då den samiska kulturen redan kännetecknats som för trång, restriktiv, konservativ och kunskapsfrånvänd. Sverige blir i Anderssons text en symbol för upplysning, medan det samiska samhället i sann paternalistisk anda representeras som regressiv och bakåtsträvande. 

Detta skuldbeläggande av det samiska samhället, för de lagar och kolonialistiska system som den svenska staten skapade under 1800-talets slut, är ett fegt sätt att distansera sig från det ansvar som det svenska folket kollektivt har när det kommer till de övergrepp som historiskt och än idag begås mot det samiska folket. Det blir enklare för majoriteten att se på Sameblod om det är samerna själva som håller tillbaka Elle Marja, istället för den statspålagda rasism som så tydligt porträtteras igenom hela filmen. Andersson bekräftar detta i sin text. 

Trots att 80 år gått sedan tiden då Sameblod utspelar sig är igenkänningsfaktorn för oss samer hög. Det är dock betryggande att höra att Andersson upplever massivt motstånd mot svenskars rasism mot samer, i Stockholms innerstad. 

Tyvärr är motståndet inte lika massivt annorstädes. 

Vi som samer upplever snarare en massiv marginalisering. Vår kultur är fortfarande ett trevligt inslag i Mello, tv-soffor och underhållningsprogram, men när samer ifrågasätter markintrång, eller uttrycker oro för den samiska kulturens och näringarnas fortlevnad så blir vi konsekvent framställda som bakåtsträvande och mot utveckling. Vi samer upplever inte detta ”massiva motstånd” mot rasism mot samer, som Andersson åberopar, när debatten rasar om skoterförbud i Kirunafjällen, om gruvprojekt i Jokkmokk, vindkraft i Vilhelmina, om rovdjursdebatten i sin helhet. Vi upplever snarare motsatsen. Samehatet flödar, i sin mest osubtila form i fysiska hatbrott mot renar och i kommentarsfälten på lokalmedia och facebook. I sin subtilare form på ledarsidor där svenskar förståsigpåar hur även det samiska samhället också måste följa sin tid.

”Vi är ju alla svenskar”, trots allt och att vilja ”bryta sig loss” hör mänskligheten till tycks det underliggande budskapet vara.  

Dagens samiska ungdomar har det på ett sätt långt mycket enklare än Elle Marja, då vi  samer idag befinner oss i en tid där Sverige delvis har lämnat den mörka rasbiologins normer och värderingar bakom sig. Vi får studera, men vi får även vara oss själva hemma, också. Vi måste inte göra som Elle Marja.

Och just det är grejen. Varför ska Elle Marja behöva välja? Varför får inte hon studera men ändå heta Elle Marja och vara renägande same?  

Lena Andersson fortsätter med denna ledare att angripa samer, utan att ha någon egentlig insyn i vår kultur. Hennes motvilja att sätta sig in i postkoloniala teorier eller tankar om etnicitet och identitet gjorde att hon redan för fem år sedan anklagade oss samer i egenskap av urfolk för att vara en av de underliggande anledningarna till varför den högerextrema terroristen Breivik utförde sitt dåd på Utøya, även då i en ledare i DN. Hennes tanke om att det är vi samer som är konservativa, bakåtsträvande och i slutänden anledningen till varför Elle Marja inte kunde fortsätta att identifiera sig som same när hon ville vidareutbilda sig, snarare än de koloniala strukturer som fanns då och i mångt och mycket fortfarande finns i Sverige, är egentligen alltså varken föga förvånande eller särskilt unik bland kritiker av postkolonialism och mänskliga rättigheter, men som samer hade vi uppskattat om DN i egenskap av en av Sveriges största tidningar kunde sluta att ge vardagsrasismen och okunskapen om samer ledarsideplats. 

Helena Omma 
Samisk doktorand vid Sámi Allaskuvla i Kautokeino och renägare 

Johan Sandberg McGuinne 
Samisk kulturarbetare och förstelärare i samiska vid Lycksele Kommun 

 

 

Om samiskhet, koltar autenticitet – del II

I helgen skrev jag ett inlägg om samiskhet som i stort gick ut på följande fyra kärnpunkter, men som på många sätt och vis misstolkats:
 
  1. Samiskhet är inte någonting komodifierbart, det vill säga, vår identitet är inte någonting som kan förminskas ned till någonting mer eller mindre kommersialiserat, eller en standardmall av existens för hur vi skall eller måste vara, och vi kan inte tillåta att samisk identitet enbart blir någonting som handlar om exempelvis kläder och ingenting annat, där fokus ligger på individnivå, inte kollektiv nivå.

  2. Vi skapar den samiska identiteten tillsammans, och samiskhet bygger därför på en medlevd erfarenhet, ett aktivt deltagande i en samisk verklighet. Att kalla detta för ett aktivt deltagande betyder inte att man måste vara traditionsbärare, utövare av traditionella näringar eller ständigt stå på barrikaderna som aktivist, utan snarare att man gör ett aktivt val att vara en del i det samiska samhället utifrån de förutsättningar man själv har. Hur det valet ser ut skiljer sig mellan individer, och så måste det också få vara.
  3. Det finns tusentals sätt att vara same på, alla unika, och inga är fel, men samtidigt är samiskheten rotad i en kollektiv förståelse av Saepmie som någonting förenande. Du är lika mycket same om du adopterats av samer, som om du lever upp till alla stereotypa föreställningar om vad det innebär att vara same. Du är inte mer same för att du är artonde generationens renskötare med samiska som modersmål, eller mindre same för att du precis börjat ta tillbaka din kultur efter att ha förnekats den i generationer, men båda utgångspunkterna kräver ändock respekt för kollektivet.

    Däremot, om du själv väljer att i alla situationer förneka din samiskhet, oavsett ursprung, och du aktivt tar avstånd ifrån den så är det givetvis tragiskt, men jag som enskild same har inte rätten att påtvinga en annan människa en samisk identitet.

  4. När vi väljer att ta på oss kolten så finns det oskrivna regler kring den som kan skilja sig markant mellan områden men också familjer. Kolten har ett tyst språk och därför är det viktigt att vi lyssnar på dem som besitter traditionskunskap när vi syr, så att vi vet vad som går att förändra, och vad som man inte kan ändra på. Det betyder inte att man inte kan utmana normer, men att det finns vissa delar i en kolt som avgör om det är en kolt eller någonting annat, och att det är värt att lyssna på traditionsbärare och ta till sig den kunskapen, innan man börjar experimentera med hur man syr sin kolt.
 
Nu inser jag att mitt inlägg var långt, och att jag utgick ifrån att vissa punkter var tydliga nog, utan vidare utveckling, men efter att ha sett vissa kommentarer inser jag att så inte är fallet. Så för den sakens skull:
 
  1. Samiskhet handlar inte om vem som är mest, eller bäst same – det är liksom en fullständigt irrelevant fråga och en jag inte är särskilt intresserad av att debattera – det handlar om respekt, och vår etnicitet och identitet består av någonting mer än att ta på sig en kolt.

  2. Vissa samer väljer att vända tillbaka till vår kultur – som kollektiv är det vår plikt att ta emot dem med öppna armar, men fortfarande krävs respekt och ödmjukhet från alla håll. Man måste lyssna innan man kan tala. Däremot, vill en person förneka sitt ursprung så kan inte jag som enskild same tvinga den att identifiera sig som same, oavsett hur synd eller tragiskt detta är, oavsett om jag känner till hela personens samiska släkt, ch hur tydligt detta är ett tecken på att den koloniala assimilationspolitiken fortfarande är i högsta grad levande. Att vända åter är en resa som måste påbörjas av individen, vi kan inte ta det steget åt någon annan.
  3. Att aktivt identifiera sig som same handlar inte om att vara konstant synlig, eller att ständigt lyfta samiska frågor. Jag har aldrig någonsin påstått att folk inte kan vara samer bara för att de är blyga, inte särskilt sociala, eller inte väljer att synas i det offentliga. Det är en fullständigt befängd misstolkning av vad jag skrivit, och så pass långt ifrån vad jag tycker att det inte ens är värt att bemöta vidare.
  4. Att påpeka att det krävs respekt, vördnad och ödmjukhet inför att samiskhet är någonting svårdefinierbart som ständigt nyskapas i en kollektiv verklighet handlar inte om att ta ifrån någon dess värdighet, eller att ifrågasätta någons identitet, men att vi skapar vår samiskhet i relationerna med andra samer. Samiskhet är inte jämförbart med en nationell identitet, och därför blir det direkt mer komplicerat när vi diskuterar det att vara samisk.
 
Oavsett vad jag skriver så kommer det alltid att finnas samer som ifrågasätter andra samer, och hela skalan med autenticitet i förhållande till vår etnicitet är en skadlig, kolonial produkt som vi inte kan bli av med så länge som majoritetssamhället fortsätter att marginalisera vår kultur. Vi behöver aktivt arbeta med att lägga fram dessa sår i det offentliga, och hela dem för att undvika att alla försök att lyfta vårt samhälle förminskas till en diskussion om vem som är mest same, och därför har mest rätt att uttala sig i frågan.
 
Vill vi gå vidare finns det bara en sak att göra, och det är att börja lyssna på varandra, och behandla varandra med respekt, och den respekten måste visas både från de som nyligen upptäckt sin samiska identitet, och för dem som den alltid varit självklar.
 
 
 
 

Samiskhet, autenticitet och kolten som markör, men för vem?

Vår samiska identitet, och i förlängningen etnicitet, skapas i ett kollektivt forum, och det är någonting vi aldrig får glömma. Den är alltså inte en ensidigt individuell produkt. Det finns tusentals sätt att vara same på, men oavsett hur jag manifesterar min samiskhet i det offentliga, så är den beroende av att andra samer också känner igen det jag gör som samiskt. Med andra ord, min samiskhet är inte enbart min – oavsett hur mycket enklare det nu hade varit – den är en del av någonting större, som vi förvaltar tillsammans med alla andra samer. Som urfolk har vi dessutom rätten att själva definiera vem eller vad som är samiskt, och därför måste vi acceptera att det inte alltid är så enkelt som att ta på sig kolt för att ses som en medlem av vårt samhälle. Det krävs arbete, engagemang och lyhördhet för att “landa” i Saepmie.

Det är värt att minnas detta när vi diskuterar samiskhet, och behandlar frågor om vem som har rätt att bära kolt eller ej, för så länge som vi behandlar detta som någonting som enbart berör människor på individ-nivå, så kan vi inte på allvar komma vidare. När vi bär kolt, bär vi samtidigt våra förfäder och deras värderingar, traditioner och sociala koder med oss, och därför har vi ett kollektivt ansvar att lyssna på våra äldre och de som har mer kunskap än oss och samtidigt respektera att det finns outtalade regler som förts vidare i generationer när det kommer till hur vi bär våra kläder. För den som kommer från en familj där traditionsöverföringen varit sovande, eller bruten, är det kanske ännu viktigare att acceptera att det tar tid, och att de råd – oavsett hur taffligt formulerade de nu kan vara – som man får i majoriteten av fallen är baserade på en vilja att hjälpa någon att känna sig välkommen och delaktig i Saepmie. Vi måste vara ödmjuka för att det finns starka åsikter kring hur vi bär våra kläder, då detta i sig är en tydlig reaktion på den kolonisering som pågått och ännu pågår av våra marker: det blir långt mycket viktigare att fokusera på vad som är “rätt” och “fel”, om man tvingats göra val om att antingen dölja hela sin identitet, eller, lika illa, välja att visa upp den, och därför utsättas för i många fall mer tydlig diskriminering. Det handlar inte om att vara elak, eller att censurera en konstnärlig frihet, men om att hjälpa folk att hitta sin egen plats i vårt samhälle.

Vi måste även påminna oss själva om att vår samiskhet inte först och främst är en produkt av blod – när vi stirrar oss blinda på gamla släktträd och börjar diskutera procent som argument för eller emot kolt så fortsätter vi det rasbiologiska övergrepp på oss som folk som staterna initierade – men att den främst grundar sig på ett aktivt deltagande i det samiska samhället, där ens samiskhet ständigt skapas och omskapas i samspelet med andra samer som ser en som en del av ett större Sápmi. En same, med samiska föräldrar, som inte ser sig som same, är inte heller same oavsett om procentandelen i hens blod är 100% samiskt. Därför blir det i slutändan varken särskilt givande eller intressant att endast diskutera blod, då identiteten är någonting mer än en förfaders eller förmoders namn i en folkbokföring. Samiskheten är kanske därför istället bättre uttryckt som en individs känsla av delaktighet i det samiska samhället, som också skall bekräftas och accepteras av samma samhälle, genom släktsband och liknande. Just på grund av detta faktum – att samiskheten är en produkt av delaktighet och deltagande i Saepmie – så blir givetvis barn som adopteras av samer också samer, och det i sig är inte kontroversiellt – så har det alltid varit. De som lever med oss, på våra premisser, i vårt samhälle är en del av det.

Väljer man däremot att se på samiskhet som någonting som måste komodifieras i dräktform för att bli verkligt för en själv på individnivå så kan det vara bra att tänka länge över varför det samiska överhuvudtaget är viktigt för en som person.

Det är många frågor som man skulle kunna ställa sig själv när man tänker på kolt och identitet. Vill jag bära kolt för att jag är same, och villig att på alla sätt som går bidra till att vårt samhälle mår bra, genom att offentligt bära min identitet synlig för andra, oavsett om det betyder att jag möter motstånd och fördomar från majoriteten, eller vill jag helt enkelt bara bära kolt för att den är fin? Är jag beredd på att representera mitt folk när jag bär kolt? Är jag beredd på att argumentera emot fördomar och stå upp för andra i kolt, även när jag själv inte bär kolt och utseendemässigt skulle kunna smälta in i majoriteten? Är jag beredd att acceptera att det finns normer för vad man kan förändra i vårt dräktskick, och vad man inte kan ändra, och medveten om att dessa regler kan variera stort från plats till plats, och från familj till familj, eller tycker jag att det viktigaste när jag sätter mig ner och syr min kolt att den känns bekväm för mig, och enkel, fin och kul att bära för mig som individ, även om en del andra samer inte skulle känna igen delar av den?

Oavsett vad svaren blir så kvarstår faktumet – vår samiskhet är en kollektiv, snarare än individuell egendom som vi tillsammans förvaltar och för vidare till kommande generationer.

Daaletjen Staaloeh

 

Förr i tiden kunde man möta stállu lite var stans i Sápmi. Idag tror vi kanske att de försvunnit från oss, men faktumet är att de bara bytt namn till nättroll och “Sverige-vänner”, och att de nu bor på Internet istället för i någon skog. Turligt nog berättar de gamla sagorna för oss hur vi bekämpar stállu, och de tipsen håller än idag – med kunskap, mod och kärlek motar vi bort nättrollen. Vad som följer är en krönika på sydsamiska om just dessa troll. Texten finns sedan tidigare publicerad i tidningen Samefolket.

Dejpeeli staaloeh lin stoerre, ïskeres tråallh mah saemieh meehtieh sjuevnjeds skåajjine jah vaerine abpe Saepmesne råakedh. Mijjen aerpie-vuekien staaloevaajesi mietie, staaloeh lin veaksehks, räjhkoes jah lyjhkoejin bovtsh sualadidh jah saemien maanah byöpmedidh. Mov åemie tjidtjien vaajesinie, vïrre lij iktesth staaloej eeremes joptse.

Gosse manne lib govhte jaepien båeries, vienhtib hov staaloe mov fuelhkien ståapoen lïhke orriji. Gåessie stuerebe sjïdtib, die åemie tjidtjeme munnjien saarnoesti ahte satne lij duvrieb gåetien ålkoelistie vuajneme, mohte dillie goh månnoeh mov onn-åabpah limen onne, lyjhkimen skåejjesne stååkedidh, jah juvrh hohtjedh, så utni aelhkebe lij monnine staalojne beltedh.

Daenbien manne lohkehtäjjine saemien maanajgujmie daennie Liksjosne barkoeminie. Fïerhten gaskevåhkoen libie Gammplatsen’sne gusnie mijjen saemien siebrien naan gåetieh. Lustes, jah dillie dellie manne dej aaj staaloevaajesigujmie belteb, gåessie ålkosne årroejibie. Gåessie derhvie-gåetesne årroejibie, akte onne baahtje dejstie lyjhkoe gujhth sov jïjtse staaloevaajese mijjese såårnedh. Iktesth seamma baakoejgujmie aalka, ”ikth manne staaloeb Bearkoevuemesne vööjnib. Saatnan lea, tjoerede munnjien vïenhtedh!”

Jah sutnjien veanhtab hov. Manne leab aaj daaletjen staaloeh råakedamme daennie Saepmesne.

Novh maa, daelie ibie tjoerh iktesth ålkose vaedtsedh jïs sïjhtebe staaloeh vuejnedh, maehtebe aaj staaloeh gaske-vïermesne gaavnedh. Jah, jis aarebi idtjin dah leah sïejhme, dle maahta tjuetieh staaloeh seamma gaskevïermie-bielesne gaavnedh! Mohte tjoerh gujht mujhtedh, eah dah jiehtieh ahte Staaloeh leah – ”mijjieh libie Sveerje-voelph” jiehtieh hov.

Gaske-vïermesne eah leah dej daamtaj naan rïektes nommh, ååpsen daamtaj rasisme jah sexisme lägan dagkeres ”anonymous voice”, mohte tjoerh barre dah rïektes baakoeh tjaeledh gaske-vïermesne, v.g. ”ib sïjhth gruvide Saepmesne”, jallh ”tjoerh ammes guejmieh viehkiehtidh” jah die dah mijjen båeries vaajesijstie mijjen daaletjen veasomasse varki båetieh.

Jaavoe, staaloeh ennje Saepmesne årroeh, mohte eah dah leah iktesth seamma-plïeres goh staaloeh mej bïjre mijjen eejhtegi vaajesisnie libie govleme. Eah daaletjen gaskevïermie-staaloeh byöpmedh saemien maanah, mohte lyjhkoeh gujhth nåekies soptsesh sjïere-laakan almetji bïjre tjaeledh. Dejpeeli staaloeh lin saemiej stoerremes gertelh, mohte daaletjen staaloeh aaj ammes guejmieh, queer-almetjh jah nyjsenäjjah mah leah garmeres aassjoestieh.

Geerve lea gaske-vïermesne årrodh jïs ij sijhth daaletjen staaloeh råakedh, mohte dellie maaje mijjen leah bïevnesh mijjen båeries vaajesijstie mah leah ennje aevhkie mijjese. Staaloeh, jïs mijjen vaajesi skåajjine jallh dle gaske-vïermesne leah, eah leah dan soe jïermege. Dannasinie tjoerebe iktesth vijsies almetjh årrodh gåessie dejgujmie soptsestalledh. Daaletjen staaloeh leah aassjoen jah gåffoen maanah jah maehtebe barre dej gieries-voetine, gïrtelesvoetine jah jïjnjh maahtojne eatnemen bïjre gaemhpierdidh.

 

Vi håller elden levande, tills den bränner våra rötter

Att tala om samiskhet kan liknas med att gå på glödande kol. Egentligen är det inte så komplicerat, men ändå krävs det så lite för att man skall göra sig illa.

Vi håller elden levande, tills den bränner våra rötter.

Den som är trygg i sig själv, den som lärt sig hur hen skall gå utan att tveka i väntan på kommentarer, rasism och mer eller mindre välkomna råd om hur hen bör gå till väga för att på bästa sätt ta sig framåt bränner sig inte, medan den som tvekar och ständigt får sin identitet ifrågasatt till slut kommer att vackla, stanna till och vandra vidare med både mentala och fysiska brännsår.

Som samer möts vi ständigt av fördomar, både från majoriteten och oss själva. En av de mest effektiva vapen koloniseringen har skapat är vårt eget självhat, och än idag ser vi hur statsmakterna runt om i Sápmi fortsätter att spä på de konflikter som delar oss. Med hjälp av en tungrodd byråkrati, där samiska föräldrar tvingas kämpa för sina barns självklara rättigheter så fylls vår yngre generation med en känsla av uppgivenhet redan från en ung ålder. Kombinerat med ett samhälle där vi som samer antingen spelar en osynlig roll, där samisk traditionskunskap konstant nedvärderas och samer oavsett yrke och bakgrund påtvingas stereotypa roller av majoriteten, så är det inte svårt att förstå att den samiska psykiska hälsan är långt ifrån på topp.

Samtidigt är det dags att på allvar börja ifrågasätta vår egen medverkan i det övergrepp som idag sker på oss som folk. Som samisklärare i ett område mellan två språk har jag ofta hört föräldrar öppet ifrågasätta varandras autenticitet som samer, istället för att se styrkan i att leva i ett område med flera sätt att vara same på. Vi är alldeles för duktiga på att kritisera andra samers sätt att vara samer på; vi nagelfar sömmar, ord, och släkter, utan att ta oss tiden att se tillbaka på vår egen historia och se att roten till många av dagens problem går att finna i koloniala övergrepp som renskötsellagar, rasbiologiska tankegångar, gränsdragningar och tvångsförflyttningar. Samtidigt skapar den samiska vanan att tiga när man misstycker, och att svälja sin tunga, istället för att tala när man möter förtryck en intern bomb som en dag kommer att explodera, med katastrofala följder.

Och någonstans långt söderut står statsmakten och skrattar.

I Norge styrs nu Sametinget av ett norskt parti, och på svensk sida har en uppfattning om att ett tusental svenskar på något sätt lurat valnämnden att de är samer lett till att ett av oppositionspartierna överklagat alla röstberättigades rätt till att finnas med på den samiska röstlängden.

Konstigt nog så var det ändå kaoset i det norska Sametinget som upprörde mig mer. Känslan av att politisk egoism tilläts ta det samiska självbestämmandet som gisslan några månader innan det samiska politiska uppvaknandets 100-årsjubileum var mer problematisk, än att vi på svensk sida återigen fann oss själva i den eviga frågan om vem som egentligen är mest same, på bäst sätt. Att jobba mot att den samiska politiska viljan sväljs av majoritetssamhällets önskemål i ett hårdare, mer främlingsfientligt klimat är långt svårare än att på allvar börja ta itu med en dekoloniseringsprocess där fokuset ligger på att lyfta samiska tankar, traditioner och perspektiv som vi samer nu måste inleda för att någon gång kunna börja se på varandra som jämlikar i Sápmi.

För snart 100 år sedan skrev Elsa Laula att

”när vi står en och en kan vi föga eller intet uträtta”.

Enade som ett folk, oavsett våra inbördes skillnader, kan vi dock göra en skillnad. Det är dags att vi, samer börjar minnas det.

Hej Sveriges lärarutbildningar, det här är Sápmi som ringer. Svara gärna när ni har tid.

Varje gång som vi pratar om att förändra skolans läroplaner, i ett försök att motverka mörkläggningen av våra verkligheter, så glömmer vi en av de fundamentala grundpelarna i den strukturella rasismen, nämligen att den genomsyrar alla delar av vårt samhälle. Det betyder att även i ett samhälle där en person – här pratar jag om individer som tillhör en minoritet, ett urfolk, eller på något annat sätt bryter den strukturella rasismens normativa ramar – har en teoretisk tillgång till sin egen grupps historia, så är det den normativa gruppens inställningar, inte lagar, som först måste bearbetas och påverkas för att en faktisk förändring skall ske.
 
Medlemmar av majoriteten kommer inte att sluta att medvetet eller omedvetet låta sig gynnas av strukturella handlingsmönster som samtidigt missgynnar medlemmar av minoriteten, bara för att läroplanerna i den svenska skolan skrivs om. Ett exempel på detta är kursplanerna som reglerar modersmålsundervisningen för oss samer. Trots ett antal omskrivningar av dessa under de senaste 50 åren, som i teorin gynnar samiska barns tillgång till sina egna språk, så har dessa i praktiken ingen effekt, om inte också viljan att förändra redan finns där hos de politiker som verkar i Sveriges kommuner.
 
Att kursplaner saknar en reell inverkan på hur undervisningen ser ut i Sverige kan kanske delvis förklaras med att skolan inte är förstatligad. Det gör det möjligt för enskilda politiker att utifrån sina egna fördomar verka för att diskriminerande strukturer gentemot samer och andra icke-normativa grupper i samhället bibehålls. Att det är möjligt för vissa kommuner att kategoriskt förneka samiska barn deras lagstadgade rätt till modersmålsundervisning utan större problem, och att undervisningstiden skiljer sig med i flera fall med över 400 minuter per månad mellan kommuner, bekräftar delvis detta påstående.
 
Sanningen är den att det redan idag finns klara riktlinjer i Läroplanen för Grundskolan som rör undervisningen om samiska frågor, det är alltså inte där problemet ligger. Det förenklade svaret är att strukturell rasism genomsyrar hela samhället, och därför räcker det inte med sporadiska ansiktslyftningar i läroplanstexterna för att rasismen skall försvinna.
 
Vi behöver bara se på dagens totala okunskap om samisk historia bland den svenska majoriteten för att förstå att kursplanerna kanske ändå inte är roten till problemet. Okunskapen om oss existerar ju inte på grund av att kursplanen i historia är dåligt skriven, men för att en okunskap om samer främjar ett majoritetsnarrativ där osynliggörandet av samiska frågor är nödvändigt för att brott mot samiska rättigheter inte skall påverka den svenska självbilden, där landet kan ses som en internationell förkämpe mot rasism, och för jämställdhet.
 
I dagens kursplan för historia står det bland annat att elever som inte har fått “historiska perspektiv på urfolket samernas och de övriga nationella minoriteternas situation i Sverige” inte kan få E i slutet av årskurs 9. Läroplanen för Grundskolan som denna kursplan ingår i reviderades så sent som i fjol.
 
Även andra kursplaner kräver kunskaper om samiska förhållanden. För att få E i sexan i samhällskunskap skall varje elev ha fått kunskaper om “de nationella minoriteternas rättigheter“. Tre år senare skall det centrala innehållet i samma ämne se till att alla elever kan diskutera “de nationella minoriteterna och samernas ställning som urfolk i Sverige samt vad deras särställning och rättigheter innebär“. Här krävs alltså till och med förmågan att kritisk reflektera över urfolksidentitet och minoritetsrättigheter för att en lärare skall kunna sätta godkänt i ämnet.
 
Att elever får E i ämnet beror alltså inte på dåliga formuleringar, men, i brist på ett mindre direkt och negativt ord, dåliga lärare.
 
Det finns otaliga skrivelser i dagens läroplan som stöder ett fokus på samisk kultur och historia. Det samiska kan redan idag genomsyra det svenska skolväsendet, men gör inte det på grund av rasistiska strukturer, snarare än enstaka läroplaner. Till och med i ett ämne som på ytan kanske skulle kunna ursäktas för en brist på samiskt fokus så finns det skrivningar som stödjer att det samiska får spela en betydande roll i undervisningen. Ett exempel är kursplanen för Hem- och Konsumentkunskap, där det står att “eleverna [skall ges] förutsättningar att utveckla kunskaper om kulturella variationer och traditioner i olika hushåll“.
 
Frågan handlar alltså inte om att skriva om kursplaner, men att gå till botten med problemet. Dagens elever kommer aldrig att lära sig om oss samer, om inte också deras lärare har kunskaper om oss. Snarare än att se över kursplaner och skollagar handlar det alltså om att påverka de olika universitet som erbjuder lärarutbildningar, då problemet i grund och botten är institutionellt och strukturellt, snarare än baserat på dåligt skrivna läroplaner.
 
Det senaste beviset på att problemet är både strukturellt och institutionellt kom till mig i mitten på förra veckan. Då vittnade flera lärarstudenter som läser historia vid Umeå Universitet om att de inte per automatik får lära sig om samiska frågor, trots att samma universitet har ett nationellt ansvar för samiska språk.
 
Det är klart att vi skulle kunna jobba för kursplaner som på ett tydligare sätt lyfter samiska frågor, men personligen tror jag att det är ett Sisyfos-arbete som inte gagnar oss som folk. Istället är det på lärarutbildningarna och deras arrangörer som vi måste lägga vårt fokus om vi vill se en förändring vad gäller samiska frågor i den svenska skolan.
 
Sammanfattningsvis kan man väl kanske säga att jag som same och lärare hellre kämpar för att lärarutbildningar som inte har obligatoriska moment om samisk historia och kultur förbjuds att driva sin utbildning, för att på så sätt skaka om den vita hegemonin i den svenska akademiska världen, än för att vi får nya kursplaner som dagens lärare kan fortsätta att läsa selektivt, på grund av omedvetna eller medvetna fördomar om oss samer.

Etnochicka magsparkar – om kulturell appropriering och majoritetssamhällets inkompetens

Tråante. Ordet känns lent mot tungan, och ändå är sötman som vi lindade in oss i för snart en månad sedan inte nog för att stöta bort den ignorans och strukturella rasism som genomsyrar de länder som ockuperar våra traditionella marker.
 
Det svider när journalister beskriver mitt språk som ett låtsasspråk – det slogs ur mina förfäders strupar, tills orden förlorade sina vingar och drunknade i försvenskningens hav.
 
Att beskriva de samiska språken som låtsasspråk är förnedrande och ett ultimat bevis på den totala okunskap som genomsyrar Sverige. Samtidigt måste vi reagera när journalister får göra sig lustiga på bekostnad av ett av Sveriges officiella språk, och samtidigt avfärda en hel musikkultur. Det är inte acceptabelt att samers kulturarv enbart duger som en kuliss när Sverige skall profilera sig internationellt, samtidigt som gemene man saknar någon som helst förståelse för det samiska folkets historia. Varje gång som någon förlöjligar jojktraditionen i Sápmi måste vi påminna oss om följande: För mindre än 150 år sedan fick våra förfäder fängelsestraff om de jojkade offentligt, och därför är varje jojk som idag syns på TV på bästa sändningstid ett stort fuck-you i ansiktet på den koloniala makten.
 
“Vi accepterar inte längre våra grannars okunskap” sades det i den samiska jubileumsföreställningen “Jielemen Aavoe”, och ingenting kunde vara mer rätt. Det har för länge sedan blivit både osmakligt och rent ut sagt outbildat att avslöja sin egen ignorans om oss samer så offentligt som journalister runt om i Sverige nu gör. Man är inte ursäktad, bara för att man kommer ifrån Norrköping.
 
Men inte bara journalister gör felsteg så här veckorna efter att det politiska Sápmi firade sitt hundraårsjubileum. Även i modevärlden händer det saker. Etno har alltid varit inne, och när samiska artister plötsligt får ta plats i det offentliga rummet – vi har alltid funnits, det handlar inte om att vi plötsligt blivit bättre än tidigare och därför nu erbjuds en plats i rampljuset – så blir det intressant att kapitalisera på det på en gång exotiska men samtidigt inhemska.
 
Det svider när designers och heminredare gör piratkopior på våra traditionella mönster – att ständigt ignoreras av majoritetssamhället, för att sedan förvandlas till en soffkudde är ett övergrepp som må te sig harmlöst från ett utifrånperspektiv, men som från ett samiskt håll både sårar och upprör.
 
Den svenska staten har skrivit på ett stort antal deklarationer som skall säkerställa våra samiska rättigheter till vår egen kultur. Bland dem kan nämnas UNDRIP, som den svenska staten var drivande att få igenom i FN, och vars paragrafer 11 och 31 specifikt uttrycker att endast urfolk har rätt att bestämma hur deras traditionella konst skall kunna spridas.
 
Ändå hamnar vi alltid i samma diskussion, och det slutar med att folk skapar saker som i slutändan förminskar värdet av äkta samisk slöjd, samtidigt som faktiska samiska slöjdare, konstnärer och designers blir av med sitt levebröd. Det är inte rätt att ett folk, vars kultur stampats ner i leran, förvägras ensamrätten till den, när den plötsligt blivit intressant i det offentliga rummet.
 
Vad vi ser här, vare sig vi talar om Lisa Vipola, Gudrun Sjödén eller Lulu Carter, är ett tydligt exempel på hur majoriteten, för att parafrasera Frantz Fanon, ser på minoriteters identiteter som dess ägodel. Det räcker inte med att förtrycka ett folk, för att helt förgöra det måste processen intensifieras så att det som tidigare var förbjudet, skambelagt och förlöjligat plötsligt kan tas upp som exklusiva accessoarer av en majoritetsöverklass.
 
För mig så blir all icke-samisk design som profiterar på vår kultur ett slag i ansiktet på de samiska designers som dagligen måste kämpa mot fördomar och ignorans, för att överhuvudtaget slå igenom. Genom att stjäla samiska mönster och profitera på dem så koloniserar icke-samiska designers en plats som de flesta samer inte ens har tillgång till från första början.
 
Jag förväntar mig en ursäkt från NT. Jag förväntar mig att Royal Design drar tillbaka Lulu Carters kuddar och samtidigt ber om ursäkt, offentligt. Och så förväntar jag mig att alla i Sverige lär sig mer om oss samer.
 
Är det för mycket begärt? Svaret är nej.