Indigeneity, Language and Authenticity

Föraktet mot flerspråkigheten

Jag är uppvuxen med fyra språk. Jag använder ytterligare tre språk mer eller mindre dagligen, och har tack vare en sund uppfostran där mina språk setts på som resurser, snarare än som hinder, sett dörrar öppnas till internationella karriärer och upplevelser runt om i världen. Aldrig någonsin har jag sett på min flerspråkighet som ett hinder, men ändå möts jag dagligen av en politisk, kulturell och strukturell oförståelse gentemot flerspråkiga miljöer och individer.
Kanske är det därför som jag inte förvånas över att de moderata politikerna Wutzler, Brunsberg och Wengholm verkar ha plockat upp Ny Demokratis partiprogram från 1992, där man hävdade att ”att hemspråksundervisning motverkar inlärning”, då som nu utan faktiska, vetenskapliga belägg, för att i slutklämmen på sitt debattinlägg i Aftonbladet kräva att ”svenska som andraspråk avskaffas för att garantera att alla barn får tillräckliga kunskaper i svenska språket.”
 
Ändå känner jag mig tvungen att som förstelärare i ett modersmål – sydsamiska – bemöta den vetenskapsfrånvända och överlag sensationalistiskt skrivna debattartikeln som de tre moderaterna har kokat ihop.
 
Skribenterna menar bland annat att dagens undervisning leder till halvspråkiga elever. Det låter givetvis allvarligt och som en term tagen ur luften känns den både olycksbådande och alarmerande, men textförfattarna glömmer samtidigt att nämna att denna term skapades av Nils Erik Hansegård, som innehade den första professuren i samiska vid Umeå Universitet, och då specifikt för att beskriva samiska barn som på grund av statligt pålagda språkförbud berövats sina modersmål i ett undermåligt svenskt skolsystem.
 
Halvspråkighet uppstår alltså när ett flerspråkigt barn berövas möjligheter att utveckla sina kunskaper i modersmålet, snarare än tvärtom, som debattartikeln hävdar.
 
Samtidigt tror jag inte att det är någon som menar att flerspråkiga elever inte mår bra av en god utbildning i svenska, men att attackera kursplanen i svenska som andraspråk är knappast rätt väg att gå. Speciellt som det redan 2014 slogs fast i en avhandling från Karlstads Universitet (Skillnaden mellan kursplanen i svenska och svenska som andraspråk) att den faktiska skillnaden mellan de två kursplanerna var obefintlig, men att den ena kursplanen – den i svenska som andraspråk – i högre grad betonade vikten av att arbeta språkutvecklande i klassrummet, något som ett stort antal forskare menar gynnar inte bara flerspråkiga elever, men även enspråkiga elever.
 
Med tanke på hur dagens samhälle ser ut är det både oförsvarbart och illa genomtänkt att kräva att barns rätt till sina språk rationaliseras bort, enbart för att man ser på denna undervisning som resurskrävande. Istället måste vi börja ställa oss frågan varför vi i Sverige i sämre grad än exempelvis Storbritannien eller Kanada har lyckats med att skapa elever som behärskar båda sina språk lika väl. I rapporten ”Positively Plurilingual” från CILT konstaterade man bland annat att de elever från portugisiska familjer i London som erbjudits hemspråksundervisning i skolan hade fem gånger så hög chans att nå de högsta betygen på sina GCSE-prov än de elever som enbart hade läst engelska i skolan!
 
Kan det alltså hellre vara så att det är olika rasistiska basstrukturer i vårt samhälle som håller ner våra flerspråkiga elever, och som hindrar dem från att utvecklas i skolan, än deras rätt att tillägna sig kunskaper i sitt modersmål, och att få arbeta med det svenska språket medelst språkutvecklande arbetssätt? Sanningen är ju den att vi helt enkelt inte skapar elever som är bättre på svenska genom att frånta dem deras modersmål.
 
Att språkmångfald är normen, snarare än undantaget inte bara i Europa utan i hela världen, är ett enkelt och snabbt verifierbart påstående. Att EU dessutom har skrivit in respekten för språklig mångfald som ett av sina kärnvärden, samtidigt som man aktivt arbetar för att alla medborgare i unionen skall bli trespråkiga gör att de moderata politikernas förslag upplevs som mycket skrämmande då man tvärtemot all modern forskning vill beröva flerspråkiga barn en av deras mänskliga rättigheter. Samtidigt är det dock ett tydligt tecken på att högerextrema tankar och åsikter sakta men säkert blivit mer och mer välkomna i det offentliga rummet i Sverige.
 
Det, snarare än modersmålsundervisningen eller en språkutvecklande kursplan i svenska för flerspråkiga elever, är någonting att kritisera på riktigt.
 
Johan Sandberg McGuinne
Förstelärare i samiska och engelska
Advertisements

Gullie-gïele

min čáppa gollegiella,
mii addá gáđašvuođa
ja duháhat ovdagáttuid
min siidaguoimmi varas,

dån bälle duv ehtjan vuobdan

mijjen tjaebpies gullie-gïele,
mij gïengeles raejkieh barka
jah jille vïedtjh tseegkie
åabpaj jah vïelli gaskemsh,

Aktene liehpie gåddáme duv

mijá tjáppa gållegiella,
mij ávkijt la dujsta midjijda
gå mij agev rijddalip gaskama
gå mij gulddalip duv

Hur har vi sårats för att hata oss själva så?

Försoning och kyrkovärdar – ett svar på Per Sundins debattartikel “Det behövs inget kyrkligt förlåt till samerna”.

Försoning är ett centralt begrepp inom den kristna tron. En del teologer går så långt som att hävda att försoning med Gud och våra medmänniskor är Guds främsta uppgift till oss. I Bergspredikan går Jesus till och med så långt att han säger att den som inte försonar sig med sin broder, inte heller har rätten att lägga fram sina böner och offer till Gud.

Kanske är det just därför jag blir så illa berörd av Per Sundins debattinlägg i Dagen där han hävdar att det inte behövs något kyrkligt förlåt till oss samer. Påståendet visar inte bara att Sundin saknar grundläggande kunskaper om samisk historia i Sverige, men dessutom att hans förståelse av det kristna budskapet är minst sagt förvirrat.

I sin debattartikel nämner Per Sundin det samiska skriftspråket, utan att reflektera över det faktum att det finns sammanlagt nio idag levande samiska språk, och menar att detta på ett sätt rättfärdigar de övergrepp som kyrkan begick i statens och den kristna trons namn. Vad han glömmer i sammanhanget är att de allra första böckerna på samiska skrevs av en man med ytterst bristfälliga kunskaper i de samiska språken, och att ett otal olika ortografier följt i dessa böckers spår, vilket i sin tur, snarare än att underlätta alfabetiseringen av det samiska folket, bidragit till att få samer i dag känner sig bekväma med att skriva och läsa på sitt eget språk.

Inte heller nämner Per att de första samiska pojkar som fick gå i skolan knappats valt detta själva, men att de tvingats dit med våld. Jag behöver bara se på mitt eget släktträd för att hitta tydliga bevis på just detta. 1669 kidnappades den samiske pojken Adam Christoffersson, en av mina och många andra sydsamers förfäder, från sitt hem av birkarlar som bedrev olaglig handel i Åsele Lappmark för att sedan säljas till de svenska prästerna, och deras skolprojekt. Då var Adam nio år gammal, och hans fader berättade för tinget i Åsele samma år att han hellre hade dömts till döden, än att mista sin ende son.

Per Sundin ger sig även på att diskutera tvångskristnandet i sin artikel. Detta sorgliga kapitel i vår historia, där vår traditionella religion i mångt och mycket totalt annihilerades, bland annat genom att samiska heliga föremål förstördes och flera samiska män och kvinnor avrättades för sin tro, väljer Per Sundin att bagatellisera. Helt i kontrast med konkreta fakta beskriver han den svenska konversionen till kristendomen som ett tvångskristnande. Sanningen är den att kristendomens intåg i Sverige, till skillnad från i många andra länder, skedde uteslutande genom fredlig mission, och detta ledde till att man redan på 800-talet hade kristna begravningsplatser och kyrkor i Sverige.

Inte heller verkar Per Sundin ha förstått exakt hur stort inflytande den svenska kyrkan haft över utbildningsväsendet i Sverige. Att friskriva kyrkan från skuld, för att statsmakten tog de formella besluten att inrätta samiska folkskolor, sedermera nomadskolor, är att totalt förbise det faktum att kyrkan hade ett enormt inflytande över skolväsendet ända fram till 1958, då kyrkan officiellt förlorar sin makt över den svenska skolan.

Det är inte för inte som majoriteten av Sveriges pensionärer börjat sina skoldagar med psalmsjungande.

Kanske hade Per Sundins bristande kunskaper i svensk och samisk historia kunnat förlåtas om han inte samtidigt hade tagit på sig rätten att skuldbelägga mitt folk för att vi, trots historiska oförrätter och än idag pågående kolonisering av våra sinnen och marker, ändå är stolta nog över att fortfarande finnas kvar. Att underförstått anklaga samer för att vara ett segregerande folk – trots att exemplen på samer som gift sig med svenskar är otaliga – snarare än att se på den politik som rådde till långt in på mitten av förra seklet, och sätta sig in i hur Lapp-skall-vara-Lapp-politiken har slått mot hela vårt samhälle, vare sig vi är renägare eller ej, blir i praktiken ett okristligt slag under bältet.

Men kan man egentligen förvänta sig ett genomtänkt, etiskt resonemang från en man som ser fråntagandet av en människas allra mest personliga ägodel, det vill säga hennes namn, som ”en del av integrationen”?

Per Sundin skall ändå ha beröm för att han nämner ett stort antal exempel på hur den svenska staten kränkt våra mänskliga rättigheter. Tyvärr är det bara synd att han inte ser kopplingarna mellan staten och kyrkan, trots att det är mindre än 20 år sedan den svenska staten och den svenska kyrkan gick skilda vägar. Det är lätt att peka på staten som den stora boven i dramat, men att samtidigt blunda för det faktum att den Svenska Kyrkan äger ofantliga landområden i Saepmie, och att man genom århundradena gjort sig rik på samiska kroppar, marker och varor, är både oetiskt och i slutändan att tillåta sig själv att vara outbildad om samiska frågor.

I Uppsala Universitets arkiv hänger våra förfäders skelett. På stora ark i 38 album tyngda av övergreppets allvar stirrar våra släktingar tillbaka på oss, avklädda och fråntagna sin identitet av rasbiologins företrädare.

Per Sundin menar att kyrkan endast i undantagsfall varit medverkande i dessa övergrepp, men återigen visar han att hans kunskaper i frågan är bristande. Så sent som ifjol fick Lycksele Sameförening – Liksjuon Sámien Seäbrrie – reda på att den svenska kyrkan i Lycksele på femtiotalet varit med om att gräva upp 25 samiska skelett för att man skulle kunna forska på dem. Vi väntar fortfarande på att få återbegrava dessa stulna samiska män, kvinnor och barn.

Även när vi bortser från lokala exempel så är historien tydlig med att kyrkan gått rasbiologernas ärenden. I det rasbiologiska institutets arkiv finns det hundratals bevis på hur kyrkan aktivt deltagit och bidragit till spridande av rasbiologins tankar. 1929 bjuds en av Hitlers forskare, en tidigare jesuitpräst, in av ärkestiftet i Uppsala för att hålla en föreläsning om just rasbiologi, och i Herman Lundborgs bok ”The Race Biology of the Swedish Lapps” citeras Luleåbiskopen Bergkvist, som menar att ”den lilla kultur [som samer] äger har givits dem utifrån, alltså av de människor vars undersåtar de är.

Men inte nog med det, Herman Lundborgs första resa till Saepmie för att mäta samiska kroppar, och ta nakenbilder av våra äldre generationer mot deras vilja, hade aldrig blivit av om han inte hade fått direkt stöd av den dåvarande prästen i Vittangi. För att citera Maja Hagerman som forskat mer på ämnet i fråga så kan man utan att överdriva säga att ”den Svenska Kyrkan var av vital betydelse för de rasbiologiska undersökningarna”.

Jag vill lämna Per Sundin med en slutlig uppmaning och utmaning.

Som same, engagerad på olika sätt i den svenska kyrkan, hade jag i fjol förmånen att vara med vid Kyrkornas Världsråds möte i Trondheim. Vid det mötet tog man ett enhälligt beslut om att kräva av sina medlemmar att de är proaktiva i sitt stöd av urfolk runt om i världen för att motverka rasism, uppnå försoning, och uppnå rättvisa, samt att de arbetar aktivt för att implementera FNs deklaration om urfolksrättigheter som minimumstandard i sitt förhållande med samer och andra urfolk.

Min förhoppning är att Per Sundin vill följa Värdsrådets uppmaning och att han tar sig tid att läsa FN-deklarationen så att han i framtiden dels drar sig till åminnelse det centrala kristna budskapet om försoning, och att han dels sätter sig in i samisk historia och kultur innan han får för sig att skriva ytterligare en debattartikel där han som en enskild kyrkovärd tar på sig rätten att ge hela den Svenska Kyrkan syndernas förlåtelse, för något som kyrkan själv med all önskvärd tydlighet har visat att man förstår är någonting man måste diskutera vidare.

Johan Sandberg McGuinne
Förstelärare i samiska, Lycksele Kommun
Sekreterare i Liksjuon Sámien Seäbrrie

 

Även en same kan vara högutbildad

Svar till Lena Anderssons ledare ”Även samer kan längta bort ibland 

Efter att ha läst Lena Anderssons ledare om Amanda Kernells film Sameblod känner vi oss tvungna att besvara den utifrån ett samiskt perspektiv, då den okunskap och fördomsfullhet som genomsyrar Anderssons text helt enkelt inte kan stå oemotsagd. Som samer kan vi inte acceptera att DN tillåter sina medarbetare att indirekt försköna den koloniala historien i Sverige, för att på så sätt tillåta att Andersson anklagar det samiska samhället för att stänga in en längtande själ.  

Det samiska samhället skuldbeläggs i Anderssons text för att Elle Marja förnekar sin identitet, en identitet hennes barn och barnbarn längtar efter. Det är alltså det samiska samhället eget fel att filmens Elle Marja så dramatiskt bryter mEed sitt ursprung, eftersom det är ”konservativ nationalism” som inte tillåter Elle Marja att välja sin egen väg. 

Om så bara en enda same vill lämna fjället och studera hos ”de andra” ska hon kunna det utan att be någon om ursäkt. Det är inte anpasslighet utan mod” argumenterar Andersson och visar på så sätt att många av tankemönstren från rasbiologins tid ännu lever kvar. Antingen ska man vara renskötare eller inte. ”Var konservativ, nationalistisk, bakåtsträvande same” eller ”var modern och utbilda dig” är normen som även Anderssons text andas.

Lapp skall vara lapp. 

Andersson har helt missförstått såväl premissen för filmen som debatten kring den. Det är ingen som ifrågasätter Elle Marjas önskan att studera vidare. Det är ingen som menar att hon är svag, eller svekfull som vill något annat än att vara renskötare. Det som ifrågasätts är de koloniala strukturer som för Elle Marja gör detta omöjligt, och dessa strukturer är inte skapade av samer, men av svenskar. 

Det Andersson med andra ord missar är att det är den historiska kontexten som tvingar Elle Marja att vara modig. Utan de historiska ramarna hade “Sameblod” inte gjorts, då det är just de som gör att hon inte får studera. De regler och fördomar som Elle Marja omges av, och som i slutänden begränsar henne är det inte hennes föräldrar på fjället som pålagt henne. Om Elle Marja vill uppleva det som lockar i den värld hon gläntat på dörren till måste hon bryta med vem hon är. Hon måste ljuga om sitt namn och ursprung, eftersom precis som Andersson uttrycker det ”endast barn till studerade får studera”. 

Detta är alltså inte ett val, men ett ultimatum, pålagt henne av den svenska staten.  

När vi läser Anderssons ledare frågar vi oss stilla om vi och hon sett samma film. Det samiska samhälle, den släkt som med öppna armar väntar på Elle Marja och hennes barn och barnbarn vid systerns begravning, är alltså konservativt nationalistisk. Det är alltså den släkten och kulturen som Andersson hävdar har lagt bojor på Elle Marjas liv, inte den svenska politiken av tiden som inte bara tvingat Elle Marja att klä av sig naken och fotograferas för att vetenskapen ska bekräfta sin hypotes om att samer är en längre stående ras än arier, men som dessutom utifrån denna hypotes tvingar Elle Marja till en skolgång som gör henne mindre lärd än svenska barn, på ett språk som inte är hennes egna förstaspråk. En skolgång som i sin tur inte gör henne behörig att läsa vidare, så som hon önskar. 

Vi förväntas alltså som samer och läsare att acceptera att det vårt eget fel att föreställningen att samer är mindre värda medborgare existerar. Det är vi själva som gör att det är accepterat att begå hatbrott gentemot oss genom såväl muntliga som fysiska kränkningar. Vi har oss själva att skylla när vi samer såsom Elle Marja förväntas jojka på kommando och som representant för alla samer förminskas till ett utdöende folkslag vars enda uppdrag är att vara ett pittoreskt inslag i det svenska folkhemmet, skapt för att underhålla. 

Anderssons krönika blir därför inte mycket mer än ett sätt att förskjuta ansvaret för kolonialismen över på de koloniserade; det svenska samhället får stå för frihet, och därmed godkänns indirekt statens övergrepp då den samiska kulturen redan kännetecknats som för trång, restriktiv, konservativ och kunskapsfrånvänd. Sverige blir i Anderssons text en symbol för upplysning, medan det samiska samhället i sann paternalistisk anda representeras som regressiv och bakåtsträvande. 

Detta skuldbeläggande av det samiska samhället, för de lagar och kolonialistiska system som den svenska staten skapade under 1800-talets slut, är ett fegt sätt att distansera sig från det ansvar som det svenska folket kollektivt har när det kommer till de övergrepp som historiskt och än idag begås mot det samiska folket. Det blir enklare för majoriteten att se på Sameblod om det är samerna själva som håller tillbaka Elle Marja, istället för den statspålagda rasism som så tydligt porträtteras igenom hela filmen. Andersson bekräftar detta i sin text. 

Trots att 80 år gått sedan tiden då Sameblod utspelar sig är igenkänningsfaktorn för oss samer hög. Det är dock betryggande att höra att Andersson upplever massivt motstånd mot svenskars rasism mot samer, i Stockholms innerstad. 

Tyvärr är motståndet inte lika massivt annorstädes. 

Vi som samer upplever snarare en massiv marginalisering. Vår kultur är fortfarande ett trevligt inslag i Mello, tv-soffor och underhållningsprogram, men när samer ifrågasätter markintrång, eller uttrycker oro för den samiska kulturens och näringarnas fortlevnad så blir vi konsekvent framställda som bakåtsträvande och mot utveckling. Vi samer upplever inte detta ”massiva motstånd” mot rasism mot samer, som Andersson åberopar, när debatten rasar om skoterförbud i Kirunafjällen, om gruvprojekt i Jokkmokk, vindkraft i Vilhelmina, om rovdjursdebatten i sin helhet. Vi upplever snarare motsatsen. Samehatet flödar, i sin mest osubtila form i fysiska hatbrott mot renar och i kommentarsfälten på lokalmedia och facebook. I sin subtilare form på ledarsidor där svenskar förståsigpåar hur även det samiska samhället också måste följa sin tid.

”Vi är ju alla svenskar”, trots allt och att vilja ”bryta sig loss” hör mänskligheten till tycks det underliggande budskapet vara.  

Dagens samiska ungdomar har det på ett sätt långt mycket enklare än Elle Marja, då vi  samer idag befinner oss i en tid där Sverige delvis har lämnat den mörka rasbiologins normer och värderingar bakom sig. Vi får studera, men vi får även vara oss själva hemma, också. Vi måste inte göra som Elle Marja.

Och just det är grejen. Varför ska Elle Marja behöva välja? Varför får inte hon studera men ändå heta Elle Marja och vara renägande same?  

Lena Andersson fortsätter med denna ledare att angripa samer, utan att ha någon egentlig insyn i vår kultur. Hennes motvilja att sätta sig in i postkoloniala teorier eller tankar om etnicitet och identitet gjorde att hon redan för fem år sedan anklagade oss samer i egenskap av urfolk för att vara en av de underliggande anledningarna till varför den högerextrema terroristen Breivik utförde sitt dåd på Utøya, även då i en ledare i DN. Hennes tanke om att det är vi samer som är konservativa, bakåtsträvande och i slutänden anledningen till varför Elle Marja inte kunde fortsätta att identifiera sig som same när hon ville vidareutbilda sig, snarare än de koloniala strukturer som fanns då och i mångt och mycket fortfarande finns i Sverige, är egentligen alltså varken föga förvånande eller särskilt unik bland kritiker av postkolonialism och mänskliga rättigheter, men som samer hade vi uppskattat om DN i egenskap av en av Sveriges största tidningar kunde sluta att ge vardagsrasismen och okunskapen om samer ledarsideplats. 

Helena Omma 
Samisk doktorand vid Sámi Allaskuvla i Kautokeino och renägare 

Johan Sandberg McGuinne 
Samisk kulturarbetare och förstelärare i samiska vid Lycksele Kommun 

 

 

Om samiskhet, koltar autenticitet – del II

I helgen skrev jag ett inlägg om samiskhet som i stort gick ut på följande fyra kärnpunkter, men som på många sätt och vis misstolkats:
 
  1. Samiskhet är inte någonting komodifierbart, det vill säga, vår identitet är inte någonting som kan förminskas ned till någonting mer eller mindre kommersialiserat, eller en standardmall av existens för hur vi skall eller måste vara, och vi kan inte tillåta att samisk identitet enbart blir någonting som handlar om exempelvis kläder och ingenting annat, där fokus ligger på individnivå, inte kollektiv nivå.

  2. Vi skapar den samiska identiteten tillsammans, och samiskhet bygger därför på en medlevd erfarenhet, ett aktivt deltagande i en samisk verklighet. Att kalla detta för ett aktivt deltagande betyder inte att man måste vara traditionsbärare, utövare av traditionella näringar eller ständigt stå på barrikaderna som aktivist, utan snarare att man gör ett aktivt val att vara en del i det samiska samhället utifrån de förutsättningar man själv har. Hur det valet ser ut skiljer sig mellan individer, och så måste det också få vara.
  3. Det finns tusentals sätt att vara same på, alla unika, och inga är fel, men samtidigt är samiskheten rotad i en kollektiv förståelse av Saepmie som någonting förenande. Du är lika mycket same om du adopterats av samer, som om du lever upp till alla stereotypa föreställningar om vad det innebär att vara same. Du är inte mer same för att du är artonde generationens renskötare med samiska som modersmål, eller mindre same för att du precis börjat ta tillbaka din kultur efter att ha förnekats den i generationer, men båda utgångspunkterna kräver ändock respekt för kollektivet.

    Däremot, om du själv väljer att i alla situationer förneka din samiskhet, oavsett ursprung, och du aktivt tar avstånd ifrån den så är det givetvis tragiskt, men jag som enskild same har inte rätten att påtvinga en annan människa en samisk identitet.

  4. När vi väljer att ta på oss kolten så finns det oskrivna regler kring den som kan skilja sig markant mellan områden men också familjer. Kolten har ett tyst språk och därför är det viktigt att vi lyssnar på dem som besitter traditionskunskap när vi syr, så att vi vet vad som går att förändra, och vad som man inte kan ändra på. Det betyder inte att man inte kan utmana normer, men att det finns vissa delar i en kolt som avgör om det är en kolt eller någonting annat, och att det är värt att lyssna på traditionsbärare och ta till sig den kunskapen, innan man börjar experimentera med hur man syr sin kolt.
 
Nu inser jag att mitt inlägg var långt, och att jag utgick ifrån att vissa punkter var tydliga nog, utan vidare utveckling, men efter att ha sett vissa kommentarer inser jag att så inte är fallet. Så för den sakens skull:
 
  1. Samiskhet handlar inte om vem som är mest, eller bäst same – det är liksom en fullständigt irrelevant fråga och en jag inte är särskilt intresserad av att debattera – det handlar om respekt, och vår etnicitet och identitet består av någonting mer än att ta på sig en kolt.

  2. Vissa samer väljer att vända tillbaka till vår kultur – som kollektiv är det vår plikt att ta emot dem med öppna armar, men fortfarande krävs respekt och ödmjukhet från alla håll. Man måste lyssna innan man kan tala. Däremot, vill en person förneka sitt ursprung så kan inte jag som enskild same tvinga den att identifiera sig som same, oavsett hur synd eller tragiskt detta är, oavsett om jag känner till hela personens samiska släkt, ch hur tydligt detta är ett tecken på att den koloniala assimilationspolitiken fortfarande är i högsta grad levande. Att vända åter är en resa som måste påbörjas av individen, vi kan inte ta det steget åt någon annan.
  3. Att aktivt identifiera sig som same handlar inte om att vara konstant synlig, eller att ständigt lyfta samiska frågor. Jag har aldrig någonsin påstått att folk inte kan vara samer bara för att de är blyga, inte särskilt sociala, eller inte väljer att synas i det offentliga. Det är en fullständigt befängd misstolkning av vad jag skrivit, och så pass långt ifrån vad jag tycker att det inte ens är värt att bemöta vidare.
  4. Att påpeka att det krävs respekt, vördnad och ödmjukhet inför att samiskhet är någonting svårdefinierbart som ständigt nyskapas i en kollektiv verklighet handlar inte om att ta ifrån någon dess värdighet, eller att ifrågasätta någons identitet, men att vi skapar vår samiskhet i relationerna med andra samer. Samiskhet är inte jämförbart med en nationell identitet, och därför blir det direkt mer komplicerat när vi diskuterar det att vara samisk.
 
Oavsett vad jag skriver så kommer det alltid att finnas samer som ifrågasätter andra samer, och hela skalan med autenticitet i förhållande till vår etnicitet är en skadlig, kolonial produkt som vi inte kan bli av med så länge som majoritetssamhället fortsätter att marginalisera vår kultur. Vi behöver aktivt arbeta med att lägga fram dessa sår i det offentliga, och hela dem för att undvika att alla försök att lyfta vårt samhälle förminskas till en diskussion om vem som är mest same, och därför har mest rätt att uttala sig i frågan.
 
Vill vi gå vidare finns det bara en sak att göra, och det är att börja lyssna på varandra, och behandla varandra med respekt, och den respekten måste visas både från de som nyligen upptäckt sin samiska identitet, och för dem som den alltid varit självklar.
 
 
 
 

Samiskhet, autenticitet och kolten som markör, men för vem?

Vår samiska identitet, och i förlängningen etnicitet, skapas i ett kollektivt forum, och det är någonting vi aldrig får glömma. Den är alltså inte en ensidigt individuell produkt. Det finns tusentals sätt att vara same på, men oavsett hur jag manifesterar min samiskhet i det offentliga, så är den beroende av att andra samer också känner igen det jag gör som samiskt. Med andra ord, min samiskhet är inte enbart min – oavsett hur mycket enklare det nu hade varit – den är en del av någonting större, som vi förvaltar tillsammans med alla andra samer. Som urfolk har vi dessutom rätten att själva definiera vem eller vad som är samiskt, och därför måste vi acceptera att det inte alltid är så enkelt som att ta på sig kolt för att ses som en medlem av vårt samhälle. Det krävs arbete, engagemang och lyhördhet för att “landa” i Saepmie.

Det är värt att minnas detta när vi diskuterar samiskhet, och behandlar frågor om vem som har rätt att bära kolt eller ej, för så länge som vi behandlar detta som någonting som enbart berör människor på individ-nivå, så kan vi inte på allvar komma vidare. När vi bär kolt, bär vi samtidigt våra förfäder och deras värderingar, traditioner och sociala koder med oss, och därför har vi ett kollektivt ansvar att lyssna på våra äldre och de som har mer kunskap än oss och samtidigt respektera att det finns outtalade regler som förts vidare i generationer när det kommer till hur vi bär våra kläder. För den som kommer från en familj där traditionsöverföringen varit sovande, eller bruten, är det kanske ännu viktigare att acceptera att det tar tid, och att de råd – oavsett hur taffligt formulerade de nu kan vara – som man får i majoriteten av fallen är baserade på en vilja att hjälpa någon att känna sig välkommen och delaktig i Saepmie. Vi måste vara ödmjuka för att det finns starka åsikter kring hur vi bär våra kläder, då detta i sig är en tydlig reaktion på den kolonisering som pågått och ännu pågår av våra marker: det blir långt mycket viktigare att fokusera på vad som är “rätt” och “fel”, om man tvingats göra val om att antingen dölja hela sin identitet, eller, lika illa, välja att visa upp den, och därför utsättas för i många fall mer tydlig diskriminering. Det handlar inte om att vara elak, eller att censurera en konstnärlig frihet, men om att hjälpa folk att hitta sin egen plats i vårt samhälle.

Vi måste även påminna oss själva om att vår samiskhet inte först och främst är en produkt av blod – när vi stirrar oss blinda på gamla släktträd och börjar diskutera procent som argument för eller emot kolt så fortsätter vi det rasbiologiska övergrepp på oss som folk som staterna initierade – men att den främst grundar sig på ett aktivt deltagande i det samiska samhället, där ens samiskhet ständigt skapas och omskapas i samspelet med andra samer som ser en som en del av ett större Sápmi. En same, med samiska föräldrar, som inte ser sig som same, är inte heller same oavsett om procentandelen i hens blod är 100% samiskt. Därför blir det i slutändan varken särskilt givande eller intressant att endast diskutera blod, då identiteten är någonting mer än en förfaders eller förmoders namn i en folkbokföring. Samiskheten är kanske därför istället bättre uttryckt som en individs känsla av delaktighet i det samiska samhället, som också skall bekräftas och accepteras av samma samhälle, genom släktsband och liknande. Just på grund av detta faktum – att samiskheten är en produkt av delaktighet och deltagande i Saepmie – så blir givetvis barn som adopteras av samer också samer, och det i sig är inte kontroversiellt – så har det alltid varit. De som lever med oss, på våra premisser, i vårt samhälle är en del av det.

Väljer man däremot att se på samiskhet som någonting som måste komodifieras i dräktform för att bli verkligt för en själv på individnivå så kan det vara bra att tänka länge över varför det samiska överhuvudtaget är viktigt för en som person.

Det är många frågor som man skulle kunna ställa sig själv när man tänker på kolt och identitet. Vill jag bära kolt för att jag är same, och villig att på alla sätt som går bidra till att vårt samhälle mår bra, genom att offentligt bära min identitet synlig för andra, oavsett om det betyder att jag möter motstånd och fördomar från majoriteten, eller vill jag helt enkelt bara bära kolt för att den är fin? Är jag beredd på att representera mitt folk när jag bär kolt? Är jag beredd på att argumentera emot fördomar och stå upp för andra i kolt, även när jag själv inte bär kolt och utseendemässigt skulle kunna smälta in i majoriteten? Är jag beredd att acceptera att det finns normer för vad man kan förändra i vårt dräktskick, och vad man inte kan ändra, och medveten om att dessa regler kan variera stort från plats till plats, och från familj till familj, eller tycker jag att det viktigaste när jag sätter mig ner och syr min kolt att den känns bekväm för mig, och enkel, fin och kul att bära för mig som individ, även om en del andra samer inte skulle känna igen delar av den?

Oavsett vad svaren blir så kvarstår faktumet – vår samiskhet är en kollektiv, snarare än individuell egendom som vi tillsammans förvaltar och för vidare till kommande generationer.

Daaletjen Staaloeh

 

Förr i tiden kunde man möta stállu lite var stans i Sápmi. Idag tror vi kanske att de försvunnit från oss, men faktumet är att de bara bytt namn till nättroll och “Sverige-vänner”, och att de nu bor på Internet istället för i någon skog. Turligt nog berättar de gamla sagorna för oss hur vi bekämpar stállu, och de tipsen håller än idag – med kunskap, mod och kärlek motar vi bort nättrollen. Vad som följer är en krönika på sydsamiska om just dessa troll. Texten finns sedan tidigare publicerad i tidningen Samefolket.

Dejpeeli staaloeh lin stoerre, ïskeres tråallh mah saemieh meehtieh sjuevnjeds skåajjine jah vaerine abpe Saepmesne råakedh. Mijjen aerpie-vuekien staaloevaajesi mietie, staaloeh lin veaksehks, räjhkoes jah lyjhkoejin bovtsh sualadidh jah saemien maanah byöpmedidh. Mov åemie tjidtjien vaajesinie, vïrre lij iktesth staaloej eeremes joptse.

Gosse manne lib govhte jaepien båeries, vienhtib hov staaloe mov fuelhkien ståapoen lïhke orriji. Gåessie stuerebe sjïdtib, die åemie tjidtjeme munnjien saarnoesti ahte satne lij duvrieb gåetien ålkoelistie vuajneme, mohte dillie goh månnoeh mov onn-åabpah limen onne, lyjhkimen skåejjesne stååkedidh, jah juvrh hohtjedh, så utni aelhkebe lij monnine staalojne beltedh.

Daenbien manne lohkehtäjjine saemien maanajgujmie daennie Liksjosne barkoeminie. Fïerhten gaskevåhkoen libie Gammplatsen’sne gusnie mijjen saemien siebrien naan gåetieh. Lustes, jah dillie dellie manne dej aaj staaloevaajesigujmie belteb, gåessie ålkosne årroejibie. Gåessie derhvie-gåetesne årroejibie, akte onne baahtje dejstie lyjhkoe gujhth sov jïjtse staaloevaajese mijjese såårnedh. Iktesth seamma baakoejgujmie aalka, ”ikth manne staaloeb Bearkoevuemesne vööjnib. Saatnan lea, tjoerede munnjien vïenhtedh!”

Jah sutnjien veanhtab hov. Manne leab aaj daaletjen staaloeh råakedamme daennie Saepmesne.

Novh maa, daelie ibie tjoerh iktesth ålkose vaedtsedh jïs sïjhtebe staaloeh vuejnedh, maehtebe aaj staaloeh gaske-vïermesne gaavnedh. Jah, jis aarebi idtjin dah leah sïejhme, dle maahta tjuetieh staaloeh seamma gaskevïermie-bielesne gaavnedh! Mohte tjoerh gujht mujhtedh, eah dah jiehtieh ahte Staaloeh leah – ”mijjieh libie Sveerje-voelph” jiehtieh hov.

Gaske-vïermesne eah leah dej daamtaj naan rïektes nommh, ååpsen daamtaj rasisme jah sexisme lägan dagkeres ”anonymous voice”, mohte tjoerh barre dah rïektes baakoeh tjaeledh gaske-vïermesne, v.g. ”ib sïjhth gruvide Saepmesne”, jallh ”tjoerh ammes guejmieh viehkiehtidh” jah die dah mijjen båeries vaajesijstie mijjen daaletjen veasomasse varki båetieh.

Jaavoe, staaloeh ennje Saepmesne årroeh, mohte eah dah leah iktesth seamma-plïeres goh staaloeh mej bïjre mijjen eejhtegi vaajesisnie libie govleme. Eah daaletjen gaskevïermie-staaloeh byöpmedh saemien maanah, mohte lyjhkoeh gujhth nåekies soptsesh sjïere-laakan almetji bïjre tjaeledh. Dejpeeli staaloeh lin saemiej stoerremes gertelh, mohte daaletjen staaloeh aaj ammes guejmieh, queer-almetjh jah nyjsenäjjah mah leah garmeres aassjoestieh.

Geerve lea gaske-vïermesne årrodh jïs ij sijhth daaletjen staaloeh råakedh, mohte dellie maaje mijjen leah bïevnesh mijjen båeries vaajesijstie mah leah ennje aevhkie mijjese. Staaloeh, jïs mijjen vaajesi skåajjine jallh dle gaske-vïermesne leah, eah leah dan soe jïermege. Dannasinie tjoerebe iktesth vijsies almetjh årrodh gåessie dejgujmie soptsestalledh. Daaletjen staaloeh leah aassjoen jah gåffoen maanah jah maehtebe barre dej gieries-voetine, gïrtelesvoetine jah jïjnjh maahtojne eatnemen bïjre gaemhpierdidh.