Indigeneity, Language and Authenticity

Bikkán Ovllá

At the end of 2020, I was invited by StAnza and the Wardlaw Museum at the University of St Andrews to write a poetic response to a lithograph of a polar bear, made by the Norwegian explorer Fridtjof Nansen, who was elected as the university’s first international rector a little less than a century ago. The poem will be featured in a forthcoming e-book, published by the University of St Andrews.

Having already started on a poetry project, investigating links between the UK, in particular Scotland, and Sápmi that I hope to work more on as soon as it’s possible to travel to Scotland again, post-covid, it seemed more or less like a given to focus on one of Nansen’s Saami assistants. Seeing as a lot had already been written about Samuel Balto, who went on to teach Iñupiaq how to herd reindeer in Alaska, among other things, I chose to look into the life and history of the other assistant, Bikkán Ovllá, instead.

Bikkán Ovllá is Ole Nilsen Ravna’s North Saami name. He was one of the two Saami men Fridtjof Nansen employed as assistants during his Greenlandic tour, which made Nansen the first one to cross Greenland on skis, according to the history books. The fact that Bikkán Ovllá and Samuel Balto reached the coast before him, is rarely, if ever mentioned.

During my research, I found out that Bikkán Ovllá, who was 46 years at the time, had already left Sápmi once before; he’d travelled to London in 1885 in order to be exhibited at a human zoo in London, as mentioned in Cathrine Baglo’s PhD thesis “På ville veger? Levende utstillinger av samer i Europa og Amerika.”

Once there, Augustus Henrey Keane, former editor of the Glasgow Free Press and a professor of linguistics, carried out race biological studies on Bikkán Ovllá, in order to describe the “physical and mental capacities” of the Saami. The quotes in the poem are all taken from Keane’s description of Bikkán Ovllá and the other Saami that were exhibited in Alexandra Park.

During the Greenland expedition, Nansen often complained about Bikkán Ovllá’s flawed Norwegian, and remarked that they now and then communicated in English instead, which must mean that Bikkán Ovllá had picked up some English whilst at the human zoo in London.

Having read Hansen’s account of his Greenlandic expedition, where Bikkán Ovllá is often belittled, if in a loving way, I chose to approach the litograph of the polar bear in a slightly different way; while playing an essential role in the poem – Bikkán Ovllá is said to have been deadly afraid of polar bears – it, referred to as Nanuk in the poem, has (much like Keane and Nansen) been demoted to a background figure in a story about an otherwise often silenced and forgotten character, i.e. the explorer’s assistant.

The poem that I wrote can be read below.

BIKKÁN OVLLÁ

You never told your family about your time
in the human zoo,
of your struggles as a paid prisoner
herding reindeer through Alexandra Park.

Keane described you as
an “average specimen of your people”,
a true “aborigine, if not autochthone”,
yet marred by some “remarkable peculiarities”.

You kept silent
as his assistant traced your skull,
your naked body –
your eyes a “brownish green”
according to his table of measurements.

Years later,
when Nansen, the great explorer,
asked for skiers
to accompany him across Greenland,
you volunteered,
eager to bury your English memories in foreign snow.

That winter, Nansen complained about
your age,
your seasickness,
your broken Norwegian and fear of polar bears

And as before
you said nothing –
the silence deafening
as the first bear galloped towards your tent.

The morning after you held your tongue,
ignoring the teal ice cap
tearing itself asunder below you.

Years later,
surrounded by your children,
you would sing Greenland’s reindeer pastures,
the sweet smell of sedge grass
as the west coast plunged into the sea;

Nanuk and Keane long lost to the autumn storms.

Bikkán Ovllá, (c) Public Domain
Advertisement

Språk är slöjd

Allting har ett ord.

Minns vi det, förstår vi att det som händerna en gång skapat är taktila, levande berättelser som vandrar mellan kunskapsförmedling och estetik.

En “snårrestahke” är en kanal för dragsnoddar. Ordet kommer från verbet “snårredh”, som betyder att sy samman någonting med rynksöm, vilket är nödvändigt för en dragsnoddskanal.

Ordet “tjiepie” som används för överdelen på girkie-bongken, den pärlbroderade skinnpungen, är besläktat med ordet tjeapohke, som betyder hals.

På “gåårtenje”, en tvinnad läderrem, sitter “duahpa”, en tofs. Den kan vara gjord av skinn, pärlor, eller som här, kläde.

Bottenstycket, “betnie”, håller ihop fram- och bakstycket, som kallas för “leahkoe”. Samma ord används även för en båts akterstycke, eller bakstycket i en akkja eller “gïerehtse”, barnvagga.

När vi dekorerar en girkie-bongke med tenn eller pärlor säger vi att vi “bongkeb klïssebe”.

Klïssedh som verb visar på detaljkunskap, som är djupare och mer specifik än ett verb som “att sy”. Det faktum att detta verb finns avslöjar den epistemologi och pedagogik som ligger inbäddad i vår “aerpie-maahtoe”, traditionskunskap.

Den kunskapen, det rika fackspråk som lyfter vår vætnoe, slöjd, riskerar på sikt att försvinna om vi inte, samtidigt som vi slöjdar, tar vara på våra språk.

Det behöver inte vara perfekt, från början, även om vi ofta intalar oss det idag, när vi jämför oss med andra. Kanske är det en tröst att veta att när vi talar om vackra ting på samiska, kommer egentligen användbarheten först.

Något som är mjukt, runt och utan vassa kanter.

Något som är skönt att använda och hålla i.

När Kristoffer Sjulsson i boken “Kristoffer Sjulssons Minnen” tillfrågas om just estetik påpekar han att de flesta saker varken är vackra eller fula, men användbara eller ej.

Samtidigt som skönhet i sig aldrig varit ett uttalat mål i slöjdandet, har vi alltid använt oss av ett dekorativt formspråk som förmedlar samiska värderingar och tankesätt, och det i sin tur gör att samisk slöjd än idag prisas som något av det bästa som går att få tag på internationellt.

Kusmark. Om ortnamn och osynliggörande.

Kusmark.

Där i Kågedalen.

I Skellefteå, kommunen som alltid varit så supersvensk för att folk inte velat acceptera eller registrera samisk närvaro vid kusten.

Jag tänker på namnet.

Hur mycket folketymologins bygrundare Kuse med all sannolikhet inte funnits, men att de umesamiska orden för granar, guassa, guossa med all sannolikhet använts i området, redan då man 1543, för snart 500 år sedan, tecknade ned byn som Kvsemarc.

Kusmark.

Granmark.

Kusmark var en av de platser som längst hade en samisk, bofast befolkning i området. Under hela 1700-talet, fram till slutet av 1800-talet berättar olika källor om en relativt stor samisk bosättning i Kusmark.

Mellan just Kusmark och Drängsmark – Dräng ska ha varit den påhittade Kuses bror – finns ett antal unika stenrösen, som man tolkat som samiska – bland annat öppnade Ernst Manker ett flertal av dem och försvann med en del av deras innehåll så sent som 1950.

Ett annat bevis på samisk närvaro i Kusmark får vi från domstolsböckerna; 1819 gick de tre bofasta samerna Elsa Nilsdotter, Carl Sjulsson och Nils Hindersson, alla bosatta i Kusmark, till landskontoret i Umeå för att bestrida de debetsedlar de ålagts att betala.

Samerna i Kusmark gifte sig för övrigt relativt uteslutande med andra samer från Stämningsgården och Drängsmark, eller andra kustbosättningar, tills början av 1900-talet.

Väster om byn ligger Lappheden, ett namn som idag kanske försvunnit, men som senast nedtecknades av ortnamnsforskare 1949.

1806 skadskjuter en samisk pojke sig själv vid sin familjs kåta i Kusmarksliden.

I bouppteckningar efter hans och andra samiska familjer i området från 1850-talet ser man att de flesta tagit upp torp, och livnärde sig som snickare.

En av dem, Sjul-Erik (1841-1910) livnärde sig på att göra och sälja kaffekvarnar, bössor och samiska skinnålar.

Kusmark hamnar också i historieböckerna på grund av omfattande renstölder under 1830-talet, som drabbar samen Per Andersson från Tjakktjaurs Lappskatteland.

Boven i dramat är nybyggaren Anders Gustaf Jonsson Slumpare, som vittnen i rättegången berättar har uttryckt att han “skulle skjuta både renar och [samer]”.

Efter en rättegång som drar ut i flera veckor döms han till 28 par spö, tre gånger riset, två timmar i halsjärn och uppenbar kyrkoplikt.

Kusmark har även sin egen samiska eahpere-historia. Eahpere kan liknas vid mylingar i sydsvensk tradition.

1824, natten mot den 8 februari föder Margareta Jonsdotter ett barn under svåra plågor på en renfäll, långt ute i skogen, varefter hon sytt igen barnets mun och lindat det i trasor för att gömma det i skogen. Barnet, som är resultatet av ett övergrepp, vill hon helst av allt bara glömma bort.

Det hela uppdagades av Margaretas samiska grannar en vecka senare, som hört det döda barnets klagan, och i de rättegångar som följer döms hon först till halshuggning, följt av att brännas på bål, men straffet ändras i sista stund till 24 par ris, tre slag av paret, uppenbar kyrkoplikt i Skellefteå Kyrka samt tre år i spinnhus i Stockholm.

Alla brott är inte lika brutala, eller för den delen tragiska.

1867 tillåter modern till Johannes Renström, den samiske spelman som blev ihjälslagen på ett bröllop i Västra Sjulsmark 1886, samen Johan Matsson Holmgren från Kusmark att bo i hennes stuga utan tillstånd. Detta skapar stora rabalder och dokumenteras följaktligen i ett bystämmoprotokoll.

Idag ingår Kusmark i Mausjaures vinterbetesmarker.

Men samer har förstås bott längre österut än vid Kusmark. I mantalslängderna från 1850 hittar vi samiska fiskare på Bjuröklubb. På 1700-talet fanns ortnamn som Lapphamnen och Lappkåtatjärnen på Bjurön.

Precis bredvid Bjuröklubb, i Grundskatan, finns en 1200-årig samisk björngrav.

Och vad var egentligen poängen här?

Jo, att med den tydliga samiska historien i kusten – samer var kända både för ren- och sälskinn – så blir det så frustrerande att ortnamnsforskare får gissa att ortnamn som Kusmark kommer från myter om tre nybyggarbröder, eller ordet “kuse”, för häst, när a) kuse i de västerbottniska dialekterna antingen syftar till snorkråkor eller vålnader och b) inte användes som ord för hästar förrän 1956 enligt SAOB, men att mer logiska, samiska försök till tolkningar automatiskt avslås som för “långsökta”.

Kusmark.

Granmark.

I Kågedalen.

På umesamiska betyder Gávva sväng, vik, bukt.

Så ser Kågefjorden ut.

Den tolkningen stöder sig i sin tur på etymologin bakom norska Kågen-namn, från ön Gávvir, Kågen utanför Skervøy nordost om Tromsø.

Eller så tänker vi helt fritt.

Kåge.

Gáhkiere.

Renspillning.

daalhkadahken daalhkesh

daelie datne daalhkadahken
daalhkesh

abbrie jah átjájuakssa
mijjan álmiene

eadnái eatnamii

álo

ábiid
áŋgirušši

änj vil
jägge ja jávrregadde

duodajn

almma

varrás
váre várjjeliddje

you’re the one to
cure our climate now

you’re the rain
and each
heavenly promise

to our mother, this planet of ours

you’ll always be

the one who protects the boundless oceans

and yet still
quagmires in bloom, these lakes

truly

undoubtedly

indeed

the last and first one to stand up for
our mountains

deadlines like wildfires

i live by deadlines
drawn like fire across the palm of my hand.

and each stitch is charcoal
and each song has already been sung before

but time is a circle
there is no beginning
there was never an end

so i kiss each wasted moment like a new lover
burning myself from within.