Indigeneity, Language and Authenticity

Repliksvar till Gunilla Brodrej

För några dagar sedan skrev jag en kritik av Gunilla Brodrejs recension av “Midnattssol”. Blogginlägget blev uppmärksammat av både  P1 och flera olika tidningar, och efter att Gunilla själv hade läst mitt blogginlägg så kontaktade Expressen mig för att be mig skriva en avsevärt förkortad version av mitt inlägg som skulle kunna tryckas i deras tidning. Den förkortade versionen går att läsa här, och i direkt anslutning till den finns ett svar från Gunilla som jag slutkommenterar här nedan.

Gunilla Brodrej känner sig “påhoppad” av min kritik, eller, som hon uttrycker det i sitt direktsvar, “såsom ofrivillig representant för det förtryckande majoritetsfolket ser jag med sorg och förvåning med vilken misstänksamhet min text blir läst”. Vad Gunilla gör här är föga förvånande, utan snarare väntat. Det är inte Gunilla som har skrivit en klyschig, stereotyp text, det är jag som same som inte har förstått hennes “goda intentioner”.

Det är av någon outgrundlig anledning alltid upp till minoriteten att upplysa majoriteten, och ett av de enklaste sätten att underminera rättfärdig kritik är att avfärda den som baserad på känslor, och därav emotionell, snarare än saklig.

Gunilla säger sig sakna en tydlig bild av vilka vi samer är – därför kan hon enligt sig själv inte ha en stereotyp bild av samer, och det är precis det som jag menar är pudelns kärna; Det är på grund av avsaknaden av en nyanserad, och insatt bild av samiskhet som någonting oändligt heterogent, som hon omedvetet skapar sig själv en taffligt konstruerad bild av vad en same är utifrån stereotyper och tankar om vad modern samiskhet bör vara.

Vidare menar Gunilla att man inte behöver vara same för att kunna diskutera samisk identitet och samiska frågor, men det i sig visar bara på att hon är bekväm nog i sina medvetna och omedvetna privilegier för att ge sig själv tolkningsföreträde framför den grupp som diskuteras. Men det är sant, det krävs inte en samisk identitet för att diskutera samiskhet, däremot krävs det en ödmjukhet inför det faktum att en icke-same saknar en fysisk, medlevd upplevelse av hur samiskhet å ena sidan manifesteras av samer, och å andra sidan hur denna samiskhet mottas av icke-samer i det offentliga rummet.

Jag är medveten om att Gunilla kritiserar “skildringen” av hur rasism manifesterar sig, men som icke-same är det inte upp till henne att ifrågasätta dessa delar av “Midnattssol”.

Och slutligen, jag tycker precis som Gunilla att det är fantastiskt att det samiska får synas mer och mer i media, men mitt drömscenario vore ett kulturlandskap där recensioner av samiskhet från icke-samiska journalister inte slutar med att de å ena sidan vill sy mobilpåsar av renskinn och bli ett med naturen för att de har hundar som liknar Sofia Jannoks hund, medan de några dagar tidigare tar sig rätten att skriva dåligt formulerade krönikor som ifrågasätter rasism och samiskhet på samma gamla unkna sätt som vi blivit alltför vana med under åren.

Om Midnattsol och Autenticitet

Jag är kanske en av få samer som inte sett serien ‘Midnattssol’ – jag kallar det för ‘Outlanders’-syndromet, tv-serier som släkt och vänner är med i är jag världssämst på att faktiskt se när de väl går på TV – men jag känner ändå att jag måste få kommentera Brodrejs sågning av SVTs fransk-svensk-samiska storsatsning, då den känns både ogenomtänkt och full av förutfattade meningar dolda bakom ett försök att verka upplyst, och “medveten” om samiska frågor.
 
Som samer förväntas vi alltid förhålla oss till ett förutbestämt mått av autenticitet, som i realiteten är ofattbart, då måttstocken som denna autenticitet mäts med inte är formad från en samisk utgångspunkt, men med majoritetssamhällets glasögon på. Det att vara same definieras utifrån, och så länge så är fallet blir alla former av samisk representation, vare sig den kommer inifrån eller utifrån, klassad som fel, för att den på ett eller annat sätt inte lever upp till majoritetssamhällets förväntningar på vad en ‘riktig same’ är.
 
Brodrej upprörs i sin text över att “Samerna [antingen] porträtteras […] som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken“, och trots att kritiken i sig kanske är berättigad ur ett dramaturgiskt perspektiv så skjuter den ändå fel, i det att den snarare än att rikta kritik mot ett riktigt problem i kriminalserier – det vill säga att karaktärerna alltför ofta är endimensionella – verkar reproducera en nyskapad önskan på vad en same idag skall vara.
 
Idag är den gamla bilden av majoritetssamhällets same – en gåtfull renskötare – inte längre särskilt eftertraktad, men samtidigt är faktiska samiska identiteter som är en del av den samiska verkligheten idag inte heller önskvärda. Aktivism är i sig för politiskt, och det passar inte in i den nya bild av ett samiskt offer på väg ut ur ett bedövande mörker som har fötts fram under de senaste åren.
 
Dagens same är en kulturell varelse, och det räcker med en Maxida, verkar det underliggande budskapet vara, men när fler samiska ungdomar visar intresse för att lyfta svåra frågor, så framställs de automatiskt som stereotypa objekt, snarare än agenter med egna viljor och mål.
 
Brodrej hävdar att “majoritetssamhället [fortsätter] att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita“, men glömmer i samma andetag bort att hon själv är en del av det majoritetssamhälle som hon kritiserar, och att alla samiska skådespelare i TV-serien själva valt att vara med i den, för att inte tala om att hon i sin önskan om att visa ‘förståelse’ för samer glömmer att renskötseln i sig inte är en rekvisita, men en vital och livsviktig kulturbärare i Sápmi. Att då förminska de samiska skådespelarnas aktiva val och med ett nedlåtande ord förvandla samiska subjekt till fortsatt koloniserade objekt är att totalt missförstå både samisk identitet, och vem som har rätten att företräda den.
 
Faktum är att Brodrejs sågning inte tillför någonting till debatten om samisk identitet. Snarare än att belysa det faktum att vårt samhälle är mångfacetterat så lyckas hennes kritik att krympa det. När hon talar om Hammarstens karaktär ifrågasätter hon manusförfattarnas val att ge honom “karaktärsdragen dålig självkänsla, hunsad tonårsfar, bög och halvsame. Man får ha rejält mycket god vilja för att gå med på det sista.
 
Varför är det för Brodrej så svårt att se för sig en same som lider av dålig självkänsla – den samiska psykiska ohälsan är ett av Sápmis främsta problem idag – och som i tillägg till det är en homosexuell pappa med en samisk förälder? Är det för att hon har svårt att se Hammarsten som homosexuell, eller för att hon har svårt att se samer som homosexuella? I så fall så borde kanske någon skicka boken Queering Sápmi till henne.
 
Eller är det Hammarstens utseende som skaver?
 
Att han inte ser tillräckligt samisk ut för Brodrej, som i hela sin kritik stör sig på majoritetssamhällets förtryck av Sápmi, men som i en kort mening avslöjar att hon har en väldigt klar, och tydlig bild av vad en äkta same är och hur denne skall se ut och bete sig, och att denna bild är precis lika kolonial, endimensionell och stereotyp som den som vi alltid fått spottad på oss av det svenska samhället?
 
Brodrej ondgör sig över TV-seriens “fullständiga renons på kunskap om hur människor lever i Sápmi“, men misslyckas med att på ett övertygande sätt visa att hon själv vet vad hon pratar om. Vad betyder Sápmi för Brodrej? Är hon medveten om hur otroligt heterogent Sápmi är?
Att Brodrej inte är same, och därför inte kan uttala sig om hur vi bör och kan leva våra liv – med wifi i Stockholmsvilla eller i en tältkåta evigt sökandes 3g på telefonen medan Pokémons fångas på renskiljningar – har hon i tidigare krönikor gjort tydligt. Vi är Brodrejs ‘de andra’, även om hon hyllar en samisk renässans inom media. Tidigare i år skrev hon att “de [samerna börjar] äntligen synas långt utanför renbetesmarkerna“, även då utan självinsikt om att hon som medlem av majoritetsmedia indirekt har spelat en stor roll i den radioskugga som samiska frågor legat i under decennier.
 
Kanske är det ändå Brodrejs sista mening som stör mig mest – hela krönikan bygger på ett antagande om att samer felrepresenteras i ‘Midnattssol’, men när det verkligen gäller är det Brodrej som bäst vet hur samer idag upplever vardagsrasism. Hon “tror knappast att någon same i Kiruna blir kallad lappjävel för att han är sen till jobbet“, och avslöjar där och då att hon anser att hennes självpåtagna roll som agitator för samiska frågor inom kulturmedia ger henne större auktoritet att avgöra hur samer upplever vardagsrasism, än samer själva.

Vill ni för övrigt höra en samisk diskussion om ‘Midnattssol’ som lyfter både positiva och kritiska röster rekommenderar jag er för övrigt att lyssna på detta samtal mellan Olle Kejonen och Karen Eira, som visar att inte ens inom Sveriges Sameradio så håller alla samer överens om allting. För så är livet; mitt i det kollektiva är vi alla ändå individer.

 

Mitt Sápmi kan aldrig bli ditt fria Norrland.

Ibland tänker jag tillbaka på min första natt i Gállok, de sista skälvande timmarna innan området fylldes av hundratals samiska röster förenade i en, och jag själv stod undrandes inför en av alla de konstverk som fyllde de marker som varit samiska i urminnes tider, men ändå självsäkert utnämnde platsen till en ”No State”.

Jag minns att den ensamma skylten fick det att krypa i mig av obehag. Jag frågade mig själv var jag hade hamnat, och där och då kände jag mig smutsig bredvid ett samiskt kärnområde som någon, i sin iver att kritisera etablissemanget, hade förvandlat till ett Terra Nullius.

Samma term användes av det brittiska imperiet när man påbörjade den brutala ockupationen av Australien. Samma term legitimerade stölden av urfolks marker i Nordamerika såväl som på Nya Zeeland. Mitt i ett blixtrande samiskt kosmos av motstånd mot kolonialism, en koncentrerad ilska gentemot osynliggörandet av samer såväl som andra invånare i Gállok med omnejd, fanns en skylt som omedvetet hyllade kolonialismens grundprincip.

Det land som ingen äger får vem som helst ockupera. Gállok är ingens land. Sápmi är ingens land.

”Vad menar ni med ‘No State’ egentligen?”, frågade jag en av de personer som släpade ut rötter äldre än min åemie aajja, min nu döda morfar, för att bränna dem där på mitten av vägen i en protest mot ingenting, allting, natten, och sina egna demoner.

”Visst vet ni att hela den här kampen handlar om samiska rättigheter, egentligen? Att det här är Sápmi?”

”Vi måste återta den här platsen från kapitalismen”, svarade han.

”Det handlar om att vi som kommit hit förstår naturen och kan ta hand om den”, svarade han.

”Vi vill göra den här platsen till en plats för folk som oss. Vi som fattat felet med kapitalisternas politik”, svarade han.

”No State Gállok är vårt land. Tänk dig ett fritt Norrland. Vårt Norrland”, svarade han.

*

Ett av de enklaste redskapen för att kolonisera en plats är att ge den ett nytt namn. Kolonialism är i sig en akt av förstörelse, mental såväl som fysisk. Den förstörelsen kan ske på många plan, och det språkliga planet är ett av de starkaste. Om en plats förlorar sina samiska namn, har den då någonsin varit samisk, egentligen?

Genom att tysta de röster som vårdat ett land i årtusenden, genom att kväva dessa röster med ett täcke av nya namn tar man ifrån ett folks rätt att definiera sig själva och sina marker.

Att benämna Gállok för en ”No State” är att våldföra sig på den samiskhet som genomsyrar området. Att tala om norrländsk självständighet i ett område som aldrig varit Norrland, annat än på papper – alltid Sápmi – är att fortsätta koloniseringen av dessa marker, inte att frigöra dem.

Vi behöver bundsförvanter. Vi behöver de som står med oss på barrikaderna, men de behöver också, samtidigt, förstå sina egna roller som delar av ett kolonialt system. Dekolonisering är en våldsam, inre och yttre process, och den förenklas inte av att koloniala strukturer omedvetet eller medvetet reproduceras i kampen för ett samhälle där klasser inte längre definierar oss.

*

De senaste dagarnas diskussioner om ett fritt Norrland stammar återigen i förlängningen från markerna kring Gállok. Efter att Vattenfall – i sig ett kolonialt företag som oavsett fiskal placering kommer att fortsätta att utnyttja samiska marker – meddelat att man tänkt flytta 40 jobb från Jokkmokk, har människor från hela området börjat protestera mot vad man ser som en utarmning och ett ensidigt utnyttjande av vad som plötsligt blivit norrländska, snarare än samiska naturresurser.

Grundtanken i sig är bra; vi behöver som samhälle ifrågasätta det kapitalistiska samhälle som utarmar vår glesbygd, men diskussionen som förs saknar perspektiv, och i den ilska som nu gror döljs och tystas effektivt samiska röster. Problemet är att den svenska klasskampen i vår del av landet idag alltför sällan förs på en intersektionell nivå, och därför glöms vi samer bort även i denna debatt. Det är enklare att dela upp grupper i svart och vitt; förtryckare och förtryckt, utan att i den dikotomin ge en röst åt det faktum att det land som självutnämnda norrlänningar idag kämpar för i grund och botten aldrig varit svenskt, utan alltid varit samiskt.

I den verkligheten är Norrland lika mycket kolonisatör som Sverige, om än en misslyckad sådan.

Det stör mig att den diskussion som idag återigen blossat upp kring statsmaktens behandling av den norra delen av Sverige medvetet ignorerar det faktum att Norrland i sig är en kolonial konstruktion, som skapades specifikt för att ta över samiska marker och utnyttja samiska naturresurser.

Norrland är inte en koloniserad nation; Norrland är resultatet av och målet med en kolonial politik och det vi ser idag på kommunalpolitisk nivå är inte ett förtryck, men ett bevis på hur en del av kolonialmakten tjänat på Norrland, medan den del av kolonialmakten som valt att stanna i Norrland, tillsammans med oss samer, förlorat på denna konstruktion. Att formulera ett självständighetsargument utifrån Norrland som koncept är därför i sig ett kolonialt övergrepp då det totalt ignorerar Sápmi, både historiskt och idag, men istället för att behandla ovanstående faktum pågår just nu istället en kolonialt motiverad indigenisering av Norrland.

Det imaginära koloniserade Norrland sväljer tyst Sápmi. På debattsidorna. På TV.

Om Norrland kan etablera sig som radikalt annorlunda från Sverige som helhet, behöver man inte längre erkänna samer som områdets ursprungliga invånare. Genom att blunda för den samiska närvaron i detta område är det enkelt att skapa en ny identitet som ”norrlänningar”, ett från början ursprungligt och förtryckt folk, utan att samtidigt behöva erkänna faktiska samiska markrättigheter, och det historiska och ännu pågående förtryck av samer som hela Norrland som koncept i sig förkroppsligar.

Givetvis går det att argumentera för att ett framtida självständigt Norrland skulle föra en humanare politik gentemot samer, men sanningen är att Sápmi fortfarande skulle vara koloniserat, och baserat på hur dagens nordsvenska ledning behandlar samiska frågor på en kommunal och regional nivå är det föga troligt att ”Norrland” som självständig stat skulle vara bättre för oss samer.

*

Sanningen är den att en diskussion om ett självständigt Norrland i realiteten måste ignorera samiska rättigheter för att kunna existera, och samtidigt etablera en ny identitet för invånarna i detta område som enbart bygger på bostadsort och en föreställd gemensam klassidentitet, snarare än kultur, då Norrland i sig inte utgör en skillnad mot Sverige som helhet.

Sett med samiska glasögon så skiljer sig en mer lokalt koncentrerad kolonisationsmakt inte i grunden från en perifer kolonialmakt, så som den vi är underställda idag.

Istället för att handla om att gottgöra historiska oförrätter verkar dagens norrländska självständighetsdebatt handla om att ersätta samer med ”norrlänningar”, för att på så sätt kunna argumentera för att dagens nordsvenska kommuner är koloniserade av regeringen i södra Sverige. Därigenom får “Norrland” stå för någonting förenande, ursprungligt, men så länge som vi samer finns så kan den ursprungligheten inte autentiseras. Sápmi är problemet som måste raderas för att ”Norrland” skall kunna existera.

Med andra ord, för att Norrland skall bli fritt, måste även vi samer försvinna, och det kommer aldrig att ske.

Mijjieh libie ennje daesnie.

 

 

Less Talk. More Action.

Decolonisation is not and cannot be allowed to be transformed into a primarily academic discussion, and we need to move away from treating it as such, and instead start to incorporate decolonial ideas, methods and approaches into our daily lives instead. The act of combatting structural racism does not allow for a polite discourse which ultimately stems from and centres the very Ivory Tower as the source of change, when the truth is that universities uphold the very structures that decolonisation is trying to challenge.
 
Our lives outside of the colonial norm is not up for discussion if said discussion is being led by institutions that uphold racist structures, our relationship with the land is felt, rather than found within a university centred discourse, and if decolonisation is constantly allowed to be turned into a field of study, rather than permitted to be manifested through lived actions, in and of themselves both disruptive, chaotic and at the same time cathartic and self-healing, we’re doing the opposite of what the term suggests, and instead allowing ourselves to be colonised by the promise of talk, but ultimately no action.
 
In other words, if decolonisation stops at the study of texts, and never manifests itself as necessary actions – whether small or grander in scope – meant to bring about a positive change that challenges the majority’s history writing and highlights a different way of conceptualising and protecting the world, it is ultimately pointless.

“Vart är de stackars samerna?”, en replik på Johanne Hildebrandts krönika ‘Ett Vilset Museum’

När jag läser Johanne Hildebrandts text om Västerbottens Museum undrar jag stilla om hon och jag har varit på samma museum? Nu är det visserligen en vecka sedan jag sist var där, men så mycket kan ju egentligen inte hänt på Västerbottens Museum sedan dess? Kanske är jag för fast i ett rosa skimmer, efter att Västerbottens Museum nyligen kontaktade oss i Liksjuon Sámienseäbrrie för att initiera ett repatrieringsärende, där 25 samiska skallar skall återföras till Liksjoe (Lycksele) varifrån Uppsalaforskare stal dem på 1950-talet, men jag kan ändå för mitt liv inte förlika mig med bilden av Västerbottens Museum som i huvudsak en bunker med enbart spruckna träskidor.

Hela området, i folkmun känt som Gammlia, är en hyllning till Västerbottens bondehistoria, men samtidigt finns här även samiska visten från flera olika samiska områden, och man har varit intelligent nog att istället för att missrepresentera oss samer ta in kontemporära samiska utställningar såsom Maadtoe och i övrigt inte försöka tala över den bild av vårt samiska samhälle och vår historia som det samiska kulturhuset Tráhppie på samma område berättar.

Sanningen är väl den att jag som same tycker att muséet gjort rätt som inte tar på sig rollen som förmedlare av samisk kultur, utan tillåter att vi samer själva får berätta om oss, i vårt kulturhus som ligger mitt emot ingången till Västerbottens Museum. Kan samarbetet mellan museum och oss samer förbättras – ja, men att kategoriskt avfärda det som dåligt är helt enkelt blunda för det som händer på Västerbottens Museum under året.

Nåväl, det var nog inte samerna som Johanne störde sig på egentligen. Jag är för ung för att veta hur aktivt Johanne talade för samernas frågor när hon växte upp i Lycksele, så det låter jag helt enkelt vara osagt. Men samerna var nog Johannes minsta problem i hennes krönika. Det var nog egentligen den där integrationen. Eller specifikt en tillfällig, normkritisk utställning som använt muséets arkiv för att lyfta nya historier från länet som sällan eller aldrig fått höras.

Modigt, eller som Johanne ilsket skriver på sin Facebook-sida; historierevisionism!

Att haka upp sig på “The White House” som i mångt och mycket försöker att berätta en historia, men eventuellt misslyckas i sitt spretiga sätt att göra detta tydligt, må vara en sak. Men skall man haka upp sig på någonting, så är det i alla fall inte av de anledningar som Johanne skriver.

I hennes tunna text anar jag ett illa dolt förakt mot att ett museum som likt alla andra museum i Sverige bär på en mörk historia av förtryck, idag försöker att lyfta detta. Johanne vill ha vita bondmoror, och inte röster från vårt län som ekar genom det en gång bortglömda material från just länets arkiv som en tillfällig utställning nu använder sig av för att lyfta en mångfacetterad bild av Västerbotten som län.

Johanne orerar om integrationsiver och glömmer att “The White House” faktiskt lyfter västerbottniska röster från arkiven. Vilken historia får egentligen finnas för Johanne, vilken är autentisk nog för att inte stöta sig med hennes bild av museum som fanbärare för den nationalromantiska eran?

Å ena sidan kan jag förstå Johannes frustration. Västerbottens Museum verkar till en början litet, men samtidigt är det av högsta vikt att förstå att Västerbottens Museum inte bara är en byggnad, hela området måste ses som ett levande friluftsmuseum för att förstås fullt ut. Jag har länge bott i både Göteborg och Linköping, och om vi jämför Västerbottens Museum med exempelvis Östergötlands Museum blir det pinsamt tydligt att man i Västerbotten valt att vidga normen för vad ett museum är, medan besökarna i Linköping får nöja sig med kramandes skelett och lite tavlor, och sedan ta bussen tvärs över stan till Gamla Linköping för att få ta del av just det bondesamhälle som Johanne påstår saknas på muséet i Umeå.

Det är beklämmande, i Johannes förakt för att Västerbottens Museum inte enbart visar ett vitt bondesamhälle, eller framställer oss samer som statiska offer som för länge sedan dött ut och nu inte längre finns kvar för att själva berätta vår historia, verkar det som att hon gått blundandes genom hela muséets utställningar.

Vad mer vill Johanne egentligen ha – från ett skidmuseum i världsklass, där Västerbottens idrotts- tillika alpina historia lyfts, till ett stort antal fotoutställningar med Västerbottensfotografer (är man som jag från Västerbotten hittar man garanterat någon släkting på bild i muséets gigantiska fotoarkiv, jag har flera släktingar avbildade själv), från Västerbottensgårdar och rundlogar till kåtor och hällristningar, från jakt- och fiskeavdelningar till en interaktiv textil avdelning där man visar att det traditionella än idag är levande och andas i Västerbotten – det går helt enkelt inte att påstå att Västerbottens Museum misslyckas i sitt uppdrag.

Nog kan man vara kritisk till museum, men om kritiken går ut på att påstå att Västerbottens Museum är för PK och glömmer bort “riktiga” västerbottningars historia, då svamlar man. Och framför allt, om den kritik som man framför enbart går ut på att sparka på integration så har man helt och fullt missförstått hela Västerbottens historia.

Västerbotten, som samiskt kärnområde, har alltid varit en integrationens smältdegel.

Oavsett om det får Johanne att tugga fradga i vansinnesutbrott eller ej, så kan inte Västerbottens Museum blunda för att kulturer alltid och än idag har blandats i länet.

Om man prompt måste klaga, bör man i så fall ge sig på rätt saker, istället för att dölja sin xenofobi bakom ett dåligt skrivet påhopp på ett länsmuseum som till skillnad från majoriteten av museum i Sápmi faktiskt lyfter det samiska, och som medvetet och aktivt arbetar för att lyfta alla röster, historiska såväl som nya, i Västerbotten.

Att tysta ett språk – ett experiment, om betydelsen av skyltar på minoritetsspråk och politisk vardagsrasism.

Igår tog kommunstyrelsen i Unjárga ett kontroversiellt beslut om att ta bort de tvåspråkiga skyltarna i Vuonnabahta, ett samiskt centrum i Finnmark, tillika den samiska nationalsångsförfattaren Isak Sabas födelseort. Beslutet har redan fått kritik av bland annat Bjarne Store-Jakobsen, som menar att detta beslut är en form av rekolonisering, och förnorskning av Sápmi, i och med att man fråntar samer deras rätt till sitt språk, samtidigt som man väljer att dessutom ta ned redan befintliga skyltar på samiska, under förespeglingen att detta underlättar arbetet för sjukvården i Finnmark när de skall knappa in adresser på sina GPS-maskiner i ambulanserna.

Det man glömmer i debatten är att i Unjárga talar och förstår mellan 64% och 80% av invånarna samiska, och det betyder att sjukvården rimligtvis borde spendera mer pengar på att se till att sin personal talar samiska, än på att investera pengar och tid i nyare GPS-utrustning och förnorskade skyltar.

Debatten kring vägskyltar vore obefintlig om den enbart rörde majoritetsspråk, men i och med att en vägskylt är en fysisk manifestation av ett språk, en taktil påminnelse om en närvaro som är äldre än majoritetsbefolkningens, och ett faktiskt erkännande av ett minoritetsfolks lagstadgade rätt att använda sitt språk i det publika så blir frågan om skyltar betydligt mer politisk så fort man börjar tala om skyltar på ett minoritetsspråk.

Den som motsätter sig en samisk närvaro, motsätter sig också fysiska manifestationer av densamme.

Exempel på hur samiska skyltar förstörts på svensk och norsk sida av Sápmi.

Idag är majoritetsstatens förhållande till minoritetsfolks och urfolks språk noga reglerade av ett antal internationella mänskliga språkrättigheter, som gör att den ambivalens som uttrycks gentemot olika mindre språk inte i samma utsträckning kan få fäste inom politiken. Ändå är det fortfarande idag vanligt att politiker ifrågasätter och motarbetar urfolks språkliga rättigheter.

Dessa rättigheter kan kort sammanfattas som en serie av ställda krav som nationalstater är ålagda att åtfölja, bland annat när det kommer till användandet av minoritetsspråk i olika kontexter eller kravet att inte negativt påverka privatpersoners möjlighet att använda sitt minoritetsspråk både i det privata och det publika. Ofta åtföljs lagtexter om språkrättigheter av krav på stater att erkänna, stödja och underlätta användandet av urfolks och andra minoritetsgruppers språk i vardagen.

Problemet är bara att vi fortfarande har en lång väg att gå innan de olika kolonialstaterna i Sápmi fullt ut respekterar det samiska folkets språkrättigheter. Samtidigt är majoritetssamfundets motstånd mot det samiska mer fysiskt kännbart; medan nationalstaterna utför en mer subtil form av strukturell rasism som icke-samer sällan uppfattar som diskriminering, är det enklare att upptäcka och se majoritetssamhällets vandalism av samiska vägskyltar som ett tydligt tecken på rasism, även för icke-samer.

Problemet är bara att genom att fokusera på enskilda händelser där skyltar utsatts för vandalism, istället för att ta oss tiden att ifrågasätta varför det ens uppstått en debatt om samiska vägskyltars vara eller icke-vara från första början, så kritiserar vi vandalismen, men bagatelliserar dess rötter i historisk och kontemporär rasism, vilket i sin tur ger den tysta, politiskt dirigerade strukturella rasismen legitimitet.

För samer är det enkelt att bli trött på diskussionerna som förs. Varje gång som en samisk vägskylt sätts upp, så börjas det att klaga. Argument läggs fram där det hävdas att samiska språkskyltar representerar bortkastade pengar, och samtidigt blomstrar diskussioner som framställer samer som bidragstagare i stort. I stället för att peka på positiva effekter av flerspråkighet så tillåter media att det skapas klyftor mellan grupper, där det samiska språket rätt och slätt offras av majoritetssamhället.

Att i ett sådant klimat ta ned en skylt som redan finns på samiska är ännu värre. Det är ett tydligt exempel på ett försök att motverka den samiska dekolonisering som pågår mentalt såväl som psykiskt. Det är ett sätt att frånta ett urfolk språkliga rättigheter som de först nyligen har fått.

Men tänk om vi för ett ögonblick skulle vända på diskussionen, och se hur det då låter? Som ett tanke-experiment. Nedan följer ett påhittat anonymt inlägg i en samisk tidning, som handlar om norska vägskyltar i Sápmi.

Alltså, de där norrmännen. Norskjävlar som tycker att de är bättre än oss. Vem fan tror de att de är? Gå på tur och ha får överallt. Vem bestämde att det var en bra idé egentligen? Och sina färgglada små fjantdräkter. Bunader – nej, ser jag en till norrman i bunad ska jag fanimeg börja falsksjunga ‘la det svinge’ efter honom!

Och så nu vägskyltar på norska. Nej, nu får det tamigfan vara nog!

Först ska samerna i Vuonnabahta betala skatt för att norrmän ska kunna bo som bortklemade invandrare i Sápmi, och jobbar de så har de tagit jobbet från en same, var så säker, och så räcker det inte med att de kan se på norska nyheter – som samer betalar för! – sen så måste de dessutom sätta upp skyltar på norska, för det duger minsann inte att lära sig språket i landet de kommer till.

Norrmännen är lata. Ombytliga och hagalna. Lever på bidrag från det samiska samhället gör de också. Om inte det samiska samhället betalade för att norrmän skulle få fortsätta med sina fånerier – Alexander Rybak och Holmenkollen och allt vad de nu roar sig med – så skulle de gå under på en vecka!

Men nu får det vara nog! Om det inte passar att lära sig samiska i Sápmi, då är det ju bara att flytta tillbaka till Norge. Ja, det är som vi alltid har sagt, de där norrmännen lever på pengarna som kommer från folket i Sápmi, och så har de mage att dessutom kräva skyltar på sitt lilla fjantiga pyttespråk. Räcker det inte med att samiska pengar betalar för norrmännens lilla Storting när de kunde vara nöjda med vårt Sameting?

Vem pratar dessutom överhuvudtaget norska idag?

Det är ett litet språk som inte en endaste människa behöver – med norska klarar man sig på sin höjd i Norge, och inte ens där, norrmän själva är så förvirrade att de måste ha två skrivsätt, och ändå klarar de inte av att prata som de skriver – medan samiska är ett världsspråk som man kan klara sig med i fyra länder, minst.

Nej, nu får det minsann vara nog. Imorgon går vi och skjuter sönder en norsk vägskylt i protest.

Ellos Sápmi!

Alla argument i texten här ovan har använts och fortsätter dagligen att användas av folk som skrivit och skriver arga kommentarer på nätet mot samer, det samiska språket, samiskt näringsliv och samiska vägskyltar, men det är först när man vänder på debatten som det blir tydligt för majoritetssamfundet att diskussionerna som förs kontra samiska vägskyltar allt som oftast är rasistiska och klart går över gränsen.

När det mål som attackeras inte är ett urfolk, utan en vit, nordisk majoritet, blir det plötsligt enklare att se rasismen.

Problemet med den argumentation som förs mot tvåspråkiga vägskyltar, eller för den delen enspråkiga skyltar på minoritetsspråk är att den går emot både objektiv forskning om fördelarna med tvåspråkiga skyltar, samtidigt som att den är ett klart uttryck för vardagsrasism.

Men om vi bortser från just det, varför bör vi egentligen ha tvåspråkiga vägskyltar i områden med flera språk? Det finns ett antal olika anledningar, och jag tänker avsluta denna text med att ge några korta exempel på dessa.

FN har i ett flertal rapporter slagit fast att etniska konflikter, och spänningar mellan olika etniska grupper minskar i områden där mänskliga språkrättigheter respekteras. Genom att ge minoritetsspråk en fysisk närvaro i ett område så motverkas utanförskap och marginalisering. Samtidigt ökar användningen av hotade språk i områden där språket syns i det publika, och inte enbart existerar som ett muntligt kommunikationsmedel i den privata sfären.

Flerspråkiga skyltar är ett effektivt sätt att främja ett hotat språks synlighet. Genom att sätta upp skyltar på samiska ges det samiska en tydlig plats i det publika som majoritetssamhället har svårt att ignorera. För att citera den kanadensiska språkkommissionären och politikern Eva Qamaliq Aariak;

Om ett språk skall blomstra och överleva, och i tillägg till detta ha en roll att spela i det publika, så måste det vara synligt i ditt samhälle. Ett sätt att göra ett språk synligt är att sätta upp skyltar för vägar, orter och olika företag [på minoritetsspråk].

Flertalet studier visar dessutom att tvåspråkiga skyltar ökar intresset för minoritetsspråket i fråga. I oktober 2011 publicerades en regeringsrapport i Skottland som visade att intresset för det gaeliska språket hade ökat markant sedan man började att sätta upp gaeliska vägskyltar i de skotska högländerna. Det gaeliska språket hade varit förbjudet på skyltar ända fram till 1973, men i studien från 2011 kunde man konstatera att över 80% av de skotska medborgarna var positivt inställda till skyltarna.

Tvåspråkiga skyltar främjar turism, snarare än hindrar den. Detta gäller även i områden där två majoritetsspråk syns på vägskyltar, så som i Quwait, där alla skyltar är tvåspråkiga på engelska och arabiska för att underlätta turism och handel i landet. När det kommer till minoritetsspråk så attraherar skyltarna ofta ättlingar till människor som talat språket på skyltarna – detta är tydligt på Irland, där en av de vanligaste turistsouvernirerna är replikor av gaeliska vägskyltar.

Även i Skottland används ett minoritetsspråk för att locka turister; det nationella tågbolaget publicerade 2012 en artikel där man sade att man övervägde att sätta upp gaeliska stationsskyltar i större delen av landet, även i delar där språket har en lägre profil, då man sett ett ökat intresse för tågresor sedan man börjat sätta upp skyltarna, eftersom det hade gjort det enklare för tågbolaget och ett stort antal resebyråer att presentera Skottland som keltiskt, därmed unikt och framför allt annorlunda från England.

Flerspråkiga skyltar är ett sätt att stärka minoritetsfolks identiteter. För människor som i hela sitt liv kämpat för att få använda sitt språk i kontakter med myndigheter, på skolan och på jobb kan en tvåspråkig skylt ha ett stort symbolvärde. En skylt på samiska berättar för samer som blivit utsatta för århundraden av förtryck att vi också har ett värde, och att våra språk också räknas.

Ett exempel på hur viktigt tvåspråkiga skyltar kan vara k0mmer från Wales; här sågs enspråkiga engelska skyltar länge som en form av engelskt förtryck, men i och med införandet av tvåspråkiga skyltar ökade användandet av det walesiska språket markant.

Slutligen så berättar tvåspråkiga skyltar saker om ett område som det inte går att få reda på om man inte känner till platsens ursprungliga namn.

Det språkliga och kulturella landskapet är intimt förknippade med varandra, och därför är det möjligt att lära sig mycket om en plats genom att känna till dess ursprungliga, icke-koloniserade namn. Ta en plats såsom Tyndrum i de skotska högländerna – för en engelsktalande person är namnet inget mer än ett fonem, men för den gael som vet att platsen heter ‘taigh an droma’ på gaeliska är det möjligt att förstå att Tyndrum är en mindre by på en bergsås, där folk ofta samlats och övernattat förr i tiden.

Det samma gäller för samiska namn; vet man att det samiska namnet för exempelvis Vännäsby är Jeanoejohke, vet man också att byn ligger precis i en krök där två älvar möts.

Katastrofläge i solidariteten

Vi talar om katastrofläge, och trots detta har jag än så länge inte fem flyktingar sovandes i mitt vardagsrum. Mitt hem är min borg, som ordspråket säger, och murarna byggs högre och högre av högerpopulismens hat.

Vi talar om katastrofläge, och ändå finns det allt från apelsiner till öl att köpa i landet. Vi frossar i vetskapen om att den gnagande hungern tillhör någon annan.

Ja, vi talar om katastrofläge, och än har jag kläder att ta på mig, en plats att sova på, ett jobb att gå till och vetskapen om att jag kan uppehålla mig utomhus utan fara för mitt liv.

När jag ska ta mig över älven och ner mot kusten är det med en uppvärmd buss, med tåg, med fordon vars rutor inte är fyllda av kulhål, och inte en läckande gummibåt i ett kolsvart medelhav, med döden bakom, framför och under mig.

Snart är det jul, och jag tänker på Hebreerbrevet 13:1-3. I den oberättigade rädslan för och den nattsvarta vardagsrasismen gentemot människor som flyr helvetet på jorden så glömmer självutnämnda kristna sin egen religions påbud.

Om en rödgrön regering går med på att låta SDs falska verklighet styra deras politik, vad för skillnad är det då mellan de två?