Indigeneity, Language and Authenticity

Daaletjen Staaloeh

 

Förr i tiden kunde man möta stállu lite var stans i Sápmi. Idag tror vi kanske att de försvunnit från oss, men faktumet är att de bara bytt namn till nättroll och “Sverige-vänner”, och att de nu bor på Internet istället för i någon skog. Turligt nog berättar de gamla sagorna för oss hur vi bekämpar stállu, och de tipsen håller än idag – med kunskap, mod och kärlek motar vi bort nättrollen. Vad som följer är en krönika på sydsamiska om just dessa troll. Texten finns sedan tidigare publicerad i tidningen Samefolket.

Dejpeeli staaloeh lin stoerre, ïskeres tråallh mah saemieh meehtieh sjuevnjeds skåajjine jah vaerine abpe Saepmesne råakedh. Mijjen aerpie-vuekien staaloevaajesi mietie, staaloeh lin veaksehks, räjhkoes jah lyjhkoejin bovtsh sualadidh jah saemien maanah byöpmedidh. Mov åemie tjidtjien vaajesinie, vïrre lij iktesth staaloej eeremes joptse.

Gosse manne lib govhte jaepien båeries, vienhtib hov staaloe mov fuelhkien ståapoen lïhke orriji. Gåessie stuerebe sjïdtib, die åemie tjidtjeme munnjien saarnoesti ahte satne lij duvrieb gåetien ålkoelistie vuajneme, mohte dillie goh månnoeh mov onn-åabpah limen onne, lyjhkimen skåejjesne stååkedidh, jah juvrh hohtjedh, så utni aelhkebe lij monnine staalojne beltedh.

Daenbien manne lohkehtäjjine saemien maanajgujmie daennie Liksjosne barkoeminie. Fïerhten gaskevåhkoen libie Gammplatsen’sne gusnie mijjen saemien siebrien naan gåetieh. Lustes, jah dillie dellie manne dej aaj staaloevaajesigujmie belteb, gåessie ålkosne årroejibie. Gåessie derhvie-gåetesne årroejibie, akte onne baahtje dejstie lyjhkoe gujhth sov jïjtse staaloevaajese mijjese såårnedh. Iktesth seamma baakoejgujmie aalka, ”ikth manne staaloeb Bearkoevuemesne vööjnib. Saatnan lea, tjoerede munnjien vïenhtedh!”

Jah sutnjien veanhtab hov. Manne leab aaj daaletjen staaloeh råakedamme daennie Saepmesne.

Novh maa, daelie ibie tjoerh iktesth ålkose vaedtsedh jïs sïjhtebe staaloeh vuejnedh, maehtebe aaj staaloeh gaske-vïermesne gaavnedh. Jah, jis aarebi idtjin dah leah sïejhme, dle maahta tjuetieh staaloeh seamma gaskevïermie-bielesne gaavnedh! Mohte tjoerh gujht mujhtedh, eah dah jiehtieh ahte Staaloeh leah – ”mijjieh libie Sveerje-voelph” jiehtieh hov.

Gaske-vïermesne eah leah dej daamtaj naan rïektes nommh, ååpsen daamtaj rasisme jah sexisme lägan dagkeres ”anonymous voice”, mohte tjoerh barre dah rïektes baakoeh tjaeledh gaske-vïermesne, v.g. ”ib sïjhth gruvide Saepmesne”, jallh ”tjoerh ammes guejmieh viehkiehtidh” jah die dah mijjen båeries vaajesijstie mijjen daaletjen veasomasse varki båetieh.

Jaavoe, staaloeh ennje Saepmesne årroeh, mohte eah dah leah iktesth seamma-plïeres goh staaloeh mej bïjre mijjen eejhtegi vaajesisnie libie govleme. Eah daaletjen gaskevïermie-staaloeh byöpmedh saemien maanah, mohte lyjhkoeh gujhth nåekies soptsesh sjïere-laakan almetji bïjre tjaeledh. Dejpeeli staaloeh lin saemiej stoerremes gertelh, mohte daaletjen staaloeh aaj ammes guejmieh, queer-almetjh jah nyjsenäjjah mah leah garmeres aassjoestieh.

Geerve lea gaske-vïermesne årrodh jïs ij sijhth daaletjen staaloeh råakedh, mohte dellie maaje mijjen leah bïevnesh mijjen båeries vaajesijstie mah leah ennje aevhkie mijjese. Staaloeh, jïs mijjen vaajesi skåajjine jallh dle gaske-vïermesne leah, eah leah dan soe jïermege. Dannasinie tjoerebe iktesth vijsies almetjh årrodh gåessie dejgujmie soptsestalledh. Daaletjen staaloeh leah aassjoen jah gåffoen maanah jah maehtebe barre dej gieries-voetine, gïrtelesvoetine jah jïjnjh maahtojne eatnemen bïjre gaemhpierdidh.

 

Vi håller elden levande, tills den bränner våra rötter

Att tala om samiskhet kan liknas med att gå på glödande kol. Egentligen är det inte så komplicerat, men ändå krävs det så lite för att man skall göra sig illa.

Vi håller elden levande, tills den bränner våra rötter.

Den som är trygg i sig själv, den som lärt sig hur hen skall gå utan att tveka i väntan på kommentarer, rasism och mer eller mindre välkomna råd om hur hen bör gå till väga för att på bästa sätt ta sig framåt bränner sig inte, medan den som tvekar och ständigt får sin identitet ifrågasatt till slut kommer att vackla, stanna till och vandra vidare med både mentala och fysiska brännsår.

Som samer möts vi ständigt av fördomar, både från majoriteten och oss själva. En av de mest effektiva vapen koloniseringen har skapat är vårt eget självhat, och än idag ser vi hur statsmakterna runt om i Sápmi fortsätter att spä på de konflikter som delar oss. Med hjälp av en tungrodd byråkrati, där samiska föräldrar tvingas kämpa för sina barns självklara rättigheter så fylls vår yngre generation med en känsla av uppgivenhet redan från en ung ålder. Kombinerat med ett samhälle där vi som samer antingen spelar en osynlig roll, där samisk traditionskunskap konstant nedvärderas och samer oavsett yrke och bakgrund påtvingas stereotypa roller av majoriteten, så är det inte svårt att förstå att den samiska psykiska hälsan är långt ifrån på topp.

Samtidigt är det dags att på allvar börja ifrågasätta vår egen medverkan i det övergrepp som idag sker på oss som folk. Som samisklärare i ett område mellan två språk har jag ofta hört föräldrar öppet ifrågasätta varandras autenticitet som samer, istället för att se styrkan i att leva i ett område med flera sätt att vara same på. Vi är alldeles för duktiga på att kritisera andra samers sätt att vara samer på; vi nagelfar sömmar, ord, och släkter, utan att ta oss tiden att se tillbaka på vår egen historia och se att roten till många av dagens problem går att finna i koloniala övergrepp som renskötsellagar, rasbiologiska tankegångar, gränsdragningar och tvångsförflyttningar. Samtidigt skapar den samiska vanan att tiga när man misstycker, och att svälja sin tunga, istället för att tala när man möter förtryck en intern bomb som en dag kommer att explodera, med katastrofala följder.

Och någonstans långt söderut står statsmakten och skrattar.

I Norge styrs nu Sametinget av ett norskt parti, och på svensk sida har en uppfattning om att ett tusental svenskar på något sätt lurat valnämnden att de är samer lett till att ett av oppositionspartierna överklagat alla röstberättigades rätt till att finnas med på den samiska röstlängden.

Konstigt nog så var det ändå kaoset i det norska Sametinget som upprörde mig mer. Känslan av att politisk egoism tilläts ta det samiska självbestämmandet som gisslan några månader innan det samiska politiska uppvaknandets 100-årsjubileum var mer problematisk, än att vi på svensk sida återigen fann oss själva i den eviga frågan om vem som egentligen är mest same, på bäst sätt. Att jobba mot att den samiska politiska viljan sväljs av majoritetssamhällets önskemål i ett hårdare, mer främlingsfientligt klimat är långt svårare än att på allvar börja ta itu med en dekoloniseringsprocess där fokuset ligger på att lyfta samiska tankar, traditioner och perspektiv som vi samer nu måste inleda för att någon gång kunna börja se på varandra som jämlikar i Sápmi.

För snart 100 år sedan skrev Elsa Laula att

”när vi står en och en kan vi föga eller intet uträtta”.

Enade som ett folk, oavsett våra inbördes skillnader, kan vi dock göra en skillnad. Det är dags att vi, samer börjar minnas det.

Hej Sveriges lärarutbildningar, det här är Sápmi som ringer. Svara gärna när ni har tid.

Varje gång som vi pratar om att förändra skolans läroplaner, i ett försök att motverka mörkläggningen av våra verkligheter, så glömmer vi en av de fundamentala grundpelarna i den strukturella rasismen, nämligen att den genomsyrar alla delar av vårt samhälle. Det betyder att även i ett samhälle där en person – här pratar jag om individer som tillhör en minoritet, ett urfolk, eller på något annat sätt bryter den strukturella rasismens normativa ramar – har en teoretisk tillgång till sin egen grupps historia, så är det den normativa gruppens inställningar, inte lagar, som först måste bearbetas och påverkas för att en faktisk förändring skall ske.
 
Medlemmar av majoriteten kommer inte att sluta att medvetet eller omedvetet låta sig gynnas av strukturella handlingsmönster som samtidigt missgynnar medlemmar av minoriteten, bara för att läroplanerna i den svenska skolan skrivs om. Ett exempel på detta är kursplanerna som reglerar modersmålsundervisningen för oss samer. Trots ett antal omskrivningar av dessa under de senaste 50 åren, som i teorin gynnar samiska barns tillgång till sina egna språk, så har dessa i praktiken ingen effekt, om inte också viljan att förändra redan finns där hos de politiker som verkar i Sveriges kommuner.
 
Att kursplaner saknar en reell inverkan på hur undervisningen ser ut i Sverige kan kanske delvis förklaras med att skolan inte är förstatligad. Det gör det möjligt för enskilda politiker att utifrån sina egna fördomar verka för att diskriminerande strukturer gentemot samer och andra icke-normativa grupper i samhället bibehålls. Att det är möjligt för vissa kommuner att kategoriskt förneka samiska barn deras lagstadgade rätt till modersmålsundervisning utan större problem, och att undervisningstiden skiljer sig med i flera fall med över 400 minuter per månad mellan kommuner, bekräftar delvis detta påstående.
 
Sanningen är den att det redan idag finns klara riktlinjer i Läroplanen för Grundskolan som rör undervisningen om samiska frågor, det är alltså inte där problemet ligger. Det förenklade svaret är att strukturell rasism genomsyrar hela samhället, och därför räcker det inte med sporadiska ansiktslyftningar i läroplanstexterna för att rasismen skall försvinna.
 
Vi behöver bara se på dagens totala okunskap om samisk historia bland den svenska majoriteten för att förstå att kursplanerna kanske ändå inte är roten till problemet. Okunskapen om oss existerar ju inte på grund av att kursplanen i historia är dåligt skriven, men för att en okunskap om samer främjar ett majoritetsnarrativ där osynliggörandet av samiska frågor är nödvändigt för att brott mot samiska rättigheter inte skall påverka den svenska självbilden, där landet kan ses som en internationell förkämpe mot rasism, och för jämställdhet.
 
I dagens kursplan för historia står det bland annat att elever som inte har fått “historiska perspektiv på urfolket samernas och de övriga nationella minoriteternas situation i Sverige” inte kan få E i slutet av årskurs 9. Läroplanen för Grundskolan som denna kursplan ingår i reviderades så sent som i fjol.
 
Även andra kursplaner kräver kunskaper om samiska förhållanden. För att få E i sexan i samhällskunskap skall varje elev ha fått kunskaper om “de nationella minoriteternas rättigheter“. Tre år senare skall det centrala innehållet i samma ämne se till att alla elever kan diskutera “de nationella minoriteterna och samernas ställning som urfolk i Sverige samt vad deras särställning och rättigheter innebär“. Här krävs alltså till och med förmågan att kritisk reflektera över urfolksidentitet och minoritetsrättigheter för att en lärare skall kunna sätta godkänt i ämnet.
 
Att elever får E i ämnet beror alltså inte på dåliga formuleringar, men, i brist på ett mindre direkt och negativt ord, dåliga lärare.
 
Det finns otaliga skrivelser i dagens läroplan som stöder ett fokus på samisk kultur och historia. Det samiska kan redan idag genomsyra det svenska skolväsendet, men gör inte det på grund av rasistiska strukturer, snarare än enstaka läroplaner. Till och med i ett ämne som på ytan kanske skulle kunna ursäktas för en brist på samiskt fokus så finns det skrivningar som stödjer att det samiska får spela en betydande roll i undervisningen. Ett exempel är kursplanen för Hem- och Konsumentkunskap, där det står att “eleverna [skall ges] förutsättningar att utveckla kunskaper om kulturella variationer och traditioner i olika hushåll“.
 
Frågan handlar alltså inte om att skriva om kursplaner, men att gå till botten med problemet. Dagens elever kommer aldrig att lära sig om oss samer, om inte också deras lärare har kunskaper om oss. Snarare än att se över kursplaner och skollagar handlar det alltså om att påverka de olika universitet som erbjuder lärarutbildningar, då problemet i grund och botten är institutionellt och strukturellt, snarare än baserat på dåligt skrivna läroplaner.
 
Det senaste beviset på att problemet är både strukturellt och institutionellt kom till mig i mitten på förra veckan. Då vittnade flera lärarstudenter som läser historia vid Umeå Universitet om att de inte per automatik får lära sig om samiska frågor, trots att samma universitet har ett nationellt ansvar för samiska språk.
 
Det är klart att vi skulle kunna jobba för kursplaner som på ett tydligare sätt lyfter samiska frågor, men personligen tror jag att det är ett Sisyfos-arbete som inte gagnar oss som folk. Istället är det på lärarutbildningarna och deras arrangörer som vi måste lägga vårt fokus om vi vill se en förändring vad gäller samiska frågor i den svenska skolan.
 
Sammanfattningsvis kan man väl kanske säga att jag som same och lärare hellre kämpar för att lärarutbildningar som inte har obligatoriska moment om samisk historia och kultur förbjuds att driva sin utbildning, för att på så sätt skaka om den vita hegemonin i den svenska akademiska världen, än för att vi får nya kursplaner som dagens lärare kan fortsätta att läsa selektivt, på grund av omedvetna eller medvetna fördomar om oss samer.

Etnochicka magsparkar – om kulturell appropriering och majoritetssamhällets inkompetens

Tråante. Ordet känns lent mot tungan, och ändå är sötman som vi lindade in oss i för snart en månad sedan inte nog för att stöta bort den ignorans och strukturella rasism som genomsyrar de länder som ockuperar våra traditionella marker.
 
Det svider när journalister beskriver mitt språk som ett låtsasspråk – det slogs ur mina förfäders strupar, tills orden förlorade sina vingar och drunknade i försvenskningens hav.
 
Att beskriva de samiska språken som låtsasspråk är förnedrande och ett ultimat bevis på den totala okunskap som genomsyrar Sverige. Samtidigt måste vi reagera när journalister får göra sig lustiga på bekostnad av ett av Sveriges officiella språk, och samtidigt avfärda en hel musikkultur. Det är inte acceptabelt att samers kulturarv enbart duger som en kuliss när Sverige skall profilera sig internationellt, samtidigt som gemene man saknar någon som helst förståelse för det samiska folkets historia. Varje gång som någon förlöjligar jojktraditionen i Sápmi måste vi påminna oss om följande: För mindre än 150 år sedan fick våra förfäder fängelsestraff om de jojkade offentligt, och därför är varje jojk som idag syns på TV på bästa sändningstid ett stort fuck-you i ansiktet på den koloniala makten.
 
“Vi accepterar inte längre våra grannars okunskap” sades det i den samiska jubileumsföreställningen “Jielemen Aavoe”, och ingenting kunde vara mer rätt. Det har för länge sedan blivit både osmakligt och rent ut sagt outbildat att avslöja sin egen ignorans om oss samer så offentligt som journalister runt om i Sverige nu gör. Man är inte ursäktad, bara för att man kommer ifrån Norrköping.
 
Men inte bara journalister gör felsteg så här veckorna efter att det politiska Sápmi firade sitt hundraårsjubileum. Även i modevärlden händer det saker. Etno har alltid varit inne, och när samiska artister plötsligt får ta plats i det offentliga rummet – vi har alltid funnits, det handlar inte om att vi plötsligt blivit bättre än tidigare och därför nu erbjuds en plats i rampljuset – så blir det intressant att kapitalisera på det på en gång exotiska men samtidigt inhemska.
 
Det svider när designers och heminredare gör piratkopior på våra traditionella mönster – att ständigt ignoreras av majoritetssamhället, för att sedan förvandlas till en soffkudde är ett övergrepp som må te sig harmlöst från ett utifrånperspektiv, men som från ett samiskt håll både sårar och upprör.
 
Den svenska staten har skrivit på ett stort antal deklarationer som skall säkerställa våra samiska rättigheter till vår egen kultur. Bland dem kan nämnas UNDRIP, som den svenska staten var drivande att få igenom i FN, och vars paragrafer 11 och 31 specifikt uttrycker att endast urfolk har rätt att bestämma hur deras traditionella konst skall kunna spridas.
 
Ändå hamnar vi alltid i samma diskussion, och det slutar med att folk skapar saker som i slutändan förminskar värdet av äkta samisk slöjd, samtidigt som faktiska samiska slöjdare, konstnärer och designers blir av med sitt levebröd. Det är inte rätt att ett folk, vars kultur stampats ner i leran, förvägras ensamrätten till den, när den plötsligt blivit intressant i det offentliga rummet.
 
Vad vi ser här, vare sig vi talar om Lisa Vipola, Gudrun Sjödén eller Lulu Carter, är ett tydligt exempel på hur majoriteten, för att parafrasera Frantz Fanon, ser på minoriteters identiteter som dess ägodel. Det räcker inte med att förtrycka ett folk, för att helt förgöra det måste processen intensifieras så att det som tidigare var förbjudet, skambelagt och förlöjligat plötsligt kan tas upp som exklusiva accessoarer av en majoritetsöverklass.
 
För mig så blir all icke-samisk design som profiterar på vår kultur ett slag i ansiktet på de samiska designers som dagligen måste kämpa mot fördomar och ignorans, för att överhuvudtaget slå igenom. Genom att stjäla samiska mönster och profitera på dem så koloniserar icke-samiska designers en plats som de flesta samer inte ens har tillgång till från första början.
 
Jag förväntar mig en ursäkt från NT. Jag förväntar mig att Royal Design drar tillbaka Lulu Carters kuddar och samtidigt ber om ursäkt, offentligt. Och så förväntar jag mig att alla i Sverige lär sig mer om oss samer.
 
Är det för mycket begärt? Svaret är nej.

Fästingar, språkåtertagande och förlåt för alla pop-upfönster.

Vet ni vad jag gjorde för att kunna ha råd att börja lära mig samiska, och fortfarande bo kvar i Skottland när jag till slut tog mig i kragen och bestämde mig för att mitt språk var en viktig del av min identitet?

Jag översatte pop-upreklam till svenska på nätterna. Om allting från porrsidor till kasinon. Ibland fick jag översättningsfrågor från mer seriösa människor. Jag minns en tysk kommun som ville översätta sin hemsida till svenska, och en amerikansk jurist som ville få olika dokument översatta till svenska rörande en vårdnadstvist.

På dagarna pendlade jag mellan Stirling och Edinburgh och jobbade som aktivitetsledare på en språkskola. Vissa dagar fick jag övernatta på skolan, för att det sista tåget hade gått till Stirling. Då låste jag skolan, matade den stackars undulaten i rektorns kontor, och sov på en soffa i uppehållsrummet. Egentligen gillade jag de kvällarna, eftersom jag då hade tid att plugga glosor och öva på att prata samiska med mig själv. Om man tittar på övervakningskamerorna från skolan kan man säkert se mig prata samiska med både läskautomaten i korridoren och ett porträtt av Robert Burns i ett av klassrummen.

De dagar jag inte jobbade i Edinburgh gav jag privatlektioner i gaeliska och svenska till folk på ett av caféerna i Stirling. De lektionerna betalade ofta för veckans matinhandling.

Det året jag började med att ta tillbaka mitt språk kändes mycket hopplöst. Jag hade fyra akademiska examina, men Skottland befann sig i en recession, och arbetslösheten var hög. Det var året då min grannes fågelspindel rymde och satte skräck i tanten som bodde mitt emot mig, och samma grannes ovårdade trädgård gjorde så att hela hyreshuset fick problem med möss. De flesta ungdomarna i Skottland, fick, precis som jag, så kallade Zero Hours-contracts, och fick göra sitt bästa med att bolla olika jobb, och ett vanligt liv. Visste ni att det är billigare att gå på puben och betala ett pund för en cola, och lyssna på folkmusik bredvid en öppen brasa i ett par timmar, än att betala för uppvärmningen av en skotsk, dåligt isolerad lägenhet?

Året som jag på allvar började att lära mig samiska så kunde en vanlig dag börja med att jag tog tåget till Edinburgh klockan halv sex på morgonen, för att därefter ta en grupp med tonåringar från hela Europa på en guidad busstur genom de skotska högländerna. När jag väl kom hem till Stirling igen, sällan före åtta på kvällen, så pluggade jag samiska i två timmar, för att sedan ta fram min dator och börja översätta allt det som översättningsbyrån som jag jobbade för skickade till mig.

Jag minns framför allt en månad, då jag fick en avhandling om borelia skickad till mig. 72 sidor om fästingar. Visste ni att det finns 52 olika sorters borreliabakterier, men att det bara är 21 av dem som orsakar faktisk borrelia? De andra leder “bara” till det som oftast kallas för lusburen återfallsfeber, som inte funnits i Europa sedan 1940-talet. Den avhandlingen, oavsett hur äcklig den nu egentligen var, gjorde så att jag för första gången på fem månader kunde sova på nätterna i en hel månad, och ändå ha råd med min hyra och avgifterna för att pendla till Edinburgh.

Min första samiska ordbok köptes med lönen från en översättning om fästingsspridda sjukdomar. Det fanns ingen översättning på fästing i den ordboken, så jag skrev “vïrre-dähketje” på insidan av pärmen.

Blod.

Insekt som suger blod.

Mitt första egenskapade ord blev fästing. Samma ordbok lärde mig dessutom att verbet “knulla” var intressantare än substantivet “knut”. Det första ordet fanns med, men inte det andra.

Jag blir på allvar provocerad av den debatt som nu förs på norsk sida. Jag blir samtidigt lika provocerad av den avsaknad på debatt om de samiska språkens ställning på Sametinget som finns på svensk sida. Det är inte lätt att lära sig ett språk, och språkåtertagande är en livslång process, men hur, jag frågar mig hur, kommer vi någonsin att komma vidare om vi å ena sidan skambelägger samisktalande för att de använder sitt språk och vill låta det synas i det offentliga, och vi å andra sidan bara producerar dokument som lyfter vikten av språket utan att vi gör någonting konkret för att föra vidare våra språk till kommande generationer?

För mig behövdes det att jag gjorde det muntliga gaeliska prov som krävdes för att min kör skulle få rätten att tävla i det årliga, nationella Mòdet i Steòrnabhagh 2011 – varje kör behöver ett visst procentantal med gaelisktalande för att få tävla, och det testas i årliga muntliga prov – kombinerat med frågeställningen “varför pratar jag fortfarande bara ett av mina två språk, och inte det andra, och om jag definierar min gaeliskhet utifrån min närhet till det språket, kan jag verkligen fortsätta att definiera min egen samiskhet utifrån min avsaknad av det samiska språket?”

Nej, det var inte enkelt att lära sig samiska, men det var värt det. För mig. Och det är det som räknas, egentligen.

Så, kära Saepmie, kan vi snälla låta 2017 bli året då vi slutar att skuldbelägga samer som använder sitt språk, slutar att misstänkliggöra de som har lärt sig sina språk, och ifrågasätter de som inte kan sina språk, och vi istället för att fortsätta att återskapa vårt intergenerationella språkförluststrauma börjar inse att det bara är vi själva som kan bestämma hur viktigt de samiska språken är för oss själva, och låter det vara det viktiga i språkdebatten framöver.

Repliksvar till Gunilla Brodrej

För några dagar sedan skrev jag en kritik av Gunilla Brodrejs recension av “Midnattssol”. Blogginlägget blev uppmärksammat av både  P1 och flera olika tidningar, och efter att Gunilla själv hade läst mitt blogginlägg så kontaktade Expressen mig för att be mig skriva en avsevärt förkortad version av mitt inlägg som skulle kunna tryckas i deras tidning. Den förkortade versionen går att läsa här, och i direkt anslutning till den finns ett svar från Gunilla som jag slutkommenterar här nedan.

Gunilla Brodrej känner sig “påhoppad” av min kritik, eller, som hon uttrycker det i sitt direktsvar, “såsom ofrivillig representant för det förtryckande majoritetsfolket ser jag med sorg och förvåning med vilken misstänksamhet min text blir läst”. Vad Gunilla gör här är föga förvånande, utan snarare väntat. Det är inte Gunilla som har skrivit en klyschig, stereotyp text, det är jag som same som inte har förstått hennes “goda intentioner”.

Det är av någon outgrundlig anledning alltid upp till minoriteten att upplysa majoriteten, och ett av de enklaste sätten att underminera rättfärdig kritik är att avfärda den som baserad på känslor, och därav emotionell, snarare än saklig.

Gunilla säger sig sakna en tydlig bild av vilka vi samer är – därför kan hon enligt sig själv inte ha en stereotyp bild av samer, och det är precis det som jag menar är pudelns kärna; Det är på grund av avsaknaden av en nyanserad, och insatt bild av samiskhet som någonting oändligt heterogent, som hon omedvetet skapar sig själv en taffligt konstruerad bild av vad en same är utifrån stereotyper och tankar om vad modern samiskhet bör vara.

Vidare menar Gunilla att man inte behöver vara same för att kunna diskutera samisk identitet och samiska frågor, men det i sig visar bara på att hon är bekväm nog i sina medvetna och omedvetna privilegier för att ge sig själv tolkningsföreträde framför den grupp som diskuteras. Men det är sant, det krävs inte en samisk identitet för att diskutera samiskhet, däremot krävs det en ödmjukhet inför det faktum att en icke-same saknar en fysisk, medlevd upplevelse av hur samiskhet å ena sidan manifesteras av samer, och å andra sidan hur denna samiskhet mottas av icke-samer i det offentliga rummet.

Jag är medveten om att Gunilla kritiserar “skildringen” av hur rasism manifesterar sig, men som icke-same är det inte upp till henne att ifrågasätta dessa delar av “Midnattssol”.

Och slutligen, jag tycker precis som Gunilla att det är fantastiskt att det samiska får synas mer och mer i media, men mitt drömscenario vore ett kulturlandskap där recensioner av samiskhet från icke-samiska journalister inte slutar med att de å ena sidan vill sy mobilpåsar av renskinn och bli ett med naturen för att de har hundar som liknar Sofia Jannoks hund, medan de några dagar tidigare tar sig rätten att skriva dåligt formulerade krönikor som ifrågasätter rasism och samiskhet på samma gamla unkna sätt som vi blivit alltför vana med under åren.

Om Midnattsol och Autenticitet

Jag är kanske en av få samer som inte sett serien ‘Midnattssol’ – jag kallar det för ‘Outlanders’-syndromet, tv-serier som släkt och vänner är med i är jag världssämst på att faktiskt se när de väl går på TV – men jag känner ändå att jag måste få kommentera Brodrejs sågning av SVTs fransk-svensk-samiska storsatsning, då den känns både ogenomtänkt och full av förutfattade meningar dolda bakom ett försök att verka upplyst, och “medveten” om samiska frågor.
 
Som samer förväntas vi alltid förhålla oss till ett förutbestämt mått av autenticitet, som i realiteten är ofattbart, då måttstocken som denna autenticitet mäts med inte är formad från en samisk utgångspunkt, men med majoritetssamhällets glasögon på. Det att vara same definieras utifrån, och så länge så är fallet blir alla former av samisk representation, vare sig den kommer inifrån eller utifrån, klassad som fel, för att den på ett eller annat sätt inte lever upp till majoritetssamhällets förväntningar på vad en ‘riktig same’ är.
 
Brodrej upprörs i sin text över att “Samerna [antingen] porträtteras […] som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken“, och trots att kritiken i sig kanske är berättigad ur ett dramaturgiskt perspektiv så skjuter den ändå fel, i det att den snarare än att rikta kritik mot ett riktigt problem i kriminalserier – det vill säga att karaktärerna alltför ofta är endimensionella – verkar reproducera en nyskapad önskan på vad en same idag skall vara.
 
Idag är den gamla bilden av majoritetssamhällets same – en gåtfull renskötare – inte längre särskilt eftertraktad, men samtidigt är faktiska samiska identiteter som är en del av den samiska verkligheten idag inte heller önskvärda. Aktivism är i sig för politiskt, och det passar inte in i den nya bild av ett samiskt offer på väg ut ur ett bedövande mörker som har fötts fram under de senaste åren.
 
Dagens same är en kulturell varelse, och det räcker med en Maxida, verkar det underliggande budskapet vara, men när fler samiska ungdomar visar intresse för att lyfta svåra frågor, så framställs de automatiskt som stereotypa objekt, snarare än agenter med egna viljor och mål.
 
Brodrej hävdar att “majoritetssamhället [fortsätter] att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita“, men glömmer i samma andetag bort att hon själv är en del av det majoritetssamhälle som hon kritiserar, och att alla samiska skådespelare i TV-serien själva valt att vara med i den, för att inte tala om att hon i sin önskan om att visa ‘förståelse’ för samer glömmer att renskötseln i sig inte är en rekvisita, men en vital och livsviktig kulturbärare i Sápmi. Att då förminska de samiska skådespelarnas aktiva val och med ett nedlåtande ord förvandla samiska subjekt till fortsatt koloniserade objekt är att totalt missförstå både samisk identitet, och vem som har rätten att företräda den.
 
Faktum är att Brodrejs sågning inte tillför någonting till debatten om samisk identitet. Snarare än att belysa det faktum att vårt samhälle är mångfacetterat så lyckas hennes kritik att krympa det. När hon talar om Hammarstens karaktär ifrågasätter hon manusförfattarnas val att ge honom “karaktärsdragen dålig självkänsla, hunsad tonårsfar, bög och halvsame. Man får ha rejält mycket god vilja för att gå med på det sista.
 
Varför är det för Brodrej så svårt att se för sig en same som lider av dålig självkänsla – den samiska psykiska ohälsan är ett av Sápmis främsta problem idag – och som i tillägg till det är en homosexuell pappa med en samisk förälder? Är det för att hon har svårt att se Hammarsten som homosexuell, eller för att hon har svårt att se samer som homosexuella? I så fall så borde kanske någon skicka boken Queering Sápmi till henne.
 
Eller är det Hammarstens utseende som skaver?
 
Att han inte ser tillräckligt samisk ut för Brodrej, som i hela sin kritik stör sig på majoritetssamhällets förtryck av Sápmi, men som i en kort mening avslöjar att hon har en väldigt klar, och tydlig bild av vad en äkta same är och hur denne skall se ut och bete sig, och att denna bild är precis lika kolonial, endimensionell och stereotyp som den som vi alltid fått spottad på oss av det svenska samhället?
 
Brodrej ondgör sig över TV-seriens “fullständiga renons på kunskap om hur människor lever i Sápmi“, men misslyckas med att på ett övertygande sätt visa att hon själv vet vad hon pratar om. Vad betyder Sápmi för Brodrej? Är hon medveten om hur otroligt heterogent Sápmi är?
Att Brodrej inte är same, och därför inte kan uttala sig om hur vi bör och kan leva våra liv – med wifi i Stockholmsvilla eller i en tältkåta evigt sökandes 3g på telefonen medan Pokémons fångas på renskiljningar – har hon i tidigare krönikor gjort tydligt. Vi är Brodrejs ‘de andra’, även om hon hyllar en samisk renässans inom media. Tidigare i år skrev hon att “de [samerna börjar] äntligen synas långt utanför renbetesmarkerna“, även då utan självinsikt om att hon som medlem av majoritetsmedia indirekt har spelat en stor roll i den radioskugga som samiska frågor legat i under decennier.
 
Kanske är det ändå Brodrejs sista mening som stör mig mest – hela krönikan bygger på ett antagande om att samer felrepresenteras i ‘Midnattssol’, men när det verkligen gäller är det Brodrej som bäst vet hur samer idag upplever vardagsrasism. Hon “tror knappast att någon same i Kiruna blir kallad lappjävel för att han är sen till jobbet“, och avslöjar där och då att hon anser att hennes självpåtagna roll som agitator för samiska frågor inom kulturmedia ger henne större auktoritet att avgöra hur samer upplever vardagsrasism, än samer själva.

Vill ni för övrigt höra en samisk diskussion om ‘Midnattssol’ som lyfter både positiva och kritiska röster rekommenderar jag er för övrigt att lyssna på detta samtal mellan Olle Kejonen och Karen Eira, som visar att inte ens inom Sveriges Sameradio så håller alla samer överens om allting. För så är livet; mitt i det kollektiva är vi alla ändå individer.