Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2014 » October

Monthly Archives: October 2014

Aajja tjäkta

Thinking back, I remember you best
resting on the pebbled beach of Luvlie Geavhta
with a net needle in your hand,
seine spilling over your knees,
back twisted and hands like butterflies
across the water.

You taught me once,
each movement of the arctic charr
as they tangled themselves in what you’d made
and thrown like clouds descending over the lake,
and I grew up and forgot it all.

Jåvva Johansson from Såahka


This is actually a detail from a much bigger painting by the Swedish painter Carl Larsson, called Breakfast in the Open, and the story behind it is worth telling as it shows how Saami men, women and children have been exploited by artists and writers throughout history, without getting paid for it.

The South Saami man in the painting was called Jåvva Johansson, or Jon Johansson, and he was born in Såahka (Undersåker) 1871, which is part of the land belonging to Jovnevaerie Saami Reindeer Herding Community. Due to years of bad weather and famine, however, he was brought up in a family without any reindeer and instead he had to become a beggar in order to survive.

Back in the early 19th century he used to be known as Sweden’s tallest Saami, as he was 185 centimetres tall, but few if any paid him the respect of using his actual name, and instead referred to him as Lapp-Jo.

Jåvva travelled all over Sweden, and over time he became known as a famous fiddler, oral story-teller and healer. He was seen as an exotic feature and people used to pay him in alcohol and scrap money in order to see him play the fiddle whilst wearing his gapta, i.e. traditional clothes. This in turn turned Jåvva into an alcoholic and soon after his relative fame had begun, Swedish members of the upper class who had used to employ him as a fiddler at concerts and parties for laughs and giggles started to turn him away.

Once again Jåvva was left to begging his way across the country, but seeing as he was a good oral storyteller, some people suggested that he should write his stories down in a book. After many ifs and buts he was convinced to write a book called “Exorcism and Spells – Dark Arts from Lapland”, published in 1917 and which contained what was supposedly a collection of traditional beliefs from the Saami, but which in reality was made up of Swedish superstitions from the area around modern-day Sjädtavaellie (Sundsvall). The book, though it was bought by famous Swedes, and the first of the copies was given to the king, almost ruined Jåvva, and what little money he had earnt from it soon went to the publisher who demanded payment for the book.

Anyway, back to the painting. Back in 1910, Carl Larsson was working on a massive painting measuring 4 times 2 metres, but he seemed to think that it lacked something extra. Luckily for him Jåvva was in the neighbourhood and consequently Carl Larsson invited him to his garden where he was included in the painting as an exotic feature.

It took Carl Larsson three years to finish his painting, which was then promptly sold for a whooping 210,000 SEK, which today would be the equivalent of £910, 595. Jåvva, however, received nothing of that money, despite being the main reason why Carl Larsson was paid so much for it.

Jåvva died in 1958, without so much as a single penny to his name, and few if any would remember him today if it wasn’t for this painting or his fiddle tunes.



Performing the Other

You ask me to dress traditionally,
silver wearing blue down,
just like the tourist brochures promised –
asking for the authentic me,
you find the time to lament
the lack of  spun pewter around my neck;
This raised fist is all you’ll ever get.

We are our languages

As Saami, our languages form an integral, central part of all discussions concerning our identities. Taking this into consideration, the act of speaking a Saami language becomes not only an important tool to facilitate one’s participation in what could be referred to as a Saami reality, it is also a natural vehicle for the transmission of cultural values within our own communities. We are our languages, they shape us, and connect us with our ancestors while simultaneously bringing us into the future.


New age frauds and Indigeneity


The text below, which I noticed on Tumblr a while ago, might be one of the worst examples of white New Agers infatuated with the trope of the magical, mystical Indigene that I have ever read in my entire life. I was going to leave this at first, but it just annoys me too much.


Thoughts of Indigenous tribes takes us back and connects us to another time, a time when we trusted our intuition and knew how to be stewards of the earth. It was a time when we felt a deeper connection to everything.

What Isabella Stoloff is doing here is, to put it bluntly, erasing contemporary Indigenous communities around the world, by placing them firmly in a distant past, safely away from the complex and intricate struggles we face today. In making the Indigene a long-gone, dead object, and instead focus on tropes forged by prejudices, misconceptions and lies about Indigenous communities around the world, it becomes easy to take even more from us, seeing as – to the writer and their kin – we are no longer here.

In today’s world we are losing our connection to not only each other but to our beautiful mother a well. With so much information coming at us all the time we are beginning to lose touch with what is really important. Ask yourself what is important to you. Are you more caught up in what other’s think of you, or whether you have the newest cool thing out on the market?

Here Isabella is talking about what Baudrillard would refer to as postmodernity’s ‘loss of self’. The Loss of Self is, as far as I am concerned, a concept which is only applicable to white people. What Isabella is failing to understand is that while many settler nations are struggling to come to terms with who they are, based on their history of land thefts, genocide and other atrocities, we as Indigenous peoples are firmly rooted in our own communities, and have thus not lost ourselves – but this does not mean that we have any obligations whatsoever to serve as living smorgasbords for culture vultures, only interested in taking that which seems cool, in and sufficiently mystical at the time.

Now there dis nothing wrong with wanting material things, but if you can find balance so you can grow spiritually then take a look into Indigenous cultures and see what they have to offer. There is a certain vibe when we hear the word Indigenous. It conjures up images of a time long ago, ancient civilizations, and ways of connecting to nature that we have long. It also makes us think of jungles and plant medicine, unfamiliar territory to most. But this territory is where people are finding their way back to themselves.

Indigenous peoples live, breathe, walk this planet, co-habit it with you on a daily basis, and to repeatedly paint us as relics of a sorely missed Eden of human innocence is both factually wrong, and offensive to those of us who identify as members of actual, vibrant indigenous communities today,

Those who are noticing something is missing from their lives are seeking ways to get in touch with their soul’s purpose. The people who want to connect and come back to the Mother are what I call “New Indigenous Tribes.”

The term Indigenous cannot and should not ever be used to refer to New Age settlers. It’s so intrinsically wrong, the mere act of writing it down on paper should tell you how bad it is.

These tribes are yearning for something more. We see them popping up everywhere. All religions, all walks of life, are joining together to make a difference in the world. Permaculture, sustainable living, communes and more are sprouting up all over the country. Occupy “whatever” is the fad of the day and people are joining in force saying enough is enough. Because of this, things are changing for the better. I believe this is the time to take control of your destiny. If things are not working, fix them. We can no longer stand by and allow society to dictate what works. Clear your life of what no longer serves you and clear the clutter of your mind. I say; “If it makes you feel bad or is negative, it is a lie. If it makes you feel good and is positive, it is the truth”. As the old saying goes, “The truth will set you free” and freedom is what we are all seeking. 

The section above is essentially waffle without any actual substance. To confuse the Occupy movement with an actual, current Indigenous decolonial surge sweeping the planet shows an immense level of simply not being in touch with reality.

In 1991 when I began my path of spiritual growth I remember making the decision to be honest in all my affairs. That meant absolutely no lying. It was not easy at first, and even harder for those around me. But I told my truth and to this day I do not lie. I feel this is one way for others to dial in to their intuitive nature. Speak your truth no matter what. 
Remember you are connected to every living thing. Breathe in the truth of this statement. Once we tune into the planet and listen, all our questions will be answered. It is a waste of time to sit around and beat yourself up over things. To tell yourself you are fat, or not good enough, or stupid. Allow these thoughts to melt away and fill your mind with forgiveness and love. Love is the answer, especially at this time.

Telling the truth at all times is a noble goal, but seeing as you’re so caught up in your own delusion of being a new Indigenous person, you’re essentially lying to yourself on a daily basis.

You cannot choose to be Indigenous.

There are far too many people around the world who are disconnected from their communities who never come home because of people like you, who make a mockery of our real-life struggles, in order to present us as people who are dead anyway, but somehow still pure and noble and thus perfect as human goody bags whose cultural traditions are exotic enough to the Othering eye of the West to justify appropriating them.

We are in the middle of a great change and I feel this change can bring us back to our Indigenous state of being. 
So, what if we took the word Indigenous and created our own culture, our own tribe, our own world? What if the word Indigenous described us as, the people of the new world, the world we have all been talking about, one filled with trust, peace, love and light, compassion and solidarity. How would that make you feel? Imagine it now. Let that image spread all over your being.


Don’t do it. It’s offensive and actually harmful to real Indigenous communities.

We are all feeler healers and once you clear your mind, learn how to tell the truth and trust, you will have the tools needed to create beautiful lives. The more dialed in you are the better your life will be.  When you are open to the divine and fully in touch with your heart magical things can, and do happen~ 

Shaman Isabella Stoloff founded the Orange County Healing Center in 2009, speaks all over the world and is a visionary. Sessions with Isabella leave you feeling lighter, connected and more in tune with your soul. Shaman Isabella provides one-on-one sessions, teaches private Shaman classes and guides sacred retreats.  “Transforming my life has ben a passion of mine for over 20 years. I look forward to assist you connect with your soul at the deepest level” 

Created for OM Magazine

I had a look at your homepage, and I am not surprised to see that you charge $10,000 to teach people how to become shamans.

I have absolutely nothing against people who find peace, strength and confidence in New Age ideas, but I do oppose people who make it their job to speak over actual Indigenous peoples and act as shamans to the public.

You claim to be an expert on shaman practices from the Andes, and yet you’ve only been there six times according to your homepage; to me, that does not add up.

Furthermore, you only list one teacher on your homepage, a certain Dr. Alberto Villoldo, who is a known New Age fraud amongst actual Indigenous peoples around the world, and the actual shamans you’ve “learnt” from are only referred to as that – they’re faceless, nameless props in your business plan.

The sad truth is that your business and life-style is harming actual, real Indigenous peoples, by strip-mining their religious practices and selling them for a profit, and yet you have the audacity to suggest that people who are vulnerable to frauds like you should start referring to themselves as “new indigenous peoples”.

Don’t you actually hear how bad that sounds?

Saemien gïelevaarjelimmie – Saami Language Revitalisation (Swedish article)

För oss samer är de samiska språken centrala i alla diskussioner som rör vår identitet. Att prata samiska blir i en sådan kontext dels ett viktigt medel för att aktivt delta i en samisk verklighet, dels ett naturligt medel för överförande av samiska värderingar inom vår kultur. Vi är våra språk, och de formar oss, från våra förfäder och in i framtiden. På så vis fungerar våra språk som immateriella kulturförmedlare och nästintill fysiska attribut som kolten och renskötseln, är våra språk kanske de allra starkaste identitetsmarkörerna som vi som samer har. Våra språk är också några av de få samiska attribut som alla samer kan återta och använda om de vill och är beredda att lägga ner tid på att lära sig dem, men ändå är det idag bara en bråkdel av oss som behärskar de samiska språken, och idag räknas de alla som gravt utrotningshotade av bland annat UNESCO.

Framför allt i vår del av vårt traditionella utbredningsområde har språken på grund av ett antal olika yttre och inre faktorer farit mycket illa, och Västerbottens två inhemska språk talas idag som modersmål endast av å ena sidan 500 personer (sydsamiska) och å andra sidan av lite mer än 20 personer (umesamiska). Trots att språken har officiell status inom Sveriges gränser så har de obönhörligen förlorat mark till majoritetsspråket, och företrädesvis i den publika sfären är avsaknaden av samiska bedövande. Ett skrämmande exempel på exakt hur allvarlig denna trend av samiskt språkosynliggörande är kan vi se i exempelvis Sametinget; inte ens i en stark, samisk sfär är de samiska språken idag det naturliga förstahandsvalet som kommunikationsmedel samer emellan. I den här artikeln kommer jag därför att redogöra för språks betydelse som identitetsmarkörer, både från ett internationellt och ett samiskt perspektiv, för att därefter dedicera den avslutande delen av den kommande texten till att diskutera olika sätt att på ett aktivt sätt arbeta med språkåtertagande för att på så sätt dekolonisera och stärka våra marker och folk inifrån.


Det finns idag mer än 7,000 språk i hela världen. Av dessa talas mer än hälften av mindre än 10,000 personer, och hela 30 % av språken har färre än 1000 talare, medan de tio största språken på grund av en medveten språkkolonisation på gott och ont kommit att talas som modersmål av mer än 2,5 miljarder människor världen över. Sett från ett geografiskt perspektiv befinner vi samer oss i världens språkfattigaste region, vilket i sin tur kan härledas till en medveten nationalistisk rörelse i Europa under hundratals år, som i sin tur lett till att 83 % av världens språk är så kallade enstatsspråk, och bara talas av medborgarna i ett enda land.

Men världens språkrikedom står inför en massiv utarmning, driven av globalisering och en av västvärlden ivrigt påhejad enspråkspolitik. I en tid då minoritetsspråk inte längre är avskärmade från resten av världen, utan delar samma globala arena som internationella språk som engelska, mandarin och spanska är det lätt att frestas att överge sitt eget, marginaliserade språk. Av alla de språk som idag talas på vår planet räknar språkvetare med att mellan 50 % och 90 % av dem har dött ut inom de närmaste 100 åren. De senaste femtio åren har över 377 språk försvunnit, och idag förlorar vi runt två språk i månaden.

De samiska språken är speciellt utsatta. Så sent som förra året rapporterade ryska media att två samiska språk – ter-, och akkalasamiska – nu var att betrakta som utdöda, och man befarade att fler samiska språk snart skulle dö ut i Ryssland. Redan 1975 när de första språkundersökningarna genomfördes i Sverige kunde man konstatera att det i princip endast var bland renskötande samer som de samiska språken fortfarande hade en naturlig ställning som det första språket, och även här var det ovanligt att samiska barn pratade språket med varandra. Idag är det bara det nordsamiska språket som kan sägas vara någorlunda säkert, och då bör man ändå komma ihåg att det bland språkvetare kännetecknas som ett tveklöst hotat språk, det vill säga ett språk där språksamfundets yngsta generation inte på ett naturligt sätt kan antas lära sig språket i hemmet. När det kommer till syd- och umesamiskan är situationen långt allvarligare. Båda språken befinner sig i en position där dagens modersmålstalare överlag är äldre människor, och där dessa personers barn och barnbarn inte längre aktivt pratar samiska med varandra.


I Sverige har det under större delen av 1900-talet pågått en stark assimileringspolitik, som i slutändan skapat ett glapp mellan dagens generation, som aktivt vill ta tillbaka sitt språk, och den sista generation som på ett naturligt sätt växte upp med samiska som hemmets språk. Många äldre samer vittnar om att de förbjudits att tala samiska i skolan, och därmed fostrats till att förneka och glömma sitt ursprung. Idag finns det hundratals samer som på grund av försvenskningen inte ens känner till sitt eget ursprung, och trots att det finns traditionella samiska namn för i princip varje bäck, plats och fjäll i hela Västerbotten tar det än idag alltför lång tid att få upp skyltar på samiska i länet. Språket fortsätter på så sätt att både vara tyst och osynligt i vårt eget land.

Även om det aldrig funnits någon specifik lag som förbjudit samiska barn att tala sitt språk i skolundervisningen stod det i skolreformerna från 1928 och 1935 uttryckligen att all undervisning skulle bedrivas på svenska, och så sent som 2012 förbjöds två samiska barn på en skola i Lycksele att tala sitt modersmål sinsemellan på rasterna av en lärare. Och trots att samiska blev ett obligatoriskt ämne i sameskolan 1962, fick undervisning på samiska endast bedrivas under högst två timmar, vilket i sin tur ledde till att det samiska språket kom att bli ett skolspråk för ett stort antal samer, snarare än ett naturligt kommunikationsmedel. Det i sin tur utarmar vår kultur, och allt för ofta glömmer folk bort att förlusten av våra språk i slutändan leder till att våra kulturer dör ut. På så sätt fungerar språkdöd som en form av kulturellt folkmord – utan våra språk finns vi inte, och finns vi inte har koloniseringen av våra marker fullbordats totalt.

För många samer har 1900-talets försvenskning vidare lett till att man slentrianmässigt antagit att våra språk är bortom all räddning, och att vi därför bör acceptera att vi som samer i hela Sápmi istället får nöja oss med att prata majoritetsspråket i den stat som för tillfället ockuperar våra traditionella marker. Många samer som följaktligen kan någon samisk variant väljer att inte prata sitt språk, just för att de indoktrinerats att se det som otillräckligt i ett modernt samhälle, och väljer istället att tala majoritetsspråket i den kommun man bor i. Man väljer alltså bort att dela med sig av det kulturarv man besitter för att man lärt sig att se det som ofint, och berövar därmed ofta omedvetet sina egna barn chansen att utveckla och återta sitt modersmål. Andra samer vill tala sitt språk, men känner ångest och sorg när de försöker, och ännu fler samer finner att när de väl kommit över den spärr som hållit dem tillbaka så saknas det arenor där de erbjuds chansen att tala sina språk på ett naturligt sätt. Idag sitter många samiska barn instängda i lektionssalar efter skoltid och känner att språket saknar samma status som andra ämnen i skolan, vilket i sin tur leder till att de i senare ålder väljer bort språket.


Men allting är inte fullt så negativt som man skulle kunna tro. Sedan 1999, då regeringen beslutade att ansluta sig till Europas ramkonvention om skydd för nationella minoriteter har de samiska språken såväl som kulturen fått uppleva ett starkt uppsving. Samisk språkkompetens efterfrågas idag över hela landet, och samisk kultur har kommit att ses som någonting fint som är värt att ta tillvara på. De samiska språken är idag officiella minoritetsspråk i Sverige, ett stort antal kommuner har valt att bli förvaltningskommuner för desamma och det gör i sin tur att det i teorin bör vara enklare att återta sitt språk. I samband med att Umeå blev utvald att bli Europas kulturhuvudstad 2014 kom det samiska att få en ännu mer framträdande roll i det svenska samhället, och över hela Västerbotten har ett antal olika grupper jobbat hårt för att stärka både den samiska kulturen och våra språk. Framför allt inom den umesamiska gruppen har viljan att ta tillbaka och revitalisera språket varit stark, och det märks, inte minst i de förvaltningskommuner där språket ännu talas.


Så länge viljan väl finns att ta tillbaka ett språk, är metoderna för att göra detta oändliga. Man kan se på språkåtertagande som en trappstegsmodell; genom att dels gradvis både utmana yttre och inre språkspärrar, dels jobba systematiskt från att dokumentera språket till att på ett naturligt sätt använda det i vardagen kan ett språk som till och med varit utdött komma att bli ett lands faktiska modersmål. Modern hebreiska är ett utmärkt exempel på detta, och det finns ingenting som säger att vi samer inte skulle kunna se samma positiva utveckling för våra egna språk i framtiden. I den avslutande delen av den här artikeln vill jag därför dela med mig av ett antal metoder som använts på ett effektivt sätt inom våra områden för att stärka våra språk.


Idag är de flesta av våra syd-, och umesamiska modersmålstalare i våra morföräldrars ålder. Snarare än att se detta som negativt är detta ändå någonting vi bör vara tacksamma för; många ursprungsfolk har helt förlorat sina språk, vi har fortfarande aktiva talare kvar som tack vare sin ålder inte bara fungerar som levande lexikon, men också som ovärderliga kulturförmedlare. Genom att dokumenterar dessa talares kunskaper, antingen genom att spela in samtal på samiska med dem om deras minnen, som sedan kan fungera som studiematerial för kommande generationer, eller genom att skapa ämnesspecifika filmer där våra äldre samer får berätta om någonting som formar en viktig del av vår kultur – det kan vara tyst kunskap om våra marker, praktiska slöjdinstruktioner, eller helt enkelt traditionella berättelser från vår muntliga berättelseskatt – så skapar vi inte bara en glädje hos den äldre generationen som får använda sitt språk och känna sig behövda; om dessutom de som dokumenterar våra äldre generationer är yngre samer, så återskapar och helar vi den brutna intergenerationella språkförmedlingslänk som kapats av svensk statspolitik under den första delen av 1900-talet.

Att dokumentera språk som ett sätt att bevara och återta dem är ett första steg i att ge liv åt ett döende språksamhälle. Ett av de kanske effektivaste sätten att skapa nya talare av samiska bygger vidare på just denna revitaliseringsmetod, och kallas av många för immersion, eller språkbadsteknik. Att språkbada betyder helt enkelt att utsätta sig för situationer där det enda språk som tillåts som kommunikationsmedel är minoritetsspråket. I en samisk kontext är det alltså samiska som gäller, men att språkbada fungerar egentligen lika bra vilket språk man än vill lära sig. Genom att tvingas använda ett språk, oavsett hur mycket eller lite man kan av det stimulerar man en inlärningsprocess som på sikt skapar individer som både vill och kan tala samiska.

Vad som är viktigt att komma ihåg när det gäller samiskt språkåtertagande är dock att man här inte bara håller på att stärka ett språksamfund, men också ganska aktivt förstärker och befäster samiska normer, tankesätt och världsuppfattningar. Det är därför viktigt att inte låta ett språkbad bli för likt en lektionssituation – oavsett om läraren hinner gå igenom hundra nya ord på tre timmar i ett klassrumsbaserat språkbad där man utnyttjar sig av en whiteboard och olika anteckningsredskap, så lär sig folk mer och bättre genom att aktivt använda språket i situationer där man får chans att öva på de saker man diskuterar. De barn som får lära sig om att baka gaahkoeh – samiska tunnbröd – där fokus ligger på att lära sig ord, snarare än på att baka bröd, lär sig i slutändan mindre än de barn som genom att få baka gaahkoeh internaliserar de ord som används i bakprocessen. Det viktiga här är inte grammatisk säkerhet, utan känslan av att språket blir naturligt, och viktigt för deltagande i en samisk verklighet.

Språkbad behöver inte ske i grupp, även om det från samiskt håll kanske är att föredra, utan kan även fungera i så kallade mentorsprogram, där en modersmålstalare blir språkcoach till en person som håller på att lära sig det samma. Vad som är viktigt här är dock att komma ihåg att ett språkbad inte bör vara kortare än en timme, så att man som språkåtertagare tvingas att utnyttja språket under en längre period. Detta då risken att falla tillbaka på majoritetsspråket paradoxalt nog är mindre när samtalstiden är längre, än då man kan intala sig själv att det inte gör någonting att använda exempelvis ett svenskt ord här och där, då man ändå får börja prata svenska igen efter exempelvis femton minuter.

För många samer är det dock svårt att finna en tid eller plats för att delta i språkbad, och då är det bra att kunna ha ett antal hembaserade metoder att falla tillbaka på som inte automatiskt kräver andra samers engagemang för att vara genomförbara. Ett sätt att jobba individuellt med språkåtertagande är att påbörja vad jag kallar för post-itprojektet. I korta drag går det ut på att man med hjälp av en samisk ordbok skriver upp orden för olika vardagsting, och sedan sätter upp dem på olika saker i ens eget hem. Genom att sedan repetera de ord som man ser varje gång man går förbi dem internaliserar man dem och på så sätt bygger man effektivt upp ett ordförråd, utan att för den skull spendera timmar på att lära sig dem som traditionella glosor.

En annan bra metod för hemmalärande är att börja skriva en blogg eller dagbok på samiska, eller att i tio minuter om dagen tala samiska med sin egen spegelbild – fördelen med att prata med sig själv är att man kommer ifrån de språkspärrar som ofta skapas av att man är rädd för språkpoliser i sin egen omgivning. Har man en familj kan man även göra det till en vana att använda vardagsfraser på samiska med varandra. Detta stärker den samiska identiteten familjemedlemmar sinsemellan och gör samtidigt språket till en naturlig del av ens vardag i hemmet.

Som samer måste vi vara medvetna om att ett samiskt språkåtertagande till stor del måste vara aktivitetsbaserad och ske utanför klassrummet; idag förlitar vi oss alltför ofta på att det undervisningssystem som nästan dödade våra språk under förra århundrandet skall kunna hjälpa oss att ta tillbaka dem idag. Utnyttjar vi istället gamla samiska nätverk, och skapar nya för att låta samiska ungdomar och äldre träffas på gemensamma platser för att prata, leka och göra saker tillsammans på samiska, så har vi en större chans att försäkra oss om att våra språk överlever och finns kvar om hundra år.


Settler definitions of pan-indigeneity has made us easier to control; by creating a term with a meaning that the global community to this day cannot agree upon, the common goal of controlling the socialisation, reproduction and indeed cross-cultural movement of native bodies has become infinitely easier. What is more, when we allow ourselves to use a definition of our very own beings as sanctioned by the state, the erasure of us becomes both internal and external.

Similarly, settler definitions of indigeneity are restrictive and silencing. This is made particularly clear by the fact that what I would refer to as the colonial understanding of indigeneity is blind to hybridity. As such it does not allow for an Indigenous voice that is truly Indigenous AND something else. On the other hand a colonial understanding of indigeneity allows for a simplified stereotypical uniformity to become the norm when discussing us. In other words, to be colonially indigenous is to be a silent part of a silent, uniform mass. The pan-indigenous is rendered voiceless.

This approach to the term refuses to acknowledge the cultural, linguistic and historical differences between different Indigenous communities and it simultaneously furthers the belief that you cannot be Indigenous and mixed.