Indigeneity, Language and Authenticity

Home » Uncategorized » Saemien gïelevaarjelimmie – Saami Language Revitalisation (Swedish article)

Saemien gïelevaarjelimmie – Saami Language Revitalisation (Swedish article)

För oss samer är de samiska språken centrala i alla diskussioner som rör vår identitet. Att prata samiska blir i en sådan kontext dels ett viktigt medel för att aktivt delta i en samisk verklighet, dels ett naturligt medel för överförande av samiska värderingar inom vår kultur. Vi är våra språk, och de formar oss, från våra förfäder och in i framtiden. På så vis fungerar våra språk som immateriella kulturförmedlare och nästintill fysiska attribut som kolten och renskötseln, är våra språk kanske de allra starkaste identitetsmarkörerna som vi som samer har. Våra språk är också några av de få samiska attribut som alla samer kan återta och använda om de vill och är beredda att lägga ner tid på att lära sig dem, men ändå är det idag bara en bråkdel av oss som behärskar de samiska språken, och idag räknas de alla som gravt utrotningshotade av bland annat UNESCO.

Framför allt i vår del av vårt traditionella utbredningsområde har språken på grund av ett antal olika yttre och inre faktorer farit mycket illa, och Västerbottens två inhemska språk talas idag som modersmål endast av å ena sidan 500 personer (sydsamiska) och å andra sidan av lite mer än 20 personer (umesamiska). Trots att språken har officiell status inom Sveriges gränser så har de obönhörligen förlorat mark till majoritetsspråket, och företrädesvis i den publika sfären är avsaknaden av samiska bedövande. Ett skrämmande exempel på exakt hur allvarlig denna trend av samiskt språkosynliggörande är kan vi se i exempelvis Sametinget; inte ens i en stark, samisk sfär är de samiska språken idag det naturliga förstahandsvalet som kommunikationsmedel samer emellan. I den här artikeln kommer jag därför att redogöra för språks betydelse som identitetsmarkörer, både från ett internationellt och ett samiskt perspektiv, för att därefter dedicera den avslutande delen av den kommande texten till att diskutera olika sätt att på ett aktivt sätt arbeta med språkåtertagande för att på så sätt dekolonisera och stärka våra marker och folk inifrån.

SPRÅKFÖRLUST RUNT OM I VÄRLDEN

Det finns idag mer än 7,000 språk i hela världen. Av dessa talas mer än hälften av mindre än 10,000 personer, och hela 30 % av språken har färre än 1000 talare, medan de tio största språken på grund av en medveten språkkolonisation på gott och ont kommit att talas som modersmål av mer än 2,5 miljarder människor världen över. Sett från ett geografiskt perspektiv befinner vi samer oss i världens språkfattigaste region, vilket i sin tur kan härledas till en medveten nationalistisk rörelse i Europa under hundratals år, som i sin tur lett till att 83 % av världens språk är så kallade enstatsspråk, och bara talas av medborgarna i ett enda land.

Men världens språkrikedom står inför en massiv utarmning, driven av globalisering och en av västvärlden ivrigt påhejad enspråkspolitik. I en tid då minoritetsspråk inte längre är avskärmade från resten av världen, utan delar samma globala arena som internationella språk som engelska, mandarin och spanska är det lätt att frestas att överge sitt eget, marginaliserade språk. Av alla de språk som idag talas på vår planet räknar språkvetare med att mellan 50 % och 90 % av dem har dött ut inom de närmaste 100 åren. De senaste femtio åren har över 377 språk försvunnit, och idag förlorar vi runt två språk i månaden.

De samiska språken är speciellt utsatta. Så sent som förra året rapporterade ryska media att två samiska språk – ter-, och akkalasamiska – nu var att betrakta som utdöda, och man befarade att fler samiska språk snart skulle dö ut i Ryssland. Redan 1975 när de första språkundersökningarna genomfördes i Sverige kunde man konstatera att det i princip endast var bland renskötande samer som de samiska språken fortfarande hade en naturlig ställning som det första språket, och även här var det ovanligt att samiska barn pratade språket med varandra. Idag är det bara det nordsamiska språket som kan sägas vara någorlunda säkert, och då bör man ändå komma ihåg att det bland språkvetare kännetecknas som ett tveklöst hotat språk, det vill säga ett språk där språksamfundets yngsta generation inte på ett naturligt sätt kan antas lära sig språket i hemmet. När det kommer till syd- och umesamiskan är situationen långt allvarligare. Båda språken befinner sig i en position där dagens modersmålstalare överlag är äldre människor, och där dessa personers barn och barnbarn inte längre aktivt pratar samiska med varandra.

ATT FÖRSVENSKAS IFRÅN SITT MODERSMÅL

I Sverige har det under större delen av 1900-talet pågått en stark assimileringspolitik, som i slutändan skapat ett glapp mellan dagens generation, som aktivt vill ta tillbaka sitt språk, och den sista generation som på ett naturligt sätt växte upp med samiska som hemmets språk. Många äldre samer vittnar om att de förbjudits att tala samiska i skolan, och därmed fostrats till att förneka och glömma sitt ursprung. Idag finns det hundratals samer som på grund av försvenskningen inte ens känner till sitt eget ursprung, och trots att det finns traditionella samiska namn för i princip varje bäck, plats och fjäll i hela Västerbotten tar det än idag alltför lång tid att få upp skyltar på samiska i länet. Språket fortsätter på så sätt att både vara tyst och osynligt i vårt eget land.

Även om det aldrig funnits någon specifik lag som förbjudit samiska barn att tala sitt språk i skolundervisningen stod det i skolreformerna från 1928 och 1935 uttryckligen att all undervisning skulle bedrivas på svenska, och så sent som 2012 förbjöds två samiska barn på en skola i Lycksele att tala sitt modersmål sinsemellan på rasterna av en lärare. Och trots att samiska blev ett obligatoriskt ämne i sameskolan 1962, fick undervisning på samiska endast bedrivas under högst två timmar, vilket i sin tur ledde till att det samiska språket kom att bli ett skolspråk för ett stort antal samer, snarare än ett naturligt kommunikationsmedel. Det i sin tur utarmar vår kultur, och allt för ofta glömmer folk bort att förlusten av våra språk i slutändan leder till att våra kulturer dör ut. På så sätt fungerar språkdöd som en form av kulturellt folkmord – utan våra språk finns vi inte, och finns vi inte har koloniseringen av våra marker fullbordats totalt.

För många samer har 1900-talets försvenskning vidare lett till att man slentrianmässigt antagit att våra språk är bortom all räddning, och att vi därför bör acceptera att vi som samer i hela Sápmi istället får nöja oss med att prata majoritetsspråket i den stat som för tillfället ockuperar våra traditionella marker. Många samer som följaktligen kan någon samisk variant väljer att inte prata sitt språk, just för att de indoktrinerats att se det som otillräckligt i ett modernt samhälle, och väljer istället att tala majoritetsspråket i den kommun man bor i. Man väljer alltså bort att dela med sig av det kulturarv man besitter för att man lärt sig att se det som ofint, och berövar därmed ofta omedvetet sina egna barn chansen att utveckla och återta sitt modersmål. Andra samer vill tala sitt språk, men känner ångest och sorg när de försöker, och ännu fler samer finner att när de väl kommit över den spärr som hållit dem tillbaka så saknas det arenor där de erbjuds chansen att tala sina språk på ett naturligt sätt. Idag sitter många samiska barn instängda i lektionssalar efter skoltid och känner att språket saknar samma status som andra ämnen i skolan, vilket i sin tur leder till att de i senare ålder väljer bort språket.

VI TAR TILLBAKA VÅRA SPRÅK

Men allting är inte fullt så negativt som man skulle kunna tro. Sedan 1999, då regeringen beslutade att ansluta sig till Europas ramkonvention om skydd för nationella minoriteter har de samiska språken såväl som kulturen fått uppleva ett starkt uppsving. Samisk språkkompetens efterfrågas idag över hela landet, och samisk kultur har kommit att ses som någonting fint som är värt att ta tillvara på. De samiska språken är idag officiella minoritetsspråk i Sverige, ett stort antal kommuner har valt att bli förvaltningskommuner för desamma och det gör i sin tur att det i teorin bör vara enklare att återta sitt språk. I samband med att Umeå blev utvald att bli Europas kulturhuvudstad 2014 kom det samiska att få en ännu mer framträdande roll i det svenska samhället, och över hela Västerbotten har ett antal olika grupper jobbat hårt för att stärka både den samiska kulturen och våra språk. Framför allt inom den umesamiska gruppen har viljan att ta tillbaka och revitalisera språket varit stark, och det märks, inte minst i de förvaltningskommuner där språket ännu talas.

METODER FÖR SPRÅKÅTERTAGANDE

Så länge viljan väl finns att ta tillbaka ett språk, är metoderna för att göra detta oändliga. Man kan se på språkåtertagande som en trappstegsmodell; genom att dels gradvis både utmana yttre och inre språkspärrar, dels jobba systematiskt från att dokumentera språket till att på ett naturligt sätt använda det i vardagen kan ett språk som till och med varit utdött komma att bli ett lands faktiska modersmål. Modern hebreiska är ett utmärkt exempel på detta, och det finns ingenting som säger att vi samer inte skulle kunna se samma positiva utveckling för våra egna språk i framtiden. I den avslutande delen av den här artikeln vill jag därför dela med mig av ett antal metoder som använts på ett effektivt sätt inom våra områden för att stärka våra språk.

DOKUMENTATION OCH DELTAGANDE SOM LÄRANDE

Idag är de flesta av våra syd-, och umesamiska modersmålstalare i våra morföräldrars ålder. Snarare än att se detta som negativt är detta ändå någonting vi bör vara tacksamma för; många ursprungsfolk har helt förlorat sina språk, vi har fortfarande aktiva talare kvar som tack vare sin ålder inte bara fungerar som levande lexikon, men också som ovärderliga kulturförmedlare. Genom att dokumenterar dessa talares kunskaper, antingen genom att spela in samtal på samiska med dem om deras minnen, som sedan kan fungera som studiematerial för kommande generationer, eller genom att skapa ämnesspecifika filmer där våra äldre samer får berätta om någonting som formar en viktig del av vår kultur – det kan vara tyst kunskap om våra marker, praktiska slöjdinstruktioner, eller helt enkelt traditionella berättelser från vår muntliga berättelseskatt – så skapar vi inte bara en glädje hos den äldre generationen som får använda sitt språk och känna sig behövda; om dessutom de som dokumenterar våra äldre generationer är yngre samer, så återskapar och helar vi den brutna intergenerationella språkförmedlingslänk som kapats av svensk statspolitik under den första delen av 1900-talet.

Att dokumentera språk som ett sätt att bevara och återta dem är ett första steg i att ge liv åt ett döende språksamhälle. Ett av de kanske effektivaste sätten att skapa nya talare av samiska bygger vidare på just denna revitaliseringsmetod, och kallas av många för immersion, eller språkbadsteknik. Att språkbada betyder helt enkelt att utsätta sig för situationer där det enda språk som tillåts som kommunikationsmedel är minoritetsspråket. I en samisk kontext är det alltså samiska som gäller, men att språkbada fungerar egentligen lika bra vilket språk man än vill lära sig. Genom att tvingas använda ett språk, oavsett hur mycket eller lite man kan av det stimulerar man en inlärningsprocess som på sikt skapar individer som både vill och kan tala samiska.

Vad som är viktigt att komma ihåg när det gäller samiskt språkåtertagande är dock att man här inte bara håller på att stärka ett språksamfund, men också ganska aktivt förstärker och befäster samiska normer, tankesätt och världsuppfattningar. Det är därför viktigt att inte låta ett språkbad bli för likt en lektionssituation – oavsett om läraren hinner gå igenom hundra nya ord på tre timmar i ett klassrumsbaserat språkbad där man utnyttjar sig av en whiteboard och olika anteckningsredskap, så lär sig folk mer och bättre genom att aktivt använda språket i situationer där man får chans att öva på de saker man diskuterar. De barn som får lära sig om att baka gaahkoeh – samiska tunnbröd – där fokus ligger på att lära sig ord, snarare än på att baka bröd, lär sig i slutändan mindre än de barn som genom att få baka gaahkoeh internaliserar de ord som används i bakprocessen. Det viktiga här är inte grammatisk säkerhet, utan känslan av att språket blir naturligt, och viktigt för deltagande i en samisk verklighet.

Språkbad behöver inte ske i grupp, även om det från samiskt håll kanske är att föredra, utan kan även fungera i så kallade mentorsprogram, där en modersmålstalare blir språkcoach till en person som håller på att lära sig det samma. Vad som är viktigt här är dock att komma ihåg att ett språkbad inte bör vara kortare än en timme, så att man som språkåtertagare tvingas att utnyttja språket under en längre period. Detta då risken att falla tillbaka på majoritetsspråket paradoxalt nog är mindre när samtalstiden är längre, än då man kan intala sig själv att det inte gör någonting att använda exempelvis ett svenskt ord här och där, då man ändå får börja prata svenska igen efter exempelvis femton minuter.

För många samer är det dock svårt att finna en tid eller plats för att delta i språkbad, och då är det bra att kunna ha ett antal hembaserade metoder att falla tillbaka på som inte automatiskt kräver andra samers engagemang för att vara genomförbara. Ett sätt att jobba individuellt med språkåtertagande är att påbörja vad jag kallar för post-itprojektet. I korta drag går det ut på att man med hjälp av en samisk ordbok skriver upp orden för olika vardagsting, och sedan sätter upp dem på olika saker i ens eget hem. Genom att sedan repetera de ord som man ser varje gång man går förbi dem internaliserar man dem och på så sätt bygger man effektivt upp ett ordförråd, utan att för den skull spendera timmar på att lära sig dem som traditionella glosor.

En annan bra metod för hemmalärande är att börja skriva en blogg eller dagbok på samiska, eller att i tio minuter om dagen tala samiska med sin egen spegelbild – fördelen med att prata med sig själv är att man kommer ifrån de språkspärrar som ofta skapas av att man är rädd för språkpoliser i sin egen omgivning. Har man en familj kan man även göra det till en vana att använda vardagsfraser på samiska med varandra. Detta stärker den samiska identiteten familjemedlemmar sinsemellan och gör samtidigt språket till en naturlig del av ens vardag i hemmet.

Som samer måste vi vara medvetna om att ett samiskt språkåtertagande till stor del måste vara aktivitetsbaserad och ske utanför klassrummet; idag förlitar vi oss alltför ofta på att det undervisningssystem som nästan dödade våra språk under förra århundrandet skall kunna hjälpa oss att ta tillbaka dem idag. Utnyttjar vi istället gamla samiska nätverk, och skapar nya för att låta samiska ungdomar och äldre träffas på gemensamma platser för att prata, leka och göra saker tillsammans på samiska, så har vi en större chans att försäkra oss om att våra språk överlever och finns kvar om hundra år.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: