Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2014 » November

Monthly Archives: November 2014

Natives playing Natives – A Short Critique of Börje Salming’s Charity Photo Shoot

© Caroline Roosmark

© Caroline Roosmark

Over the years, I have devoted my academic studies in particular to questions of authenticity, and an artistic as well as literary performance of indigeneity. In doing this, I have primarily focused on how native artists, musicians and writers challenge Settler ideas of what it means to be indigenous, as more often than not, non-indigenous people perpetuate harmful stereotypes about indigenous peoples around the world whenever they seek to depict them in any way, shape or form whatsoever. Now and then, however, indigenous peoples themselves manage to misrepresent their own as well as other indigenous communities, and this, too, deserves to be discussed.

One of the people who in recent days has unintentionally though rather successfully managed to use his own indigeneity – which he rarely describes as anything more than a heritage in the first place – in order to throw another indigenous community under the bus is the world famous Saami ice hockey player Börje Salming who dressed up as the Lakota chief and spiritual leader Tȟatȟáŋka Íyotake (Sitting Bull) for a recent charity photo shoot. The idea behind the photo shoot, i.e. to make a calendar meant to raise funds for single parents struggling to give their children Christmas gifts, might seem rather innocent if taken out of contest, but this, however, is not the case.

Through his participation in the aforementioned calendar, Börje Salming is complicit in an ever on-going colonial, racist erasure of indigenous people on a global scale by aiding Settlers in publishing false depictions of indigeneity as something mythical, long lost and, above all, nothing more than an anthropological aesthetic to be consumed by the majority.

What makes this photo shoot even more complicated is the fact that Salming becomes both a perpetrator of racist stereotypes as well as an ignorant victim of discrimination at the hand of the photographer. Not only is Salming stripped of his own indigeneity in the picture in question, he is simultaneously knowingly or unknowingly used as a prop by a Settler photographer to make a racist depiction of another Native man. In other words, Salming is denied his own indigeneity in order to help further the idea of Native Americans as stoic, noble savages, belonging to a mythical past.

What’s worth asking in all of this is whether Salming himself suggested that he should dress up as a Native American for the photo shoot, or if this was an editorial decision made by the project leaders behind the calendar. So far, Salming himself has remained silent on the matter, so we really cannot be sure – thus it remains unclear whether or not he had any real influence on the photo shoot itself – but even so, the fact remains that the photo exists and that it, together with a highly othering caption, constitutes a classic example of casual racism and cultural appropriation, so often found in Settler art and racism whenever indigenous people are being mentioned.

At the same time, even though Salming himself hasn’t commented on the criticism, it has been made clear by the photographer Caroline Roosmark that Salming was rather keen on dressing up as Tȟatȟáŋka Íyotake during the photo shoot, and as soon as the first voice was raised in order to criticise the picture, the photographer issued a standard faux-apology and dismissal so commonly used by members of the majority when accused of racism;

“Salming is Saami [thus indigenous], and heavily involved in questions dealing with minorities. He really likes Native Americans and owns a number of portraits of Native Americans. I thus think it’s more important that the picture makes a statement, than to consider whether or not it is controversial [or offensive.]”

However, regardless of the project’s intentions the fact remains that dressing up as an indigenous person, thereby turning an entire ethnicity into a fashion statement – i.e. a gimmick meant to ponder to Settlers’ misjudged ideas of indigenous peoples as mythical, noble savage – is an act of racism.

This still remains true, despite Salming’s own indigeneity as he in a Native American context for all intents and purposes would be coded as a white upper-class man, and his unintentional mockery of one of the Lakota people’s most revered historical men makes his claims to indigeneity on the whole seem rude, hurtful and above all un-solidary to a pan-indigenous, global movement.

Had Salming chosen to dress up as a famous character from our own Saami mythology, or simply worn one of our traditional dresses – this would most likely constitute the first time he’d have ever done so in public – his picture could have made a real impact and functioned as an inspiration to many young Saami who struggle with their own identity.

Now, instead, we’re left with a disappointing portrait of Salming in redface.

Sverige och det koloniala arvet

English summary: 

From Carolus von Linnæus’ early attempts at dividing humanity into four different races, to Herman Lundborg’s Race Biological Institute that continued to operate well into the 1970s and which affected almost 70,000 people in Sweden alone, Swedish thinkers, scientists and leaders have by and large been instrumental in creating both what we today would refer to as a global, institutionalised racism which centres whiteness and the West, as well as the many excuses used by colonial powers around the world in order to continue to conquer, silence and dominate other nations in the name of progress.

There is an intrinsic link between Swedish theories on race and colonialism; the former continues to be used as an excuse for the latter around the world and to this day, ideas stemming from Swedish theories on race are being used – both knowingly and subconsciously – by the Swedish state and its people to justify a false historical narrative which takes Sweden from a pre-colonial to a post-colonial nation, without ever acknowledging the colonial nation that Sweden once was and still is to this day.

In short, there is no space for decolonisation in this Swedish narrative, and this part of history, deemed incompatible with a Swedish sense of self, is thus conveniently left out of the picture. This, in turn, is by no means surprising, as Swedish colonialism continues to be a highly contested subject within the arbitrarily drawn borders of Sweden and there is a strong need amongst the Swedish public to uphold the idyllic, almost naïve view of Sweden as a peaceful, tolerant nation devoid of racial tensions and a colonial past, in order to not have to acknowledge the darker parts of our history.

Sverige och det koloniala arvet

Det svenska folket har länge beskrivit sitt land som osedvanligt fredligt, välkomnande och jämställt. I enlighet med denna naiva världsbild ser sig svenskar som ett folk som, i motsats mot andra världsmakter, aldrig deltagit i någon storskalig form av kolonialism och som, på grund av den svenska fredsandan, stått över olika former av diskriminering baserad på kön och etnicitet genom att frekvent ifrågasätta andra länders brott mot mänskliga rättigheter. Sanningen är dock betydligt mindre smickrande och ett mer djuplodande försök att studera den svenska historien visar snabbt att vanföreställningen om ett jämställt Sverige utan ett kolonialt arv saknar någon som helst grund att stå på.

Historiskt sett så har den svenska staten varit en kolonial stormakt, med en avgörande skillnad mot andra europeiska imperier; medan länder såsom Storbritannien, Frankrike och Spanien fokuserade på att etablera en närvaro i en utomeuropeisk verklighet så var det svenska rikets främsta önskan till en början att befästa sin roll som herrar över det nordeuropeiska rummet. Såväl Kalmarunionen, såsom det 30-åriga kriget och den svensk-norska unionen är klara exempel på just denna inomeuropeiska kolonialpolitik, men detta i sin tur betyder inte att Sverige inte tidvis försökt att skapa kolonier utanför Europa.

Det är dock den samiska befolkningen som längst varit föremål för svensk kolonialpolitik. Redan den 16 mars 1340 författade Konung Magnus Eriksson ett brev i vilket han klargjorde att

the landzender wårtt Rijkes som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark, hvilke i fordom tidom icke haffua warit i mång Menniskiors minnom, att the Marcker haffua waritt Bruckade till att inbyggias eller besittias, skola thå Christno folke och allmoge biudas, och them allom och huar och enom som ther uthi byggia och boo vele frijtt loff att winna sig ägor, att taga för sig och sina Erfuingom.

I korta ordalag kan detta fribrev ses inte bara som ett befästande av det faktum att Saepmie vid denna tid ansågs vara samiskt av den svenska allmänheten – detta genom benämnandet av det samiska området som ‘Laepmark’ – men också som starten på den svenska koloniala expansionen norrut. Innan dess hade den svenska staten överlåtit indrivningen av skatt från samer till så kallade birkarlar som genom att bedriva handel med samer å kronans vägar åtnjöt statligt beskydd och rätt att ta ut avgifter från samer för att få leva och verka på sina traditionella marker i Norrbotten och finska Lappland. Birkarlarna ansågs dock som allmänt problematiska av den svenska staten, då skatten som de drev in sällan eller aldrig nådde statskassan, och genom att ge kristna medborgare i Sverige rätt att bosätta sig och kolonisera Lappmarken, så länge som de ‘åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele’ öppnades dörren för en expansion som inte bara successivt ledde till ett avskaffande av birkarlssystemet, men som idag blivit till en så naturlig del av den svenska historieskrivningen att den av gemene man alltför oftast omedvetet avfärdas som en inomstatlig expansion, snarare än ett faktiskt kolonialt övertagande av marker som tillhörde den samiska befolkningen.

Kristendomens roll i koloniseringen av Saepmie är för övrigt ytterst framträdande, och i mångt och mycket avgörande; som en följd av den sydsamiska kvinnan Margareta som vandrade från Vilhelmina-området till Malmö via Vadstena och Lund för att be om Drottning Margaretas stöd för att kunna kristna sitt folk, har den svenska staten framgångsrikt använt just religionen som ett tveeggat svärd för att rättfärdiga sin koloniala expansion på samiska marker. I ett brev skrivet av Gustav Vasa 1526, tre år efter att han enat det svenska riket och utropat sig till kung, ger han en munk från Vadstena rätten att bege sig till Saepmie för att där

med vår tillåtelse och goda minne till att de fattiga lappar och andra den landsändans urbyggare Guds tro och vad deras själs salighet tillyder förkunna, och om så lägenheten tillsäger, att han må där upptaga en skola för förnämnda lappars skull.

Detta är anmärkningsvärt, och måste tolkas som ett taktiskt, kolonialt beslut för att befästa den svenska statens närvaro i Saepmie snarare än ett genuint intresse för att omvända samer till kristna medborgare, då Gustav Vasa redan från början av sin regeringstid starkt motsatte sig den katolska kyrkans roll och blott ett år efter att det ovan nämnda brevet hade författats påbörjade en reformation som skulle leda till avvecklandet av alla kloster i Sverige.

gedda_l (1)

Geddas karta över Lycksele Lappmark, med Lycksele Kyrka utsatt. © Skogsmuseet i Lycksele.

Vi ser återigen hur kristendomens införande i Saepmie använts som ett svepskäl för att underlätta en svensk expansion norrut i och med grundandet av Lycksele år 1607. Den svenska staten insåg tidigt att befästandet av vem som ägde markerna i norr endast kunde säkras genom att man drev in skatt från det nordliga rummets invånare, och genom att skapa en kyrk- och marknadsplats dit alla samer var skyldiga att bege sig ett antal gånger per år kunde man bekräfta sin roll som herrar över Saepmie. Samtidigt fungerade tvångskristnandet av samer som ett viktigt vapen för att undanröja samiskt motstånd mot koloniseringen av Saepmie; genom att beslagta sakrala föremål och fängsla eller avrätta heliga män och kvinnor som besatt kunskaper om samiska marker och därigenom på sikt skapa ett förakt och en nedärvd skamkänsla för det traditionellt samiska banade man väg för den högintensiva kolonisation av Saepmie som inleds i början av 1600-talet. När riksrådet Carl Bonde år 1635 utropar att ‘i Norrland hava vi vårt Västindien’ befäster han inte bara att Sverige ser på Saepmie som ett område att kolonisera och exploatera, han ger också samtidigt en medveten eller omedveten röst åt den del av befolkningen som ser på samer som ett hinder mot en expansion norrut. Genom att beskriva Saepmie som Västindien likställer han implicit samer med Västindiens ursprungsbefolkning, och därigenom rättfärdigas de oförrätter som samer utsätts för, då koloniseringen av Saepmie ses som en självklar del i att skapa ett starkt svenskt imperium, som är självförsörjande på bland annat silver och andra råvaror. När Drottning Kristina samma år öppnar silvergruvan i Nasafjäll använder hon, likt stormakterna som övertagit Västindien, ursprungsbefolkningen som slavar för att frakta och bryta silvret i gruvan, och befäster därigenom oåterkalleligt den svenska statens roll som kolonisatör.


De samer som vägrade att arbeta i gruvorna bestraffades hårt av den svenska kolonialmakten. Bland annat beskriver underbergmästaren Isak Tiock hur man bestraffat två samer som inte velat delta i silvertransporterna;


Vi bundo om dem ett par tömmar, stötte dem utföre i forsen några resor och dem sedan uppdrogo, att vattnet gick dem utav munnen igen, såsom allt bruksfolket väl veterligt och kunnigt är.


Men Drottning Kristina var inte ensam om att se samer som mindre mänskliga. Den svenska historien är full av rasism som alltför lättvindigt har sopats under mattan då den strider mot den svenska självbilden som ett tolerant folk. I och med publiceringen av Carl von Linnés Systema Naturæ, där han beskriver sin raslära som delar upp världens befolkning i fyra hudfärger med fyra distinkta karaktärsdrag, lånade från Aristoteles, får diskrimineringen av samer och andra utomeuropeiska folk en vetenskaplig grund att stå på, och det är inte för inte som Carl von Linné på grund av detta bör betraktas som en av de mest tongivande föregångarna till den rasbiologi som ledde både till öppnandet av världens första rasbiologiska institut i Uppsala och Andra Världskrigets brutala folkmord på judar, romer och andra icke-ariska människor. Denna del av Linnés teorier är dock sällan särskilt framhävd av vare sig forskare eller gemene man i Sverige, och det är därför som den svenska staten än idag kan ha en av föregångarna till vad som i dagligt tal ofta hänförs till som vetenskaplig rasism på sina hundrakronorssedlar.



Carl von Linnés indelning av raser, från Systema Naturæ.


Men låt oss ta ett steg tillbaka från Carl von Linné till 1600-talet, då det är just under denna period, samtidigt som Drottning Kristina befäster den svenska statens makt i Saepmie, som Sverige påbörjar sina första trevande försök att påbörja en utomeuropeisk expansion. I och med att man godkänt användandet av samer som slavar inom Sveriges gränser, känner man sig redo att delta i den lukrativa utomeuropeiska slavhandeln, och både Drottning Kristina och senare Gustav III sökte därför aktivt efter kolonier utomlands.


Redan 1650 grundar Sverige följaktligen en koloni i Västafrika, och mellan 1650 och 1663 kommer Cabo Corso att bli en viktig svensk knutpunkt för handeln med slavar, guld och elfenben. De flesta slavar förs till ön São Tomé, där de tvingas arbeta på sockerplantage drivna av portugisiska och nederländska adelsmän. De få slavar som återfördes till Sverige var dock sällan vuxna människor, utan snarare barn, då det ansågs som exotiskt bland den svenska adeln att ha ett afrikanskt slavbarn i hushållet. Detta är för övrigt en tradition som fortsatte långt in på 1800-talet; Den västafrikanska mannen Gustav Badin såldes som ett uppfostringsvetenskapligt experiment till det svenska hovet i slutet av 1700-talet, då var han blott 10 år gammal, och användes som något av en gycklare och hovbetjänt fram tills sin död 1822.

Porträtt av Gustav Badin, © Gustav Lundborg

Porträtt av Gustav Badin, © Gustav Lundborg


Men den svenska utomeuropeiska kolonialsagan slutar inte med Cabo Corso. Strax efter öppnandet av gruvan i Nasafjäll försöker man sig även på att grunda en koloni i Nordamerika, kallad Nya Sverige, dit man sänder svenska straffångar och infångade finnar från Svealand, då man ville minska den finska befolkningen utanför Finland. Kolonin som existerade mellan 1638 och 1655 har ofta beskrivits som fredligt inställd till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, men faktum kvarstår att ledarna för Lenape-folket såväl som Susquehannock-folket tvingades att underteckna det köpebrev som svenskarna tagit med sig för att förvärva marken. Vidare är det värt att notera att den svenska makten till en början tillhandahöll Susquehannock-folket med vapen, inte för att de ville skapa några egentliga allianser med dem, utan för att på så sätt låta dem strida mot den nederländska kolonialmakten, för att själva inte behöva delta i några strider rörande rätten till Nya Sverige då den egna militära styrkan på plats i kolonin var förhållandevis liten.

Gustavia, huvudstaden på S:t Barthélemy; © Sjöhistoriska Muséet, okänd konstnär

Gustavia, huvudstaden på S:t Barthélemy; © Sjöhistoriska Muséet, okänd konstnär


Sveriges främsta koloni, bortsett Saepmie, bör dock den västindiska ön S:t Barthélemy anses vara. Vid 1800-talets början var huvudorten på ön Sveriges femte största stad, och i mer än 100 år, från 1784 till 1878, fungerade denna ö som en viktig frihandelsstation för slavar. Lagarna på ön som reglerade slavarnas liv var osedvanligt hårda; inga slavar tilläts att vistas ute efter 21.00 på kvällarna, och de personer som ändå trotsade dessa förbud, för att på så sätt undvika att förvaras i trånga, ohygieniska slavbodar i hamnen i väntan på vidaretransport bort från ön straffades hårt. Brännmärkning och piskrapp hörde till vardagen för slavarna på ön, och Bengt Euphrasén, en svensk naturforskare som var samtida med kolonin på S:t Barthélemy beskriver piskstraff som följer;


[Den som skall bestraffa slaven] ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.


Engagemanget i slavhandeln var så lukrativ för den svenska staten – detta trots att endast 50 av de 30,000 skepp som förde slavar från Afrika till Amerika var svenskregistrerade – att det är värt att notera att Sverige först fjorton år efter att både det brittiska imperiet och de amerikanska nordstaterna har förbjudit slavhandel slutligen bestämmer sig för att själva förbjuda ägandet av slavar inom det svenska riket.


En av anledningarna till att ett förbud dröjde så länge från svenskt håll kan exporten av järnkedjor till slavskeppen anses vara. Trots att Sverige som redan nämnts spelade en obetydlig roll i själva transporten av slavar, så var majoriteten av de kedjor som användes av slavhandlarna svenskproducerade, eller gjorda av svenskt järn. Slavtransporterna var på så vis beroende av Sverige, vilket implicit betyder att Sveriges roll i slavhandeln inte bara är stor, men långt mer central än vad den svenska historieskrivningen vill ge sken av.


Många menar att Sveriges koloniala arv tar slut i och med att man 1878 överlåter S:t Barthélemy i fransk ägo, men faktumet kvarstår att man än idag koloniserar samiska marker, utan att för den skull erkänna denna kolonisation. Rent teoretiskt kan man till och med hävda att den intensiva svenska kolonisationen av Saepmie återupptogs i och med den lagförändring som trädde i kraft 1885, och som kungjorde att all mark i Sverige tillhörde den svenska kronan, vilket ledde till att samer förlorade all äganderätt till sina marker, och därefter endast åtnjöt nyttjanderätt till marken i Saepmie. Innan denna lagförändring hade samer ansetts vara de rättmättiga ägarna av Saepmie, så länge de kunde bevisa att de bebott området sedan historisk tid.


Denna förändring i attityden till vem som äger marken i Saepmie återspeglar sig i modern lagstiftning. Sverige vägrar än idag att erkänna att den svenska staten är byggd på två folks traditionella territorier, det vill säga det land som tillhör både det samiska och det svenska folket, och det dröjde ända tills 2010 innan man ändrade grundlagen så att samer omnämndes som ett folk, istället för enbart en nationell minoritet. Detta i sig är föga förvånande då Sverige var banbrytande inom rasbiologin, och man ända fram till och med 1970-talet aktivt verkade för en assimilering av samer och andra nationella minoriteter, och förbjöd samer från att undervisas på sitt modersmål, såväl som att undervisas i samma skolor som svenska barn.


Sett till de historiska fakta som finns så går det inte att förneka att svenska filosofer, forskare och ledare har varit instrumentala i att skapa både det som vi idag skulle kalla en global, institutionaliserad rasism, såväl som ett flertal av de ursäkter som använts och än idag används av kolonialmakter runtom i världen för att fortsätta att invadera, tysta och dominera andra länder.


Förhållandet mellan de svenska rasteorierna och kolonialismen sträcker sig långt tillbaka i historien, och än idag används svenska rasteorier medvetet såväl som omedvetet av den svenska staten för att både ifrågasätta andra länders koloniala arv och samtidigt totalt förneka sitt eget. Det är symptomatiskt för den svenska historieskrivningen, såväl som det samhälle vi lever i idag, att man gjort en akademisk, teoretisk förflyttning från att ha varit en för-kolonial stat till att plötsligt vara en postkolonial nation, utan att för den skull erkänna att Sverige varit och fortfarande är en kolonialmakt.


Detta leder i sin tur till att det saknas ett faktiskt utrymme för en dekolonial debatt i det svenska samhället, och den del av historien som strider mot den svenska självbilden som fredsälskande, accepterande och jämställd glöms därför alltför lättvindigt bort. Det är i sig föga förvånande, då diskussioner om svensk kolonialism än idag ses som minerad mark, och det finns en stark vilja hos den svenska befolkningen att bevara denna nästintill naiva syn på Sverige som ett alltigenom perfekt samhälle, för att på så sätt inte behöva kännas vid de mörkare delarna av vår egen historia.