Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2015 » March

Monthly Archives: March 2015

Advertisements

Mijjieh libie frijje – Vi är fria

DSC_0263

Du kommer inte ifrån oss nu, du som så gärna hade velat öppna morgontidningen utan att behöva få se ännu en same bevärdigas uppmärksamhet och nya epitet som rimmar ack så illa bredvid ditt väl inövade, långt mer bittra ”lappjävel” och ”renknullare”.

”Jojkhunk” känns ovant i den mun som förvaltar förtryckarens makt sedan våra marker började koloniseras av staten för snart 500 år sedan.

Det går inte heller längre att göra sig rolig på bekostnad av jojken, när varenda tonårstjej i hela Sverige går och nynnar på Jon-Henriks musik.

Som sydsamisk jojkare och språkarbetare är Jon-Henriks framgångssaga någonting inspirerande och styrkegivande. Det finns någonting ofattbart helande i att se mina unga sydsamiska elever tala om sin egen samiskhet som någonting fint och uppskattat, jämfört mot då jag själv som en effektivt tystad same för snart 18 år sedan fick kvarsittning för att jag tagit med mig vår flagga – någonting som inte fanns och följaktligen var ett påhitt fick jag då höra – till den mellanstadieklass jag då gick i.

Jon-Henriks medverkan i Melodifestivalen har effektivt lyft upp samer på listan över det som just nu är hetast i Sverige, och det i sig gör att han inte kan berömmas nog. Idag vill mina elever bära sina traditionella kläder på skolan, och de som tidigare i grupp förnedrade den som vågade vara same i det publika blir i takt med Jon-Henriks stärkande samefiering av det svenska rummet allt färre. Jon-Henrik Fjällgren har tagit en plats i det svenska medvetandet som är svår att sudda bort, och ju klarare hans stjärna lyser på den svenska himlen, desto svårare blir det att vara öppet rasistisk mot det folk vars marker står för majoriteten av Sveriges el- och metallproduktion.

Det betyder dock inte att samiska frågor som någonting mer än exotiska inslag i helyllesvenska fikarum plötsligt fått en framträdande roll i den svenska diskursen; när Jon-Henrik jojkade sin avlidne vän Daniel, och med det hela det samiska folkets intergenerationella trauma som är resultatet av majoritetssamhällets kolonialpolitik, historisk såväl som kontemporär, så var det ingen journalist som tog sig tillfället i akt att se djupare på den självmordsepidemi som plågar våra samiska ungdomar.

Självmordssnittet bland renskötare är dubbelt så högt som bland det svenska storsamhället, men än idag måste många samer som lider av psykiska problem resa till nordnorska Karasjok för att få kompetent hjälp som visar hänsyn till patientens samiskhet.

Jon-Henrik är istället den stoiske samen, renskötaren från de vita vidderna, fjällets stolte enstöring; i den berättelse som det storsvenska samhället vill berätta om honom finns det inte plats för självkritik, och därför förvandlas Jon-Henrik Fjällgren så lätt till ett exotifikat, vars bakgrund är spännande så länge man inte fokuserar på den psykiska ohälsa som är så skrämmande prevalent inom gruppen renskötare.

Genom att framhäva det exotiska och tysta hos Jon-Henrik förstärker storsamhället vidare tystnaden inom renskötseln i förhållande till den skrämmande situation som renskötare befinner sig i. Att beskriva Jon-Henrik som tyst och stark är i sig en kolonial mikroaggression, någonting som alltför ofta glöms bort av majoriteten.

När Jon-Henrik själv gick ut i media och berättade att han planerat att ta sitt liv innan sin medverkan i Talang tog media följaktligen emot detta som en isolerad incident, i sig tragisk men inte mer, istället för att sätta in hans suicidala tankar i ett större sammanhang där svensk kolonialpolitik effektivt på lång sikt tar död på den samiska kulturen.

På samma sätt är den ekande avsaknaden av ett levande sydsamiskt språk i Jon-Henriks jojk en icke-fråga bland majoritetsbefolkningen; det faktum att våra samiska språk effektivt koloniserats bort till sin egen likvaka är inte någonting som man gärna behandlar på framsidorna av de svenska tabloiderna.

Idag är det praktiskt taget omöjligt att revitalisera de samiska språken, då svensk lagstiftning effektivt omöjliggör de mest effektiva metoderna, såsom immersionsundervisning och en fullständigt integrerad samisk undervisning som visar hänsyn och förståelse till den samiska kulturen.

Sverige vill istället höra om barnhem i Colombia, om indianen som blev same – inte om katastrofår i renskötseln, eller marker som överexploateras av staten. Sverige törstar efter en bar överkropp som omges av höga fjäll och frustande renar, men vill helst slippa höra talas om hatbrott, eller det faktum att Jon-Henrik på grund av då såväl som nu rådande svensk skolpolitik inte fick läsa sitt språk i skolan.

Det är viktigare att räkna magrutor, och få snygga bilder på ”superkroppen” än att vinkla strålkastarna mot det språkliga folkmord som än idag pågår i Sverige. Precis som då för snart 100 år sedan när Herman Lundborg genomförde sina rasbiologiska studier i Sápmi är den samiska kroppen intressant inte för den kultur eller den kamp den för, men som ett objekt att studera från ett ovanifrånperspektiv.

Berättelsen om Jon-Henrik, eller snarare den mall som han nu stöps i av svenska media, är för övrigt inte unik. Ursprungsfolk har alltid mytifiserats och översexualiserats av majoritetssamhället som ett sätt att ta ifrån dem en egen röst. Genom att fokusera på Jon-Henriks vältränade kropp, istället för att lyssna till det bakomliggande budskap som finns i all jojk – jojken i sig är ett dekolonialt verktyg för att minnas, konceptualisera och transmittera kultur inom det samiska samhället – så blir det enkelt att ignorera den dekoloniala kamp som förs och den samiska kulturrenässans som sker på olika arenor inom Sápmi.

Samtidigt som Jon-Henrik har blivit Sveriges ultimate same så har han effektivt avpolitiserats av det svenska samhället, och detta är ett medvetet brott mot våra mänskliga rättigheter; när Jon-Henrik dedicerar sin jojk ‘Manne leam frijje’ till Sverige skriver Expressens Gunilla Brodrej att det är en ”utsträckt hand till majoritetssamhället som i århundraden sett ner på och förföljt samernas kultur”, men som same tolkar jag detta långt mycket mer radikalt än så.

‘Jag är fri’, jojkar han, och stirrar sedan in i vardagsrummet hos majoriteten – Sverige, hör ni det. Det är inte en utsträckt hand och en önskan om att sjunga ‘We Shall Overcome’ i solnedgången, det är en samisk självständighetsförklaring som ekar klart och starkt över hela vårt land.

Det är nog för att få mig att vilja spendera hela min månadslön på att skicka honom till Wien.

Det är också därför Jon-Henrik skall vinna i kväll – inte för att han är den snyggaste artisten eller Sveriges mest kände jojkare, utan för att han trots medias medvetna och omedvetna försök att nedgradera honom till den noble vilden har modet och kraften att från Sveriges största scen jojka sig fri från ett kolonialt förtryck och samtidigt göra det samiska i Sverige en självklar och viktig del av vårt samhälle.

Advertisements