Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2016 » November

Monthly Archives: November 2016

Advertisements

Repliksvar till Gunilla Brodrej

För några dagar sedan skrev jag en kritik av Gunilla Brodrejs recension av “Midnattssol”. Blogginlägget blev uppmärksammat av både  P1 och flera olika tidningar, och efter att Gunilla själv hade läst mitt blogginlägg så kontaktade Expressen mig för att be mig skriva en avsevärt förkortad version av mitt inlägg som skulle kunna tryckas i deras tidning. Den förkortade versionen går att läsa här, och i direkt anslutning till den finns ett svar från Gunilla som jag slutkommenterar här nedan.

Gunilla Brodrej känner sig “påhoppad” av min kritik, eller, som hon uttrycker det i sitt direktsvar, “såsom ofrivillig representant för det förtryckande majoritetsfolket ser jag med sorg och förvåning med vilken misstänksamhet min text blir läst”. Vad Gunilla gör här är föga förvånande, utan snarare väntat. Det är inte Gunilla som har skrivit en klyschig, stereotyp text, det är jag som same som inte har förstått hennes “goda intentioner”.

Det är av någon outgrundlig anledning alltid upp till minoriteten att upplysa majoriteten, och ett av de enklaste sätten att underminera rättfärdig kritik är att avfärda den som baserad på känslor, och därav emotionell, snarare än saklig.

Gunilla säger sig sakna en tydlig bild av vilka vi samer är – därför kan hon enligt sig själv inte ha en stereotyp bild av samer, och det är precis det som jag menar är pudelns kärna; Det är på grund av avsaknaden av en nyanserad, och insatt bild av samiskhet som någonting oändligt heterogent, som hon omedvetet skapar sig själv en taffligt konstruerad bild av vad en same är utifrån stereotyper och tankar om vad modern samiskhet bör vara.

Vidare menar Gunilla att man inte behöver vara same för att kunna diskutera samisk identitet och samiska frågor, men det i sig visar bara på att hon är bekväm nog i sina medvetna och omedvetna privilegier för att ge sig själv tolkningsföreträde framför den grupp som diskuteras. Men det är sant, det krävs inte en samisk identitet för att diskutera samiskhet, däremot krävs det en ödmjukhet inför det faktum att en icke-same saknar en fysisk, medlevd upplevelse av hur samiskhet å ena sidan manifesteras av samer, och å andra sidan hur denna samiskhet mottas av icke-samer i det offentliga rummet.

Jag är medveten om att Gunilla kritiserar “skildringen” av hur rasism manifesterar sig, men som icke-same är det inte upp till henne att ifrågasätta dessa delar av “Midnattssol”.

Och slutligen, jag tycker precis som Gunilla att det är fantastiskt att det samiska får synas mer och mer i media, men mitt drömscenario vore ett kulturlandskap där recensioner av samiskhet från icke-samiska journalister inte slutar med att de å ena sidan vill sy mobilpåsar av renskinn och bli ett med naturen för att de har hundar som liknar Sofia Jannoks hund, medan de några dagar tidigare tar sig rätten att skriva dåligt formulerade krönikor som ifrågasätter rasism och samiskhet på samma gamla unkna sätt som vi blivit alltför vana med under åren.

Advertisements

Om Midnattsol och Autenticitet

Jag är kanske en av få samer som inte sett serien ‘Midnattssol’ – jag kallar det för ‘Outlanders’-syndromet, tv-serier som släkt och vänner är med i är jag världssämst på att faktiskt se när de väl går på TV – men jag känner ändå att jag måste få kommentera Brodrejs sågning av SVTs fransk-svensk-samiska storsatsning, då den känns både ogenomtänkt och full av förutfattade meningar dolda bakom ett försök att verka upplyst, och “medveten” om samiska frågor.
 
Som samer förväntas vi alltid förhålla oss till ett förutbestämt mått av autenticitet, som i realiteten är ofattbart, då måttstocken som denna autenticitet mäts med inte är formad från en samisk utgångspunkt, men med majoritetssamhällets glasögon på. Det att vara same definieras utifrån, och så länge så är fallet blir alla former av samisk representation, vare sig den kommer inifrån eller utifrån, klassad som fel, för att den på ett eller annat sätt inte lever upp till majoritetssamhällets förväntningar på vad en ‘riktig same’ är.
 
Brodrej upprörs i sin text över att “Samerna [antingen] porträtteras […] som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken“, och trots att kritiken i sig kanske är berättigad ur ett dramaturgiskt perspektiv så skjuter den ändå fel, i det att den snarare än att rikta kritik mot ett riktigt problem i kriminalserier – det vill säga att karaktärerna alltför ofta är endimensionella – verkar reproducera en nyskapad önskan på vad en same idag skall vara.
 
Idag är den gamla bilden av majoritetssamhällets same – en gåtfull renskötare – inte längre särskilt eftertraktad, men samtidigt är faktiska samiska identiteter som är en del av den samiska verkligheten idag inte heller önskvärda. Aktivism är i sig för politiskt, och det passar inte in i den nya bild av ett samiskt offer på väg ut ur ett bedövande mörker som har fötts fram under de senaste åren.
 
Dagens same är en kulturell varelse, och det räcker med en Maxida, verkar det underliggande budskapet vara, men när fler samiska ungdomar visar intresse för att lyfta svåra frågor, så framställs de automatiskt som stereotypa objekt, snarare än agenter med egna viljor och mål.
 
Brodrej hävdar att “majoritetssamhället [fortsätter] att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita“, men glömmer i samma andetag bort att hon själv är en del av det majoritetssamhälle som hon kritiserar, och att alla samiska skådespelare i TV-serien själva valt att vara med i den, för att inte tala om att hon i sin önskan om att visa ‘förståelse’ för samer glömmer att renskötseln i sig inte är en rekvisita, men en vital och livsviktig kulturbärare i Sápmi. Att då förminska de samiska skådespelarnas aktiva val och med ett nedlåtande ord förvandla samiska subjekt till fortsatt koloniserade objekt är att totalt missförstå både samisk identitet, och vem som har rätten att företräda den.
 
Faktum är att Brodrejs sågning inte tillför någonting till debatten om samisk identitet. Snarare än att belysa det faktum att vårt samhälle är mångfacetterat så lyckas hennes kritik att krympa det. När hon talar om Hammarstens karaktär ifrågasätter hon manusförfattarnas val att ge honom “karaktärsdragen dålig självkänsla, hunsad tonårsfar, bög och halvsame. Man får ha rejält mycket god vilja för att gå med på det sista.
 
Varför är det för Brodrej så svårt att se för sig en same som lider av dålig självkänsla – den samiska psykiska ohälsan är ett av Sápmis främsta problem idag – och som i tillägg till det är en homosexuell pappa med en samisk förälder? Är det för att hon har svårt att se Hammarsten som homosexuell, eller för att hon har svårt att se samer som homosexuella? I så fall så borde kanske någon skicka boken Queering Sápmi till henne.
 
Eller är det Hammarstens utseende som skaver?
 
Att han inte ser tillräckligt samisk ut för Brodrej, som i hela sin kritik stör sig på majoritetssamhällets förtryck av Sápmi, men som i en kort mening avslöjar att hon har en väldigt klar, och tydlig bild av vad en äkta same är och hur denne skall se ut och bete sig, och att denna bild är precis lika kolonial, endimensionell och stereotyp som den som vi alltid fått spottad på oss av det svenska samhället?
 
Brodrej ondgör sig över TV-seriens “fullständiga renons på kunskap om hur människor lever i Sápmi“, men misslyckas med att på ett övertygande sätt visa att hon själv vet vad hon pratar om. Vad betyder Sápmi för Brodrej? Är hon medveten om hur otroligt heterogent Sápmi är?
Att Brodrej inte är same, och därför inte kan uttala sig om hur vi bör och kan leva våra liv – med wifi i Stockholmsvilla eller i en tältkåta evigt sökandes 3g på telefonen medan Pokémons fångas på renskiljningar – har hon i tidigare krönikor gjort tydligt. Vi är Brodrejs ‘de andra’, även om hon hyllar en samisk renässans inom media. Tidigare i år skrev hon att “de [samerna börjar] äntligen synas långt utanför renbetesmarkerna“, även då utan självinsikt om att hon som medlem av majoritetsmedia indirekt har spelat en stor roll i den radioskugga som samiska frågor legat i under decennier.
 
Kanske är det ändå Brodrejs sista mening som stör mig mest – hela krönikan bygger på ett antagande om att samer felrepresenteras i ‘Midnattssol’, men när det verkligen gäller är det Brodrej som bäst vet hur samer idag upplever vardagsrasism. Hon “tror knappast att någon same i Kiruna blir kallad lappjävel för att han är sen till jobbet“, och avslöjar där och då att hon anser att hennes självpåtagna roll som agitator för samiska frågor inom kulturmedia ger henne större auktoritet att avgöra hur samer upplever vardagsrasism, än samer själva.

Vill ni för övrigt höra en samisk diskussion om ‘Midnattssol’ som lyfter både positiva och kritiska röster rekommenderar jag er för övrigt att lyssna på detta samtal mellan Olle Kejonen och Karen Eira, som visar att inte ens inom Sveriges Sameradio så håller alla samer överens om allting. För så är livet; mitt i det kollektiva är vi alla ändå individer.