Indigeneity, Language and Authenticity

Home » Uncategorized » Fästingar, språkåtertagande och förlåt för alla pop-upfönster.

Fästingar, språkåtertagande och förlåt för alla pop-upfönster.

Vet ni vad jag gjorde för att kunna ha råd att börja lära mig samiska, och fortfarande bo kvar i Skottland när jag till slut tog mig i kragen och bestämde mig för att mitt språk var en viktig del av min identitet?

Jag översatte pop-upreklam till svenska på nätterna. Om allting från porrsidor till kasinon. Ibland fick jag översättningsfrågor från mer seriösa människor. Jag minns en tysk kommun som ville översätta sin hemsida till svenska, och en amerikansk jurist som ville få olika dokument översatta till svenska rörande en vårdnadstvist.

På dagarna pendlade jag mellan Stirling och Edinburgh och jobbade som aktivitetsledare på en språkskola. Vissa dagar fick jag övernatta på skolan, för att det sista tåget hade gått till Stirling. Då låste jag skolan, matade den stackars undulaten i rektorns kontor, och sov på en soffa i uppehållsrummet. Egentligen gillade jag de kvällarna, eftersom jag då hade tid att plugga glosor och öva på att prata samiska med mig själv. Om man tittar på övervakningskamerorna från skolan kan man säkert se mig prata samiska med både läskautomaten i korridoren och ett porträtt av Robert Burns i ett av klassrummen.

De dagar jag inte jobbade i Edinburgh gav jag privatlektioner i gaeliska och svenska till folk på ett av caféerna i Stirling. De lektionerna betalade ofta för veckans matinhandling.

Det året jag började med att ta tillbaka mitt språk kändes mycket hopplöst. Jag hade fyra akademiska examina, men Skottland befann sig i en recession, och arbetslösheten var hög. Det var året då min grannes fågelspindel rymde och satte skräck i tanten som bodde mitt emot mig, och samma grannes ovårdade trädgård gjorde så att hela hyreshuset fick problem med möss. De flesta ungdomarna i Skottland, fick, precis som jag, så kallade Zero Hours-contracts, och fick göra sitt bästa med att bolla olika jobb, och ett vanligt liv. Visste ni att det är billigare att gå på puben och betala ett pund för en cola, och lyssna på folkmusik bredvid en öppen brasa i ett par timmar, än att betala för uppvärmningen av en skotsk, dåligt isolerad lägenhet?

Året som jag på allvar började att lära mig samiska så kunde en vanlig dag börja med att jag tog tåget till Edinburgh klockan halv sex på morgonen, för att därefter ta en grupp med tonåringar från hela Europa på en guidad busstur genom de skotska högländerna. När jag väl kom hem till Stirling igen, sällan före åtta på kvällen, så pluggade jag samiska i två timmar, för att sedan ta fram min dator och börja översätta allt det som översättningsbyrån som jag jobbade för skickade till mig.

Jag minns framför allt en månad, då jag fick en avhandling om borelia skickad till mig. 72 sidor om fästingar. Visste ni att det finns 52 olika sorters borreliabakterier, men att det bara är 21 av dem som orsakar faktisk borrelia? De andra leder “bara” till det som oftast kallas för lusburen återfallsfeber, som inte funnits i Europa sedan 1940-talet. Den avhandlingen, oavsett hur äcklig den nu egentligen var, gjorde så att jag för första gången på fem månader kunde sova på nätterna i en hel månad, och ändå ha råd med min hyra och avgifterna för att pendla till Edinburgh.

Min första samiska ordbok köptes med lönen från en översättning om fästingsspridda sjukdomar. Det fanns ingen översättning på fästing i den ordboken, så jag skrev “vïrre-dähketje” på insidan av pärmen.

Blod.

Insekt som suger blod.

Mitt första egenskapade ord blev fästing. Samma ordbok lärde mig dessutom att verbet “knulla” var intressantare än substantivet “knut”. Det första ordet fanns med, men inte det andra.

Jag blir på allvar provocerad av den debatt som nu förs på norsk sida. Jag blir samtidigt lika provocerad av den avsaknad på debatt om de samiska språkens ställning på Sametinget som finns på svensk sida. Det är inte lätt att lära sig ett språk, och språkåtertagande är en livslång process, men hur, jag frågar mig hur, kommer vi någonsin att komma vidare om vi å ena sidan skambelägger samisktalande för att de använder sitt språk och vill låta det synas i det offentliga, och vi å andra sidan bara producerar dokument som lyfter vikten av språket utan att vi gör någonting konkret för att föra vidare våra språk till kommande generationer?

För mig behövdes det att jag gjorde det muntliga gaeliska prov som krävdes för att min kör skulle få rätten att tävla i det årliga, nationella Mòdet i Steòrnabhagh 2011 – varje kör behöver ett visst procentantal med gaelisktalande för att få tävla, och det testas i årliga muntliga prov – kombinerat med frågeställningen “varför pratar jag fortfarande bara ett av mina två språk, och inte det andra, och om jag definierar min gaeliskhet utifrån min närhet till det språket, kan jag verkligen fortsätta att definiera min egen samiskhet utifrån min avsaknad av det samiska språket?”

Nej, det var inte enkelt att lära sig samiska, men det var värt det. För mig. Och det är det som räknas, egentligen.

Så, kära Saepmie, kan vi snälla låta 2017 bli året då vi slutar att skuldbelägga samer som använder sitt språk, slutar att misstänkliggöra de som har lärt sig sina språk, och ifrågasätter de som inte kan sina språk, och vi istället för att fortsätta att återskapa vårt intergenerationella språkförluststrauma börjar inse att det bara är vi själva som kan bestämma hur viktigt de samiska språken är för oss själva, och låter det vara det viktiga i språkdebatten framöver.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: