Indigeneity, Language and Authenticity

Home » Uncategorized » Etnochicka magsparkar – om kulturell appropriering och majoritetssamhällets inkompetens

Etnochicka magsparkar – om kulturell appropriering och majoritetssamhällets inkompetens

Tråante. Ordet känns lent mot tungan, och ändå är sötman som vi lindade in oss i för snart en månad sedan inte nog för att stöta bort den ignorans och strukturella rasism som genomsyrar de länder som ockuperar våra traditionella marker.
 
Det svider när journalister beskriver mitt språk som ett låtsasspråk – det slogs ur mina förfäders strupar, tills orden förlorade sina vingar och drunknade i försvenskningens hav.
 
Att beskriva de samiska språken som låtsasspråk är förnedrande och ett ultimat bevis på den totala okunskap som genomsyrar Sverige. Samtidigt måste vi reagera när journalister får göra sig lustiga på bekostnad av ett av Sveriges officiella språk, och samtidigt avfärda en hel musikkultur. Det är inte acceptabelt att samers kulturarv enbart duger som en kuliss när Sverige skall profilera sig internationellt, samtidigt som gemene man saknar någon som helst förståelse för det samiska folkets historia. Varje gång som någon förlöjligar jojktraditionen i Sápmi måste vi påminna oss om följande: För mindre än 150 år sedan fick våra förfäder fängelsestraff om de jojkade offentligt, och därför är varje jojk som idag syns på TV på bästa sändningstid ett stort fuck-you i ansiktet på den koloniala makten.
 
“Vi accepterar inte längre våra grannars okunskap” sades det i den samiska jubileumsföreställningen “Jielemen Aavoe”, och ingenting kunde vara mer rätt. Det har för länge sedan blivit både osmakligt och rent ut sagt outbildat att avslöja sin egen ignorans om oss samer så offentligt som journalister runt om i Sverige nu gör. Man är inte ursäktad, bara för att man kommer ifrån Norrköping.
 
Men inte bara journalister gör felsteg så här veckorna efter att det politiska Sápmi firade sitt hundraårsjubileum. Även i modevärlden händer det saker. Etno har alltid varit inne, och när samiska artister plötsligt får ta plats i det offentliga rummet – vi har alltid funnits, det handlar inte om att vi plötsligt blivit bättre än tidigare och därför nu erbjuds en plats i rampljuset – så blir det intressant att kapitalisera på det på en gång exotiska men samtidigt inhemska.
 
Det svider när designers och heminredare gör piratkopior på våra traditionella mönster – att ständigt ignoreras av majoritetssamhället, för att sedan förvandlas till en soffkudde är ett övergrepp som må te sig harmlöst från ett utifrånperspektiv, men som från ett samiskt håll både sårar och upprör.
 
Den svenska staten har skrivit på ett stort antal deklarationer som skall säkerställa våra samiska rättigheter till vår egen kultur. Bland dem kan nämnas UNDRIP, som den svenska staten var drivande att få igenom i FN, och vars paragrafer 11 och 31 specifikt uttrycker att endast urfolk har rätt att bestämma hur deras traditionella konst skall kunna spridas.
 
Ändå hamnar vi alltid i samma diskussion, och det slutar med att folk skapar saker som i slutändan förminskar värdet av äkta samisk slöjd, samtidigt som faktiska samiska slöjdare, konstnärer och designers blir av med sitt levebröd. Det är inte rätt att ett folk, vars kultur stampats ner i leran, förvägras ensamrätten till den, när den plötsligt blivit intressant i det offentliga rummet.
 
Vad vi ser här, vare sig vi talar om Lisa Vipola, Gudrun Sjödén eller Lulu Carter, är ett tydligt exempel på hur majoriteten, för att parafrasera Frantz Fanon, ser på minoriteters identiteter som dess ägodel. Det räcker inte med att förtrycka ett folk, för att helt förgöra det måste processen intensifieras så att det som tidigare var förbjudet, skambelagt och förlöjligat plötsligt kan tas upp som exklusiva accessoarer av en majoritetsöverklass.
 
För mig så blir all icke-samisk design som profiterar på vår kultur ett slag i ansiktet på de samiska designers som dagligen måste kämpa mot fördomar och ignorans, för att överhuvudtaget slå igenom. Genom att stjäla samiska mönster och profitera på dem så koloniserar icke-samiska designers en plats som de flesta samer inte ens har tillgång till från första början.
 
Jag förväntar mig en ursäkt från NT. Jag förväntar mig att Royal Design drar tillbaka Lulu Carters kuddar och samtidigt ber om ursäkt, offentligt. Och så förväntar jag mig att alla i Sverige lär sig mer om oss samer.
 
Är det för mycket begärt? Svaret är nej.
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: