Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2017 » March

Monthly Archives: March 2017

Advertisements

Daaletjen Staaloeh

 

Förr i tiden kunde man möta stállu lite var stans i Sápmi. Idag tror vi kanske att de försvunnit från oss, men faktumet är att de bara bytt namn till nättroll och “Sverige-vänner”, och att de nu bor på Internet istället för i någon skog. Turligt nog berättar de gamla sagorna för oss hur vi bekämpar stállu, och de tipsen håller än idag – med kunskap, mod och kärlek motar vi bort nättrollen. Vad som följer är en krönika på sydsamiska om just dessa troll. Texten finns sedan tidigare publicerad i tidningen Samefolket.

Dejpeeli staaloeh lin stoerre, ïskeres tråallh mah saemieh meehtieh sjuevnjeds skåajjine jah vaerine abpe Saepmesne råakedh. Mijjen aerpie-vuekien staaloevaajesi mietie, staaloeh lin veaksehks, räjhkoes jah lyjhkoejin bovtsh sualadidh jah saemien maanah byöpmedidh. Mov åemie tjidtjien vaajesinie, vïrre lij iktesth staaloej eeremes joptse.

Gosse manne lib govhte jaepien båeries, vienhtib hov staaloe mov fuelhkien ståapoen lïhke orriji. Gåessie stuerebe sjïdtib, die åemie tjidtjeme munnjien saarnoesti ahte satne lij duvrieb gåetien ålkoelistie vuajneme, mohte dillie goh månnoeh mov onn-åabpah limen onne, lyjhkimen skåejjesne stååkedidh, jah juvrh hohtjedh, så utni aelhkebe lij monnine staalojne beltedh.

Daenbien manne lohkehtäjjine saemien maanajgujmie daennie Liksjosne barkoeminie. Fïerhten gaskevåhkoen libie Gammplatsen’sne gusnie mijjen saemien siebrien naan gåetieh. Lustes, jah dillie dellie manne dej aaj staaloevaajesigujmie belteb, gåessie ålkosne årroejibie. Gåessie derhvie-gåetesne årroejibie, akte onne baahtje dejstie lyjhkoe gujhth sov jïjtse staaloevaajese mijjese såårnedh. Iktesth seamma baakoejgujmie aalka, ”ikth manne staaloeb Bearkoevuemesne vööjnib. Saatnan lea, tjoerede munnjien vïenhtedh!”

Jah sutnjien veanhtab hov. Manne leab aaj daaletjen staaloeh råakedamme daennie Saepmesne.

Novh maa, daelie ibie tjoerh iktesth ålkose vaedtsedh jïs sïjhtebe staaloeh vuejnedh, maehtebe aaj staaloeh gaske-vïermesne gaavnedh. Jah, jis aarebi idtjin dah leah sïejhme, dle maahta tjuetieh staaloeh seamma gaskevïermie-bielesne gaavnedh! Mohte tjoerh gujht mujhtedh, eah dah jiehtieh ahte Staaloeh leah – ”mijjieh libie Sveerje-voelph” jiehtieh hov.

Gaske-vïermesne eah leah dej daamtaj naan rïektes nommh, ååpsen daamtaj rasisme jah sexisme lägan dagkeres ”anonymous voice”, mohte tjoerh barre dah rïektes baakoeh tjaeledh gaske-vïermesne, v.g. ”ib sïjhth gruvide Saepmesne”, jallh ”tjoerh ammes guejmieh viehkiehtidh” jah die dah mijjen båeries vaajesijstie mijjen daaletjen veasomasse varki båetieh.

Jaavoe, staaloeh ennje Saepmesne årroeh, mohte eah dah leah iktesth seamma-plïeres goh staaloeh mej bïjre mijjen eejhtegi vaajesisnie libie govleme. Eah daaletjen gaskevïermie-staaloeh byöpmedh saemien maanah, mohte lyjhkoeh gujhth nåekies soptsesh sjïere-laakan almetji bïjre tjaeledh. Dejpeeli staaloeh lin saemiej stoerremes gertelh, mohte daaletjen staaloeh aaj ammes guejmieh, queer-almetjh jah nyjsenäjjah mah leah garmeres aassjoestieh.

Geerve lea gaske-vïermesne årrodh jïs ij sijhth daaletjen staaloeh råakedh, mohte dellie maaje mijjen leah bïevnesh mijjen båeries vaajesijstie mah leah ennje aevhkie mijjese. Staaloeh, jïs mijjen vaajesi skåajjine jallh dle gaske-vïermesne leah, eah leah dan soe jïermege. Dannasinie tjoerebe iktesth vijsies almetjh årrodh gåessie dejgujmie soptsestalledh. Daaletjen staaloeh leah aassjoen jah gåffoen maanah jah maehtebe barre dej gieries-voetine, gïrtelesvoetine jah jïjnjh maahtojne eatnemen bïjre gaemhpierdidh.

 

Advertisements

Vi håller elden levande, tills den bränner våra rötter

Att tala om samiskhet kan liknas med att gå på glödande kol. Egentligen är det inte så komplicerat, men ändå krävs det så lite för att man skall göra sig illa.

Vi håller elden levande, tills den bränner våra rötter.

Den som är trygg i sig själv, den som lärt sig hur hen skall gå utan att tveka i väntan på kommentarer, rasism och mer eller mindre välkomna råd om hur hen bör gå till väga för att på bästa sätt ta sig framåt bränner sig inte, medan den som tvekar och ständigt får sin identitet ifrågasatt till slut kommer att vackla, stanna till och vandra vidare med både mentala och fysiska brännsår.

Som samer möts vi ständigt av fördomar, både från majoriteten och oss själva. En av de mest effektiva vapen koloniseringen har skapat är vårt eget självhat, och än idag ser vi hur statsmakterna runt om i Sápmi fortsätter att spä på de konflikter som delar oss. Med hjälp av en tungrodd byråkrati, där samiska föräldrar tvingas kämpa för sina barns självklara rättigheter så fylls vår yngre generation med en känsla av uppgivenhet redan från en ung ålder. Kombinerat med ett samhälle där vi som samer antingen spelar en osynlig roll, där samisk traditionskunskap konstant nedvärderas och samer oavsett yrke och bakgrund påtvingas stereotypa roller av majoriteten, så är det inte svårt att förstå att den samiska psykiska hälsan är långt ifrån på topp.

Samtidigt är det dags att på allvar börja ifrågasätta vår egen medverkan i det övergrepp som idag sker på oss som folk. Som samisklärare i ett område mellan två språk har jag ofta hört föräldrar öppet ifrågasätta varandras autenticitet som samer, istället för att se styrkan i att leva i ett område med flera sätt att vara same på. Vi är alldeles för duktiga på att kritisera andra samers sätt att vara samer på; vi nagelfar sömmar, ord, och släkter, utan att ta oss tiden att se tillbaka på vår egen historia och se att roten till många av dagens problem går att finna i koloniala övergrepp som renskötsellagar, rasbiologiska tankegångar, gränsdragningar och tvångsförflyttningar. Samtidigt skapar den samiska vanan att tiga när man misstycker, och att svälja sin tunga, istället för att tala när man möter förtryck en intern bomb som en dag kommer att explodera, med katastrofala följder.

Och någonstans långt söderut står statsmakten och skrattar.

I Norge styrs nu Sametinget av ett norskt parti, och på svensk sida har en uppfattning om att ett tusental svenskar på något sätt lurat valnämnden att de är samer lett till att ett av oppositionspartierna överklagat alla röstberättigades rätt till att finnas med på den samiska röstlängden.

Konstigt nog så var det ändå kaoset i det norska Sametinget som upprörde mig mer. Känslan av att politisk egoism tilläts ta det samiska självbestämmandet som gisslan några månader innan det samiska politiska uppvaknandets 100-årsjubileum var mer problematisk, än att vi på svensk sida återigen fann oss själva i den eviga frågan om vem som egentligen är mest same, på bäst sätt. Att jobba mot att den samiska politiska viljan sväljs av majoritetssamhällets önskemål i ett hårdare, mer främlingsfientligt klimat är långt svårare än att på allvar börja ta itu med en dekoloniseringsprocess där fokuset ligger på att lyfta samiska tankar, traditioner och perspektiv som vi samer nu måste inleda för att någon gång kunna börja se på varandra som jämlikar i Sápmi.

För snart 100 år sedan skrev Elsa Laula att

”när vi står en och en kan vi föga eller intet uträtta”.

Enade som ett folk, oavsett våra inbördes skillnader, kan vi dock göra en skillnad. Det är dags att vi, samer börjar minnas det.

Hej Sveriges lärarutbildningar, det här är Sápmi som ringer. Svara gärna när ni har tid.

Varje gång som vi pratar om att förändra skolans läroplaner, i ett försök att motverka mörkläggningen av våra verkligheter, så glömmer vi en av de fundamentala grundpelarna i den strukturella rasismen, nämligen att den genomsyrar alla delar av vårt samhälle. Det betyder att även i ett samhälle där en person – här pratar jag om individer som tillhör en minoritet, ett urfolk, eller på något annat sätt bryter den strukturella rasismens normativa ramar – har en teoretisk tillgång till sin egen grupps historia, så är det den normativa gruppens inställningar, inte lagar, som först måste bearbetas och påverkas för att en faktisk förändring skall ske.
 
Medlemmar av majoriteten kommer inte att sluta att medvetet eller omedvetet låta sig gynnas av strukturella handlingsmönster som samtidigt missgynnar medlemmar av minoriteten, bara för att läroplanerna i den svenska skolan skrivs om. Ett exempel på detta är kursplanerna som reglerar modersmålsundervisningen för oss samer. Trots ett antal omskrivningar av dessa under de senaste 50 åren, som i teorin gynnar samiska barns tillgång till sina egna språk, så har dessa i praktiken ingen effekt, om inte också viljan att förändra redan finns där hos de politiker som verkar i Sveriges kommuner.
 
Att kursplaner saknar en reell inverkan på hur undervisningen ser ut i Sverige kan kanske delvis förklaras med att skolan inte är förstatligad. Det gör det möjligt för enskilda politiker att utifrån sina egna fördomar verka för att diskriminerande strukturer gentemot samer och andra icke-normativa grupper i samhället bibehålls. Att det är möjligt för vissa kommuner att kategoriskt förneka samiska barn deras lagstadgade rätt till modersmålsundervisning utan större problem, och att undervisningstiden skiljer sig med i flera fall med över 400 minuter per månad mellan kommuner, bekräftar delvis detta påstående.
 
Sanningen är den att det redan idag finns klara riktlinjer i Läroplanen för Grundskolan som rör undervisningen om samiska frågor, det är alltså inte där problemet ligger. Det förenklade svaret är att strukturell rasism genomsyrar hela samhället, och därför räcker det inte med sporadiska ansiktslyftningar i läroplanstexterna för att rasismen skall försvinna.
 
Vi behöver bara se på dagens totala okunskap om samisk historia bland den svenska majoriteten för att förstå att kursplanerna kanske ändå inte är roten till problemet. Okunskapen om oss existerar ju inte på grund av att kursplanen i historia är dåligt skriven, men för att en okunskap om samer främjar ett majoritetsnarrativ där osynliggörandet av samiska frågor är nödvändigt för att brott mot samiska rättigheter inte skall påverka den svenska självbilden, där landet kan ses som en internationell förkämpe mot rasism, och för jämställdhet.
 
I dagens kursplan för historia står det bland annat att elever som inte har fått “historiska perspektiv på urfolket samernas och de övriga nationella minoriteternas situation i Sverige” inte kan få E i slutet av årskurs 9. Läroplanen för Grundskolan som denna kursplan ingår i reviderades så sent som i fjol.
 
Även andra kursplaner kräver kunskaper om samiska förhållanden. För att få E i sexan i samhällskunskap skall varje elev ha fått kunskaper om “de nationella minoriteternas rättigheter“. Tre år senare skall det centrala innehållet i samma ämne se till att alla elever kan diskutera “de nationella minoriteterna och samernas ställning som urfolk i Sverige samt vad deras särställning och rättigheter innebär“. Här krävs alltså till och med förmågan att kritisk reflektera över urfolksidentitet och minoritetsrättigheter för att en lärare skall kunna sätta godkänt i ämnet.
 
Att elever får E i ämnet beror alltså inte på dåliga formuleringar, men, i brist på ett mindre direkt och negativt ord, dåliga lärare.
 
Det finns otaliga skrivelser i dagens läroplan som stöder ett fokus på samisk kultur och historia. Det samiska kan redan idag genomsyra det svenska skolväsendet, men gör inte det på grund av rasistiska strukturer, snarare än enstaka läroplaner. Till och med i ett ämne som på ytan kanske skulle kunna ursäktas för en brist på samiskt fokus så finns det skrivningar som stödjer att det samiska får spela en betydande roll i undervisningen. Ett exempel är kursplanen för Hem- och Konsumentkunskap, där det står att “eleverna [skall ges] förutsättningar att utveckla kunskaper om kulturella variationer och traditioner i olika hushåll“.
 
Frågan handlar alltså inte om att skriva om kursplaner, men att gå till botten med problemet. Dagens elever kommer aldrig att lära sig om oss samer, om inte också deras lärare har kunskaper om oss. Snarare än att se över kursplaner och skollagar handlar det alltså om att påverka de olika universitet som erbjuder lärarutbildningar, då problemet i grund och botten är institutionellt och strukturellt, snarare än baserat på dåligt skrivna läroplaner.
 
Det senaste beviset på att problemet är både strukturellt och institutionellt kom till mig i mitten på förra veckan. Då vittnade flera lärarstudenter som läser historia vid Umeå Universitet om att de inte per automatik får lära sig om samiska frågor, trots att samma universitet har ett nationellt ansvar för samiska språk.
 
Det är klart att vi skulle kunna jobba för kursplaner som på ett tydligare sätt lyfter samiska frågor, men personligen tror jag att det är ett Sisyfos-arbete som inte gagnar oss som folk. Istället är det på lärarutbildningarna och deras arrangörer som vi måste lägga vårt fokus om vi vill se en förändring vad gäller samiska frågor i den svenska skolan.
 
Sammanfattningsvis kan man väl kanske säga att jag som same och lärare hellre kämpar för att lärarutbildningar som inte har obligatoriska moment om samisk historia och kultur förbjuds att driva sin utbildning, för att på så sätt skaka om den vita hegemonin i den svenska akademiska världen, än för att vi får nya kursplaner som dagens lärare kan fortsätta att läsa selektivt, på grund av omedvetna eller medvetna fördomar om oss samer.