Indigeneity, Language and Authenticity

Home » Uncategorized » Även en same kan vara högutbildad

Även en same kan vara högutbildad

Svar till Lena Anderssons ledare ”Även samer kan längta bort ibland 

Efter att ha läst Lena Anderssons ledare om Amanda Kernells film Sameblod känner vi oss tvungna att besvara den utifrån ett samiskt perspektiv, då den okunskap och fördomsfullhet som genomsyrar Anderssons text helt enkelt inte kan stå oemotsagd. Som samer kan vi inte acceptera att DN tillåter sina medarbetare att indirekt försköna den koloniala historien i Sverige, för att på så sätt tillåta att Andersson anklagar det samiska samhället för att stänga in en längtande själ.  

Det samiska samhället skuldbeläggs i Anderssons text för att Elle Marja förnekar sin identitet, en identitet hennes barn och barnbarn längtar efter. Det är alltså det samiska samhället eget fel att filmens Elle Marja så dramatiskt bryter mEed sitt ursprung, eftersom det är ”konservativ nationalism” som inte tillåter Elle Marja att välja sin egen väg. 

Om så bara en enda same vill lämna fjället och studera hos ”de andra” ska hon kunna det utan att be någon om ursäkt. Det är inte anpasslighet utan mod” argumenterar Andersson och visar på så sätt att många av tankemönstren från rasbiologins tid ännu lever kvar. Antingen ska man vara renskötare eller inte. ”Var konservativ, nationalistisk, bakåtsträvande same” eller ”var modern och utbilda dig” är normen som även Anderssons text andas.

Lapp skall vara lapp. 

Andersson har helt missförstått såväl premissen för filmen som debatten kring den. Det är ingen som ifrågasätter Elle Marjas önskan att studera vidare. Det är ingen som menar att hon är svag, eller svekfull som vill något annat än att vara renskötare. Det som ifrågasätts är de koloniala strukturer som för Elle Marja gör detta omöjligt, och dessa strukturer är inte skapade av samer, men av svenskar. 

Det Andersson med andra ord missar är att det är den historiska kontexten som tvingar Elle Marja att vara modig. Utan de historiska ramarna hade “Sameblod” inte gjorts, då det är just de som gör att hon inte får studera. De regler och fördomar som Elle Marja omges av, och som i slutänden begränsar henne är det inte hennes föräldrar på fjället som pålagt henne. Om Elle Marja vill uppleva det som lockar i den värld hon gläntat på dörren till måste hon bryta med vem hon är. Hon måste ljuga om sitt namn och ursprung, eftersom precis som Andersson uttrycker det ”endast barn till studerade får studera”. 

Detta är alltså inte ett val, men ett ultimatum, pålagt henne av den svenska staten.  

När vi läser Anderssons ledare frågar vi oss stilla om vi och hon sett samma film. Det samiska samhälle, den släkt som med öppna armar väntar på Elle Marja och hennes barn och barnbarn vid systerns begravning, är alltså konservativt nationalistisk. Det är alltså den släkten och kulturen som Andersson hävdar har lagt bojor på Elle Marjas liv, inte den svenska politiken av tiden som inte bara tvingat Elle Marja att klä av sig naken och fotograferas för att vetenskapen ska bekräfta sin hypotes om att samer är en längre stående ras än arier, men som dessutom utifrån denna hypotes tvingar Elle Marja till en skolgång som gör henne mindre lärd än svenska barn, på ett språk som inte är hennes egna förstaspråk. En skolgång som i sin tur inte gör henne behörig att läsa vidare, så som hon önskar. 

Vi förväntas alltså som samer och läsare att acceptera att det vårt eget fel att föreställningen att samer är mindre värda medborgare existerar. Det är vi själva som gör att det är accepterat att begå hatbrott gentemot oss genom såväl muntliga som fysiska kränkningar. Vi har oss själva att skylla när vi samer såsom Elle Marja förväntas jojka på kommando och som representant för alla samer förminskas till ett utdöende folkslag vars enda uppdrag är att vara ett pittoreskt inslag i det svenska folkhemmet, skapt för att underhålla. 

Anderssons krönika blir därför inte mycket mer än ett sätt att förskjuta ansvaret för kolonialismen över på de koloniserade; det svenska samhället får stå för frihet, och därmed godkänns indirekt statens övergrepp då den samiska kulturen redan kännetecknats som för trång, restriktiv, konservativ och kunskapsfrånvänd. Sverige blir i Anderssons text en symbol för upplysning, medan det samiska samhället i sann paternalistisk anda representeras som regressiv och bakåtsträvande. 

Detta skuldbeläggande av det samiska samhället, för de lagar och kolonialistiska system som den svenska staten skapade under 1800-talets slut, är ett fegt sätt att distansera sig från det ansvar som det svenska folket kollektivt har när det kommer till de övergrepp som historiskt och än idag begås mot det samiska folket. Det blir enklare för majoriteten att se på Sameblod om det är samerna själva som håller tillbaka Elle Marja, istället för den statspålagda rasism som så tydligt porträtteras igenom hela filmen. Andersson bekräftar detta i sin text. 

Trots att 80 år gått sedan tiden då Sameblod utspelar sig är igenkänningsfaktorn för oss samer hög. Det är dock betryggande att höra att Andersson upplever massivt motstånd mot svenskars rasism mot samer, i Stockholms innerstad. 

Tyvärr är motståndet inte lika massivt annorstädes. 

Vi som samer upplever snarare en massiv marginalisering. Vår kultur är fortfarande ett trevligt inslag i Mello, tv-soffor och underhållningsprogram, men när samer ifrågasätter markintrång, eller uttrycker oro för den samiska kulturens och näringarnas fortlevnad så blir vi konsekvent framställda som bakåtsträvande och mot utveckling. Vi samer upplever inte detta ”massiva motstånd” mot rasism mot samer, som Andersson åberopar, när debatten rasar om skoterförbud i Kirunafjällen, om gruvprojekt i Jokkmokk, vindkraft i Vilhelmina, om rovdjursdebatten i sin helhet. Vi upplever snarare motsatsen. Samehatet flödar, i sin mest osubtila form i fysiska hatbrott mot renar och i kommentarsfälten på lokalmedia och facebook. I sin subtilare form på ledarsidor där svenskar förståsigpåar hur även det samiska samhället också måste följa sin tid.

”Vi är ju alla svenskar”, trots allt och att vilja ”bryta sig loss” hör mänskligheten till tycks det underliggande budskapet vara.  

Dagens samiska ungdomar har det på ett sätt långt mycket enklare än Elle Marja, då vi  samer idag befinner oss i en tid där Sverige delvis har lämnat den mörka rasbiologins normer och värderingar bakom sig. Vi får studera, men vi får även vara oss själva hemma, också. Vi måste inte göra som Elle Marja.

Och just det är grejen. Varför ska Elle Marja behöva välja? Varför får inte hon studera men ändå heta Elle Marja och vara renägande same?  

Lena Andersson fortsätter med denna ledare att angripa samer, utan att ha någon egentlig insyn i vår kultur. Hennes motvilja att sätta sig in i postkoloniala teorier eller tankar om etnicitet och identitet gjorde att hon redan för fem år sedan anklagade oss samer i egenskap av urfolk för att vara en av de underliggande anledningarna till varför den högerextrema terroristen Breivik utförde sitt dåd på Utøya, även då i en ledare i DN. Hennes tanke om att det är vi samer som är konservativa, bakåtsträvande och i slutänden anledningen till varför Elle Marja inte kunde fortsätta att identifiera sig som same när hon ville vidareutbilda sig, snarare än de koloniala strukturer som fanns då och i mångt och mycket fortfarande finns i Sverige, är egentligen alltså varken föga förvånande eller särskilt unik bland kritiker av postkolonialism och mänskliga rättigheter, men som samer hade vi uppskattat om DN i egenskap av en av Sveriges största tidningar kunde sluta att ge vardagsrasismen och okunskapen om samer ledarsideplats. 

Helena Omma 
Samisk doktorand vid Sámi Allaskuvla i Kautokeino och renägare 

Johan Sandberg McGuinne 
Samisk kulturarbetare och förstelärare i samiska vid Lycksele Kommun 

 

 

Advertisements

4 Comments

  1. Lena Andersson says:

    Denna återgivning av min text i Dagens Nyheter den 10 juni 2017 (http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-aven-samer-kan-langta-bort-ibland/) är inte bara rörig och självmotsägande. Den hör också till det mer intellektuellt ohederliga jag läst.
    Varför Omma och Sandberg McGuinne avsiktligt tolkar min artikel så att innebörden blir den motsatta vet bara de själva. Men att utifrån min text och andra texter jag skrivit tillskriva mig rasbiologiska tankemönster, kritik av mänskliga rättigheter och samers skuld för Breiviks terrorhandlingar är oseriöst, illvilligt och faller på sin egen orimlighet. Men som härskarteknik är det effektivt, och vill man få tyst diskussioner är det en bra metod.
    Det är nu inte första gången postkoloniala teoretiker avfärdar kritik som antingen okunnighet eller rasism och kolonialism, eller alltihop på en gång. Så brukar det vara med underkastelseteorier; den som gör en annan analys än de som enligt teorin äger tolkningsföreträdet har inte förstått och inte läst tillräckligt.
    Den kollektivistiska nationalism som genomsyrar Ommas och McGuinnes replik på min artikel är för övrigt just den tankeströmning som jag kritiserar i min text.

    Lena Andersson
    författare

    • J. Sandberg McGuinne says:

      Det är fint att du tar dig tid att svara textledes här på vår blogg, efter att du i samtal med bland andra Sameradion framhärdat att det som nu verkligen behövs för att vi skall kunna gå vidare i den rådande samhällsdebatten är fysiska samtal mellan människor för att bättre förstå varandras synpunkter, och undvika misstolkningar, inte fler texter eller “artiklar mot varandra”.

      Det din kommentar härovan tyvärr visar med all önskvärd tydlighet är att du blivit upprörd av det faktum att din text ifrågasätts av mig och Helena, men den visar också tyvärr att du samtidigt uppenbarligen inte tagit åt dig av den kritik som framförts av oss, tillika andra ledare och artiklar av författare, kulturarbetare och journalister runt om i landet.

      Det går inte annat än att beklaga.

      • Lena Andersson says:

        Ja, fysiska samtal är bra för att kunna korrigera missförstånd innan de befästs in i evigheten. Men i frånvaron av den möjligheten får vi använda skriften. Att jag säger i radio att samtal under vissa omständigheter har sina fördelar innebär inte att jag har något emot skrift eller skriftlig debatt.
        Och när jag får min artikels innebörd och mina egna ståndpunkter grovt förvanskade, återgivna på motsatt sätt mot det jag påstår, då påpekar jag det i den form som står till buds.
        Huruvida jag eller ni blivit upprörda är direkt oväsentligt. Men det är sant att det finns goda skäl för upprördhet när ni återger och tolkar innehållet i min text på ett sätt som det inte finns täckning för i den. Då finns heller ingen kritik att ta åt sig av, eftersom den vilar på premisser som inte stämmer.
        Det, om något, är att beklaga.

  2. Niklas Sarri says:

    Det jag uppfattar som provocerande är att den historielöshet som Lena Andersson medvetet håller sig med. Den delar hon visserligen med det svenska samhället i allmänhet och med journalistkåren i synnerhet, men det ursäktar ingenting.

    1928 års renbeteslag var tänkt som ett som ett assimileringsinstrument. Förarbetena ifrån 1919 är signerade av bla K.B. Wikström, och vilken historiker av facket som helst kan intyga att hans rasbiologiska och nazistiska sympatier inte var något han försökte dölja.

    Den här lagen är i sin tur bakgrunden till nomadskolorna, en förenklad skolform där stor omsorg lagts ned på att de samiska nomadbarnen inte skulle få för ingående kunskaper. Det var intenatskolor där även boendet för barnen utgjordes av dragiga kåtor för att barnen inte skulle vänja sig vid bekvämlighet.

    Gruvdisponenten Hjalmar Lundbhom som brukar räknas som en fadersgestalt i Kirunas stads historia har själv korrekturläst skolböcker avsedda för nomadskolans undervisning, det finns marginalanteckningar bevarade där han instruerar om att en apelsin inte bör avbildas, utan bara nämnas utan alltför ingående detaljer om dess kännetecken.

    De samiska barn som inte räknades som nomader fick gå i vanlig skola, och eftersom de ibland var släktingar av samma årskull så har kvalitén på undervisningen kunnat jämföras i efterhand – det här inga myter och antaganden. Det är fulltständigt klarlagt. Jag har frågat min egen mormor som föddes i en nomadiserande renskötarfamilj i början av -30 talet. Hon är inte bitter utan ger en väldigt nykter och osentimental bild av det hela.

    Nomadskola gav inte behörighet för vidare studier, tanken var att “lapp skall vara lapp”, nomaden skulle inte civiliseras utan vara kvar i renskötseln, där lappen motsvarade den stereotypa bild av samer som nomader som lever med och av sina renar som staten försökte skapa, och till stor del lyckats med.

    Så Elle Marja försöker inte bara bryta sig loss ifrån familjens värderingar, hon kämpar mot en rasbiologisk lagstiftning och ett helt normsystem som även hennes familj stöpts in i genom statens samepolitik.

    Det här har gett upphov till flera konflikter i dagens Sápmi. Den största handlar om rätten till identitet. Staten erkände genom 1928 års lagstiftning endast en liten minoritet av det samiska folket som samer, genom att endast de familjer som tillhörde “Lappbyar” och vars barn gick i nomadskola fick ägna sig åt renskötsel.

    Min mamma gick visserligen i nomadskola, en av de sista innan skolformen lades ned på -60 talet, trots att hennes familj inte räknades som nomader. (Vem som nu inte hade ett hus att bo i på 60 talet?) Den stereotypa rensamiska mediebilden har vid det här laget fått ett starkt fäste även i det samiska medvetandet.

    De samer som inte är knutna direkt till renskötseln har mycket svårt att förankra sin identitet eftersom den hela tiden blir ifrågasatt. Det är samtidigt så att 1928 års lagstiftning är intakt och ett levande assimileringsinstrument än idag. Den bytte bara namn genom RNL:78, kosmetiska förändringar tillkom (det heter “Sameby,” inte “Lappby” och kvinnor fick rösträtt på samebyns årsstämma exempelvis), men det är exakt samma juridiska fundament som statens samepolitik vilar på. Det faktum att man måste vara medlem i en sameby för att kunna använda sin samiska bördsrätt till land och vatten (“renskötselrätten”), samtidigt som de befintliga samebymedlemmarna på helt godtyckliga grunder röstar om vem som ska vara medlem och inte (det saknas objektiva kriterier) har gett upphov till djupa konflikter och skapar nya fortfarande.

    En individ som ännu idag väljer att lämna renskötseln kan inte räkna med att få behålla sitt renhjord och sitt medlemskap i Samebyn, och riskerar också familjens möjligheter i den kollektiva angelägenhet som renskötseln utgör. Det här bottnar i dagens rennäringslag, inte enbart i “kollektivistisk nationalism”. Naturligtvis har också individer ett ansvar att förhålla sig till det här, såsom Elle Marja gör. Vi samer kan visst längta bort ibland, men dagens samepolitik gör ibland att det blir svårt för samer att slita sig loss från den form som staten stöpt oss i.

    Allt det här känner naturligtvis Lena Andersson till redan – men det gör det bara svårare att förstå avsikten med hennes analys, inte lättare.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: