Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2017 » December

Monthly Archives: December 2017

Advertisements

Vita räddare i nöden talar svenska; om politiska jultal och historielöshet

Det slår mig gång på gång hur stor den koloniala ignoransen i det här landet är. Hur stark den monokulturella blicken är, och hur farlig den blir när dess kränkningar rättfärdigas av samma stats medvetna försök att skönmåla sitt eget arv.
 
Den svenska folksjälen bär den vite mannens börda med lätta steg, fast övertygad om sin egen ofelbarhet.
 
Minns du landet du en gång stal, undrar jag, men säger ingenting. I det mellanrum som bildas mellan oss och de som alltför ofta förminskar oss till de andra biter vi stilla av våra tungor, ivrigt påhejade av den statspolitik som ger våra språk rättigheter på papper, men som aktivt tystar dem i det offentliga rummet.
 
När Moderaternas nye partiledare håller sitt första jultal viner orden likt kulor genom luften. Jag noterar att han minns Luther, men föga förvånande glömmer han Elsa Laula.
Men invandrarna minns han. Eller den andra generationens invandrare. De som måste assimileras. Det ligger i tiden, vare sig man heter Trump, Åkesson eller Kristersson.
 
Men Kristersson minns inte invandrare för att han vill närma sig ett parti som ‘exploaterar missnöje’, men för att han tycker att personer som överlevt det trauma en kontinentalöverskridande, krigsframkallad flykt skapat tydligen, helst inom ett år, måste ‘lära sig Sverige’.
 
Ulf Kristerssons parti vill hjälpa De Andra. De som i det toleranta Sverige hör sina namn uttalas likt förbjudna ord, ett staccato djupt ner i halsen. Han vill hjälpa dem till att inte ligga någon till last.
 
Till last ligger den som inte passar in i majoritetssamhällets former.
 
‘Sverige har nog många brister, men vi är inget intolerant samhälle’, säger Moderaternas nyvalde ledare och pekar ut över åhörarna som plikttroget applåderar hans påstående.
Sverige.
 
Ett monokulturellt narrativ, skrivet av en vit räddare i nöden, som glömt att hans folk smitt slavhandlarnas kedjor under den transatlantiska slavhandeln och tvångssteriliserat tusentals av de som inte passade in i normen långt in på 1970-talet.
 
Här står mannen som hävdat att han vill leda ett parti som värnar om ett land utan inskränkt nationalism, och raderar effektivt ut Sveriges mångfacetterade och multikulturella historia. Hela hans tal utgår ifrån den konstruktion av ett tolerant Sverige som skapades efter det andra världskriget; en efterkonstruktion för att orka leva med det faktum att vårt rikes ledare i det tysta stöttat nazister, och våra forskare varit världsledande inom den rasbiologiska forskning som lade grunden för Hitlers förintelseläger.
 
Samtidigt märks det att Kristersson vill provocera. Om han skall lyckas locka väljare från det parti vars retorik han förfinat, måste även han komma med polariserande uttalanden. Tydligast blir det när Kristersson berättar för oss att ‘i Sverige talar man svenska’.
 
Man talar svenska här.
 
Vit kolonial man talar svenska här, och vi förväntas lyssna. Vår subalterna massas rop ekar ljudlösa i det vakuum som skapas av majoritetens historielöshet.
 
Men visst talar vi svenska.
 
Koloniala lagar och övergrepp har sett till att det är så, och än idag finns det barn som förbjuds att tala sina språk av kolonialmaktens företrädare. För nu är det nog ändå så; den som vill döda ett språk behöver inte mycket mer än ett hjältekomplex och ett monokulturellt, assimilerande skolsystem.
 
Var fjortonde svensk har finska rötter. På den svenska sidan av Sápmi talas fem samiska språk. En av våra främsta svenska atleter, Charlotte Kalla, är tornedaling. Den svenska universitetsvärlden leds av människor som inte talar svenska.
 
Mångfalden är en del av det som gör Sverige svenskt. Låt oss aldrig glömma det.
 
Advertisements