Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2018 » May

Monthly Archives: May 2018

Advertisements

Skrivande själar, lateralt våld och behovet för samiskspråkiga arenor

Vi pratar om språk, du och jag, om det som förenar, och det som sakta, obönhörligen äter upp oss inifrån.

Om murar av ord, byggda av koloniala övergrepp, och medvetna val, om att gång efter annan svälja den västerländska hegemonin likt förorenat vatten, och i ivern att få höra till ändå alltid såra oss själva.

Vi säger att det hela är en språkdebatt, varken mer eller mindre, och visst är det nog kanske så, också, men vi glömmer samtidigt så lätt att våra språk är centrala i alla diskussioner som rör vår identitet.

På gott och ont är vi våra språk. I den process där vi skapar språk, så skapar språket också oss.

Så vi pratar om språk, varken mer eller mindre, om att tala, eller inte tala, men innerst inne vet vi alla allt för väl att det vi egentligen diskuterar är frågor om autenticitet, tillhörighet och smärta.

Men smärta kräver en reaktion, och som samer har vi ett kollektivt ansvar för att stärka våra språk.

Ett reciprokalt, kollektivt ansvar för att stärka oss själva.

För de samer som förlorat sina språk, och av olika anledningar inte påbörjat den långa resan hem till det som skulle ha varit deras per automatik, men som slagits ur deras förfäder av nitiska skandinavister i rasbiologins namn, kan just detta kollektiva ansvar kännas orättfärdigt. Detta i sin tur leder till att istället för att acceptera att vi behöver arenor där de samiska språken får utgöra status quo för att våra språk skall överleva, så tolkas detta behov alltför lättvindigt som en illa dold, bitter anklagelse riktade mot oss själva som folk.

I ett kolonialt samhälle antar vi att alla vill oss illa, tills motsatsen bevisats.

Koloniserade av ett enspråkigt majoritetssamhälle så ser vi kravet på några få platser där våra språk är normen som ett ifrågasättande av våra egna bristande språkkunskaper. Det som vi borde se som en kärleksförklaring till oss själva, tolkar vi som en attack på vår identitet, för att vi som folk, på grund av kolonialism, under århundranden aktivt tvingats bort från våra marker, språk, traditioner och samhällen.

Följden i sin tur, blir att vi alltför ofta hamnar i en diskussion om förlust och autenticitet, istället för att diskutera hur vi faktiskt kan och bör stärka våra språk. Vi lägger helt enkelt mer tid på att be om ursäkt för att vi talar, eller inte talar samiska, än på att faktiskt använda språken i fråga.

Dagens språkdebatt i Sápmi, vare sig den handlar om sametingspresidenters språkval, eller om olika samiska författarföreningars medlemskriterier, är resultatet av å ena sidan en avsaknad av platser där faktiska, givande processer för försoning kan inledas, och å andra sidan en ännu pågående, destruktiv kolonisering av samiska marker, kroppar och sinnen, vilket bland annat förnekar oss samiskspråkiga arenor i det offentliga.

Sanningen är den att kolonialism föder självhat och avundsjuka.

Beväpnade med den vetskapen måste vi våga undvika att skapa situationer där vi utsätter varandra för lateralt våld på grund av missförstånd och klumpiga formuleringar i olika föreningar, om vi någonsin skall komma vidare, och nå en punkt där vi som samer på allvar kan känna oss som ett folk.

Språkrevitalisering förutsätter dekolonisering.

Dekolonisering förutsätter språkrevitalisering.

Som samer får vi därför inte luras att tro att kärleken till våra språk samtidigt är en krigsförklaring mot allt det som inte är våra språk.

Samtidigt måste vi våga kritisera de koloniala strukturer som format våra tankar så till den grad att vi rakt av köpt den diskurs som hävdar att vi inte är hela utan våra språk och att vi, språklösa, förlorar den autenticitet som både vi själva och majoritetssamhället kräver av oss.

Vi måste våga hitta tillbaka till oss själva, till den punkt där vårt förhållande till våra språk bygger på en vilja att uttrycka oss på våra samiska språk för uttryckandet skull, för viljan att vara kreativ och nyskapande, för att leva i en nutid som formats av oss själva på våra egna villkor – inte för att bekräfta kolonialmaktens bild av en autentisk same.

Att skapa arenor för våra språk får helt enkelt inte omdefinieras till en kamp om överlevnad mot alla odds, när det hela handlar om att leva, här och nu.

 

 

 

 

 

 

Den här texten är delvis inspirerad av diskussioner och argument förda av bland annat Taiaiake Alfred i Peace, Power and Righteousness – An Indigenous Manifesto, James Aronhiotas Stevens i sin artikel ‘Iah Enionkwatewennahton‘se: We Will Not Lose Our Words’ i Genocide of the Mind, Linda Tuhiwai Smith i Decolonising Methodologies och Monty Hills tänkvärda artikel ‘Revitalizing Indigenous language is key to decolonization’.

Advertisements