Indigeneity, Language and Authenticity

Home » 2018 » October

Monthly Archives: October 2018

Advertisements

Ett koloniserat sinne sjunger inte

I used to hear this land sing –
there was poetry in each bending straw of grass

 

Med jämna mellanrum blossar debatten om ett självständigt Norrland upp på debattsidorna runt om i landet. Oftast finns det något påstått progressivt bakom den argumentationsföring som utropar två tredjedelar av landet till en koloni befolkad av en förmodat homogen arbetarklass, och inte sällan försöker man jämföra det norrländska kravet på autonomi med den skotska och katalanska självständighetskampen.

Den tysta; jordnära norrlänningen förtrycks, sägs det, men att kraven på norrländsk självständighet samtidigt effektivt osynliggör en samisk närvaro på, och i förlängningen rätt till, samma marker är det dock sällan någon som påpekar. I debatten om ett självständigt Norrland så blir Sápmi allt som oftast förmin­skat till en icke-fråga. Till och med i de kritiker av den svenska kolonialmakten som centrerar samiska frågor, så hemfaller majoritetsnorrlänningen alltför ofta åt att undvika att reflektera över sin egen roll i det koloniala förtrycket.

Kanske är det just därför som bränningen av en kåta i Västerbottens inland nyligen inte ledde till att Norrlands tidningar unisont krävde försoningspro­cesser runtom i Sápmi. Istället förminskades en samisk, personlig såväl som kollektiv, tragedi i stort till ett svartvitt exempel på statens marginalisering och utsugning av Norrland rent generellt.

Eller som Katarina Östholm, som tidigare argumenterat för norrländsk autonomi, skrev för Örnsköldsviks Allehanda i en i övrigt välskriven krönika: “en brinnande kåta kan bli gnistan i den krutdurk som, om den exploderar, skulle kunna leda till att utsugningen av Norrlands rikedomar plötsligt inte längre är acceptabel.”

Norrland alltså, inte Sapmi.

Det är helt enkelt bekvämare att knyta näven i fickan och skaka på huvudet åt Stockholm, och ifrågasätta huvudstadens ovilja att stötta samiska  rättigheter, än att reflektera över den roll och det självklara privilegium  som medlemmar av den svenska majoritetskulturen har på samiska marker.

Begreppet Norrland sväljer effektivt de marker som varit samiska sedan ur­minnes tider. I den iver att kritisera etablissemanget som uppstår varje gång Vattenfall flyttar jobb från inlandet, eller varje gång Stockholms glesbygdspo­litik väcker inlandets vrede, så omdefinieras, medvetet och omedvetet, samiska kärnområden till ett Terra Nullius, ett imaginärt “No State”, vars modiga pionjärer tröttnat på det underförstådda uppdraget att forsla hem de varor man med fysiskt och mentalt våld kommit över till kolonialmaktens centrum i söder.

1607 var ju ändå så länge sedan nu.

Norrland som plats är i mångt och mycket odefinierbart, och namnet som sådant står för ingenting, samtidigt som det slätar ut fysiska och psykiska skillnader mellan platser i det som utgör en majoritet av den svenska statens landområde. Namnet Norrland tar ifrån oss samer vår rätt till de platser som alltid varit våra, på samma gång som ättlingarna till de första kolonisatörerna från Sverige förmin­skas till ett onödigt bihang vars främsta uppgift är att befolka det land som staten stulit, för att på så sätt hindra att markerna någonsin far ett samiskt självstyre.

Kanske är det just detta som är kolonialismens kärna. Genom att omdefiniera en plats till ett ingenmansland så möjliggörs dess fortsatta ockupation, även om ledarna för denna ockupation kan växla över tid. På så sätt utgör norrländsk självständighet progression för majoriteten, men ett fortsatt övergrepp för det samiska folket.

Avsaknaden av ett rum
där vi på allvar kan diskutera osynliggörandet
av det som en gång var oss kväver oss sakta.

Då och då försöker vi värja oss
mot det gift som manifesteras i tyngden
av det språk och den tankevärld vi som folk aldrig fick välja men ändå tvingades svälja.

Det har gått ett halvt årtusende –
Ni har ändå inte lärt er våra namn.

Your language is soot, sujfocating me,
my lips glued shut with the honey of your false songs.

Diskussioner om självständighet går ofta att härleda till upplevelser av margina­lisering, men missar lätt att reflektera över hur makten i en tänkt, framtida stat skall fördelas för att inte reproducera de strukturer som skapat den upplevda marginaliseringen till att börja med. En självständighetsrörelse som inte klarar av att på allvar förklara hur man med hjälp av självstyre skulle skapa faktiska, positiva och substantiella förändringar för de minoriteter och det urfolk som finns i området är dömd att misslyckas.

I dagsläget är det just i den positionen som den norrländska självständig­hetsdebatten befinner sig. Den är inte i grunden en rörelse för jämlikhet, men en navelskådande diskussion om hur man bäst kan överföra makt mellan två skilda, men ändock privilegierade grupper som tillsammans representerar sam­hällets majoritetsnormer och status quo.

Nybyggarkolonialism är en process som inte bara förutsätter underkastelse av det land och det folk som koloniseras, den kräver dessutom att befolkningen i samma land skall assimileras in i majoritetssamhällets normer och strukturer. Kolonialmakten vill med andra ord inte bara äga ett koloniserat folks marker, utan även kontrollera deras tankar och sinnen.

I slutänden erbjuder kolonialmakten bara två alternativ – att assimileras eller osynliggöras till den punkt där ens rättigheter kan avfärdas utan motstånd.

Ett av de enklaste redskapen för att kolonisera en plats är att ge den ett nytt namn. Kolonialism är i sig en akt av förstörelse, mental såväl som fysisk. Den förstörelsen kan ske på många plan, och det språkliga planet är ett av de star­kaste. Om en plats förlorar sina samiska namn, har den då någonsin varit samisk, egentligen? Finns mitt Ubmeje, mitt Guölliejávrrie, Bienjejaevrie och Jiännuojuhkka, egentligen, om dessa platser aldrig får heta någonting annat än Umeå, Gullsjö, Pengsjö och Vännäsby när majoritetssamhället omtalar dem?

Genom att tysta de röster som vårdat ett land i årtusenden, genom att kväva dessa röster med ett täcke av nya namn tar man ifrån ett folks rätt att definiera sig själva och sina marker.

Att argumentera för norrländsk autonomi utan att nämna Sápmi är att aktivt våldföra sig på den samiskhet som genomsyrar området. Att tala om norrländsk självständighet i ett område som aldrig varit Norrland, annat än på papper – alltid Sápmi – är att fortsätta koloniseringen av dessa marker, inte att frigöra dem.

This network  oj inherited grief,
spanning the tundra;

We’re wind-torn trees marked for deforestation,
silenced songs of resistance reverberating,
tightly wrapped in invisibility cloaks.

 Självständighet är i sig en fråga som är värd att diskutera. Samtidigt måste vi våga inse att ett vurmande för självständighet som inte samtidigt centrerar andlig, mental och fysisk dekolonisering i sig är tandlös. Givetvis bör vi som samhälle aktivt ifrågasätta det samhälle som utarmar vår glesbygd och gör sig rik på bekostnad av inlandet, men den diskussion som förs kring norrländsk autonomi saknar allt för ofta ett intersektionellt perspektiv, och det leder i sin tur till att samiska röster effektivt tystas. Det är enklare att dela upp grupper i svart och vitt, förtryckare och förtryckta.

I verkligheten är Norrland lika mycket kolonisatör som Sverige, om än en misslyckad sådan, och för att den norrländska självständighetsdebatten inte skall falla platt så får faktumet att Norrland i sig är en kolonial konstruktion, som skapades specifikt för att ta över samiska marker och utnyttja samiska naturresurser, inte ignoreras.

Norrland är inte en koloniserad nation – Norrland är resultatet av och må­let med en kolonial politik. Norrländsk självständighet handlar alltså inte så mycket om att utmana kolonialmakten, utan om att själva få bestämma exakt hur Norrland borde fortsätta att koloniseras.

För att lyckas med detta så måste Sápmi behandlas som ett tabula rasa,  ett oskrivet blad som kan fyllas med en ny berättelse om det imaginära, koloniserade Norrland. För sanningen är den att om Norrland kan etablera sig som radikalt annorlunda från Sverige som helhet, så behöver man inte längre erkänna samer som områdets ursprungliga invånare. Genom att blunda för den samiska närvaron i Norrland är det enkelt att skapa en ny identitet som “norrlänningar’ ett från början ursprungligt och förtryckt folk, utan att samtidigt behöva erkänna faktiska samiska markrättigheter och det historis­ka och  ännu  pågående förtryck av samer som hela  Norrland  som koncept i sig förkroppsligar.

Givetvis går det att argumentera för att ett framtida självständigt Norrland skulle föra en humanare politik gentemot samer, men sanningen är att Sápmi fortfarande skulle vara koloniserat, och baserat på hur dagens nordsvenska led­ning behandlar samiska frågor på en kommunal och regional nivå är det föga troligt. Sett ur ett samiskt perspektiv så skiljer sig en mer lokalt koncentrerad kolonialmakt inte i grunden från en perifer kolonialmakt, så som den vi är underställda idag.

This void demands the echoes of a hundred songs
to challenge its  violent existence

 Istället för att handla om att gottgöra historiska oförrätter verkar dagens norr­ländska självständighetsdebatt alltså mest handla om att ersätta samer med “norrlänningar”, för att på så sätt kunna argumentera får att dagens nordsven­ska kommuner är koloniserade av regeringen i södra Sverige. Därigenom får “Norrland” stå för någonting förenande, ursprungligt, men så länge som vi samer finns så kan den ursprungligheten inte autentiseras.

Sápmi är problemet som måste raderas för att “Norrland” skall kunna existera.

För att Norrland skall bli fritt, måste även vi samer försvinna. Och det kommer aldrig att ske.

We sing­
our stolen ribcages cannot contain us any more.

 

Denna text har tidigare varit publicerad i Tidsskriften Provins nummer 2:2018 om Självständighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements