Indigeneity, Language and Authenticity

Home » Uncategorized

Category Archives: Uncategorized

Jah ib manne daejrieh gænnah giejnie soptsestib // And I never truly knew who I was talking to

And I never truly knew
who I was
talking to

Losing ourselves in thoughts,
we refuse to seek comfort in shared words

we dare not dwell on this inherited trauma

I do not want to turn myself inside out, to clarify
I do not want to explain,
I have never wanted anything less

but to always remain this shared duality of ours

When I returned to school without you
the teacher who tore this language of ours from me
told me


languages constitute a social capital
only to be possessed by civilised men

The ability to speak makes us unique
neither animals nor this land, infused with your ancestors’ blood, can speak

And yet the ice spoke to you that

Truth be told,
I never really understood him anyway,
and the foreign words burnt a hole through my ears
while I chose to believe his lies

He spoke Swedish to me, each word laced with pain

Remain a rigid nothing,
the government needs your calcified tongue

I filled my lungs with forced laughter.

At school I built stone walls
around my heart.

and sure enough, they managed to reshape me in their image – tearing our words from me.

I became a mute man


just like that,
having had my language stolen from me
I grew ever smaller.

Your absence is more tangible in this vacuum. 

I tear myself from my dreams,
drenched in sweat



my essence,
breathe you into existence.

Your shoulders kiss the jagged ice floes,
as our tongues find peace in the silence –
the water is cold
against your naked spine

Sometimes I ask myself
if our lives had been different

if it had been me,

and not you

who had found themselves trapped beneath the ice.

I say

I might be dreaming.

I never really know these days.

Facing me,
you wear your black hair like a cape
around your shoulders,
as snowflakes leave sensory messages on my forehead

We long to return,
but I know far too well

that this history cannot be rewritten

I don’t think it’s a good idea to go there.

It’s snowing.

The two of us could stay here instead

Sure enough, I never said those words back then,
but in my dreams
my lips were sewn shut with threads of sinew


the ice covered my eyes.

The oncoming spring has quickly changed this place,
yet the cold of a hundred winters surround you.
Six feet under, the sun does not shine

My lips kiss the frozen ground.
The memory of newly picked red berries


the stomach remains empty,
and I dare not carry on.

I long for water

yet the thirst for my language
is stronger

Thinking back,
I could only ever picture you
resting cross-legged by the banks of Luvlie Geavhta.

The net-needle in your right hand,
with your fishing net spread across your lap

this inherited knowledge which is passed on from one generation to the next

find itself dying with me

Your hands


butterflies chasing each other across the loch

You taught me once,
how to catch whitefish here
but I have yet to learn

how to retrace your fading steps


We were headed back to the land of our ancestors
straddling skidoos from hell

between towering mountains and ice-covered lochs

the sleet and ice soaked the two of us to the bone.

We undressed on the banks of the vast expanse

The wind made you soar,
though the shackles of time plagued you

Forced by a childhood rule to keep silent,
we dare not speak as we put on our shoes again

Do not speak
the northern lights could hear you


tear you asunder

If the two of us open our mouths
if we dare to live.

And yet I speak

I do not seek my death in these mountains

My voice echoes across the land
like an avalanche
of birds

I have yet to catch a single one of them

And in a freezing mountain lake
you drowned yourself

on a dreamt, yet daily basis

I keep a pale, white stone
in my left hand,
allowing it to sink into the blue of my veins

but trapped in a winter storm, there is nothing
that could change the course of these events

you become the yoiked essence of a river,
as you sing the creation of my being

who knows these days?

at night, we let our voices intermingle
turning a dual longing into one

Once again, you walk yourself
towards your death

Jaame-aajmoe, the land of the dead, on Repeat

The roar of the ice rips itself into a billion pieces


I don’t quite understand what’s happening
but beneath the northern lights
the two of us disintegrate

As I return to the snowstorm
I try to make you change your mind one last time

My life is not meant as a sacrifice to a mountain lake
The two of us could stay here instead

They stare at me from the other side of death,
lips void of words

their black eyes burning like fires.

do not fear the inevitable, we have to go on

the wind swallows us whole. 

At last the spring arrives,
you set the sun loose inside my hollow ribcage –
but the pregnant land is still asleep

when I awake from my slumber
there will be trees, their branches covered with flowers
cradling the heavens above me

And I never truly knew
who I was talking to
that day when you finally left me

but I still carry your name in my heart
like an amulet from the old days

hoping that it will protect me from the evils of this world


Jah ib manne daejrieh gænnah
giejnie soptsestib

Ussjedh amma,
ibie dan bïjre soptsesth —

dïhte doen vearremes mojhtese –
ib sïjhth manneb tjïelkesth,
ib sïjhth tjïelkesth,
nov hævvi, ib sïjhth —

mohte iktesth årrodh goh månnoeh limen.

Gosse skuvlesne vihth eelkib dov namhtah,
ööhpehtæjja mij gïeleb manneste veedti munnjien jeehti


mijjen gïelh lea sosijaale faamoeh
mejtie rïektes almetjh utnieh.

Gïele mijjeb jeatjalaakan sjugnedi,
eah juvrh vaallah maadtoe maehtieh soptsestidh

Mohte jïenge dutnjien gujhth soptsesti doen iehkeden.

Novh maa,
dellie idtjib riktih satneb guarkah,
jah sov ammes baakoeh mov bïeljine böölin, mohte sutnjien læjhkan jeehkib hov.

Daaroesti munnjien.

Aellieh eelesovvh,
reerenasse dov gierkie-njoktjemeb daarpesje


Skuvlesne gierkie-vïedtjh
mov vaajmoen bïjre tseegkib.

Jah die manneb daaroedahteme.
Baakoeh manneste rinti.

Dompes ålmine sjidtib

novh sån
mov rïektes gïelen namhtegh
manne gujhth unnebe sjïdtib.

Vaakumisnie datneb saangerdeb.

manne bïevesteminie



gajhkesh mah leab,
datneb voejngehteb.

Dov åelkieh jïengen vööste,
monnen njoektjemh sjaavoejægan –
tjaetsie lea galmes
dov båadtsoes rudtjen tsiegkie

Muvhtene funhterdeb
jïs veasome sjïere-laakan sjidteme

jïs manne
ih datne

lib jïengen nuelesne årrome.

manne jeahtab.

Vallah nïekedeb.

Ib riktih daejrieh.

Datne leah mov uvte,
dov tjeehpes voepth goh skopmehkine
dov bïjre,
jah lopmetjelmieh mov åejvesne dabtab.

Månnoeh sïjhtien bååstede,
mohte daajrab gujhth

ib maehtieh daan histovrijeb jeatjahtehtedh.

Ib utnieh buerie åssjalommes dogkoe vaedtsedh.


Månnoeh maehtien daesnie baetsedh

Dellie idtjib manne soptsesth,
mohte nïekedassesne
mov njaelmie lea soenine doepeme


jïenge mov tjelmide gaptja.

Dle giesie daesnie,
mohte baajhkoe lij dov luvnie.
Ij biejvie mueltien nuelesne goekh

Mov bangsemh galmes deavab gaajesjieh.
Aarebi dah guaktah ligan rööpses muerjieh byöpmedamme,


tjåejjie ennje gåaroes,
jah ib doesth vielie vaedtsedh.



Gåessie dan bïjre ussjedeb,
maahtab datneb
ajve Luvlie Geavhtan gaedtesne mujhtedh.

Soejine dov åelkies gïetesne
jah viermine dov boelvesne

aerpie-maahtoe mij boelveste bualvan vaadtsa

mov luvnie orriji.

Dov gïeth


biejvielåblojne jaevrien raastah.

Ikth manneb lïerih
gusnie meehtib tjoevtjh daesnie gaavnedh,
mohte ib manne ennje daejrieh

gusnie maahtab datneb vihth gaavnedidh.


Månnoeh edtjimen maadtose

Sæjjan vaeriej jah jaevriej gaskoeh

Slïehtie monneb slïedtjedahteme.

Stoerremes jaevrien bealesne nåeledigan.

Bïegke datneb geahpode.
vallah aejkie irhkie,

Sjaavohth lea gosse vihth gaamedien.
Laake monnen maanabealeste.

Aellieh soptsesth
goeksegh maehtieh dijjeb govledh


dijjeb laarhkodh

Jïs soptsestien
Jïs tjarkadien gujhth veasodh.

Læjhkan manne leab soptsesteminie.

Ib sïjhth veerine jaemedh

Mov gïele lååvesje
goh ræjrojne
goh ledtiedåehkine

Mohte ib maehtieh annje dab gïeledh.

Jah galmes daelvie-jaevresne veerine
datne leah batneminie.

Fïerhten biejvien mov nahkarinie.

Mov lea veelkes gierkieb
mov gårroeh gïetesne
mij mov plaave åerine batnenieh,

mohte væjrosne ib mij gænnah
maehtieh dab viehkiehtidh.

Datne jïengine joejkh,


jïjtjemdh joejkh

gïe riktih daajra?

jïjjege gïelh ektiedieh
månnoeh aktine.

Die vihth jaavran vaadtsah
dov sealadimmien gåajkoe.

Jaame-aajmoe on Repeat

Jïenge stryödje


ean riktih skeejnh mij leah sjïdteminie
mohte goeksegi nuelesne

Gåessie bååstede væjrose båatab
vihth pryöveb datneb tjöödtjestidh.

Ib sïjhth vaerie-jaevresne sealadidh
maehtien daesnie baetsedh

Åemehke munnjien vuartesje,

sov tjeehpes tjelmieh buelieh.

Aellieh straavh, månnoeh jåerhkien

Bïegke monneb njeala.


dellie maajetjh gïjre munnjien bööti,
biejvieb mannesne lööveldih;
nåejsie-maadtoe åara.

moerh edtjieh bahtsedidh
mov biejjelisnie
gåessie fahkab


Jah ib manne daejrieh gænnah
giejnie soptsestib
gåessie manneb gaarvenih,

mohte dov nomme ennje vaajmosne guadtab

vearelden stööremes staaloej vööste.





Their names cut through the snowkissed machair
like shards of ominous, black ice
each godforsaken new year’s eve

Our two islands know far too well
how these waves of bitter resentment and salt
have been worn tired
by unsung laments of war and torment,

And yet we have always sung in shameful silence

Of Moiresdan
And MhicNeacail
Mac a’ Ghobainn
And MhicLeòid

Lost to wilful incompetence, not a war

women carrying children on their hips
amongst the broken bones of fathers lost at sea

The morning came
but our grandparents never spoke of
the greencapped void that night
or the beasts of Holm,
their mindless scattering of returning sons,
like washed-up kelp strewn across the claddach

Ett koloniserat sinne sjunger inte

I used to hear this land sing –
there was poetry in each bending straw of grass


Med jämna mellanrum blossar debatten om ett självständigt Norrland upp på debattsidorna runt om i landet. Oftast finns det något påstått progressivt bakom den argumentationsföring som utropar två tredjedelar av landet till en koloni befolkad av en förmodat homogen arbetarklass, och inte sällan försöker man jämföra det norrländska kravet på autonomi med den skotska och katalanska självständighetskampen.

Den tysta; jordnära norrlänningen förtrycks, sägs det, men att kraven på norrländsk självständighet samtidigt effektivt osynliggör en samisk närvaro på, och i förlängningen rätt till, samma marker är det dock sällan någon som påpekar. I debatten om ett självständigt Norrland så blir Sápmi allt som oftast förmin­skat till en icke-fråga. Till och med i de kritiker av den svenska kolonialmakten som centrerar samiska frågor, så hemfaller majoritetsnorrlänningen alltför ofta åt att undvika att reflektera över sin egen roll i det koloniala förtrycket.

Kanske är det just därför som bränningen av en kåta i Västerbottens inland nyligen inte ledde till att Norrlands tidningar unisont krävde försoningspro­cesser runtom i Sápmi. Istället förminskades en samisk, personlig såväl som kollektiv, tragedi i stort till ett svartvitt exempel på statens marginalisering och utsugning av Norrland rent generellt.

Eller som Katarina Östholm, som tidigare argumenterat för norrländsk autonomi, skrev för Örnsköldsviks Allehanda i en i övrigt välskriven krönika: “en brinnande kåta kan bli gnistan i den krutdurk som, om den exploderar, skulle kunna leda till att utsugningen av Norrlands rikedomar plötsligt inte längre är acceptabel.”

Norrland alltså, inte Sapmi.

Det är helt enkelt bekvämare att knyta näven i fickan och skaka på huvudet åt Stockholm, och ifrågasätta huvudstadens ovilja att stötta samiska  rättigheter, än att reflektera över den roll och det självklara privilegium  som medlemmar av den svenska majoritetskulturen har på samiska marker.

Begreppet Norrland sväljer effektivt de marker som varit samiska sedan ur­minnes tider. I den iver att kritisera etablissemanget som uppstår varje gång Vattenfall flyttar jobb från inlandet, eller varje gång Stockholms glesbygdspo­litik väcker inlandets vrede, så omdefinieras, medvetet och omedvetet, samiska kärnområden till ett Terra Nullius, ett imaginärt “No State”, vars modiga pionjärer tröttnat på det underförstådda uppdraget att forsla hem de varor man med fysiskt och mentalt våld kommit över till kolonialmaktens centrum i söder.

1607 var ju ändå så länge sedan nu.

Norrland som plats är i mångt och mycket odefinierbart, och namnet som sådant står för ingenting, samtidigt som det slätar ut fysiska och psykiska skillnader mellan platser i det som utgör en majoritet av den svenska statens landområde. Namnet Norrland tar ifrån oss samer vår rätt till de platser som alltid varit våra, på samma gång som ättlingarna till de första kolonisatörerna från Sverige förmin­skas till ett onödigt bihang vars främsta uppgift är att befolka det land som staten stulit, för att på så sätt hindra att markerna någonsin far ett samiskt självstyre.

Kanske är det just detta som är kolonialismens kärna. Genom att omdefiniera en plats till ett ingenmansland så möjliggörs dess fortsatta ockupation, även om ledarna för denna ockupation kan växla över tid. På så sätt utgör norrländsk självständighet progression för majoriteten, men ett fortsatt övergrepp för det samiska folket.

Avsaknaden av ett rum
där vi på allvar kan diskutera osynliggörandet
av det som en gång var oss kväver oss sakta.

Då och då försöker vi värja oss
mot det gift som manifesteras i tyngden
av det språk och den tankevärld vi som folk aldrig fick välja men ändå tvingades svälja.

Det har gått ett halvt årtusende –
Ni har ändå inte lärt er våra namn.

Your language is soot, sujfocating me,
my lips glued shut with the honey of your false songs.

Diskussioner om självständighet går ofta att härleda till upplevelser av margina­lisering, men missar lätt att reflektera över hur makten i en tänkt, framtida stat skall fördelas för att inte reproducera de strukturer som skapat den upplevda marginaliseringen till att börja med. En självständighetsrörelse som inte klarar av att på allvar förklara hur man med hjälp av självstyre skulle skapa faktiska, positiva och substantiella förändringar för de minoriteter och det urfolk som finns i området är dömd att misslyckas.

I dagsläget är det just i den positionen som den norrländska självständig­hetsdebatten befinner sig. Den är inte i grunden en rörelse för jämlikhet, men en navelskådande diskussion om hur man bäst kan överföra makt mellan två skilda, men ändock privilegierade grupper som tillsammans representerar sam­hällets majoritetsnormer och status quo.

Nybyggarkolonialism är en process som inte bara förutsätter underkastelse av det land och det folk som koloniseras, den kräver dessutom att befolkningen i samma land skall assimileras in i majoritetssamhällets normer och strukturer. Kolonialmakten vill med andra ord inte bara äga ett koloniserat folks marker, utan även kontrollera deras tankar och sinnen.

I slutänden erbjuder kolonialmakten bara två alternativ – att assimileras eller osynliggöras till den punkt där ens rättigheter kan avfärdas utan motstånd.

Ett av de enklaste redskapen för att kolonisera en plats är att ge den ett nytt namn. Kolonialism är i sig en akt av förstörelse, mental såväl som fysisk. Den förstörelsen kan ske på många plan, och det språkliga planet är ett av de star­kaste. Om en plats förlorar sina samiska namn, har den då någonsin varit samisk, egentligen? Finns mitt Ubmeje, mitt Guölliejávrrie, Bienjejaevrie och Jiännuojuhkka, egentligen, om dessa platser aldrig får heta någonting annat än Umeå, Gullsjö, Pengsjö och Vännäsby när majoritetssamhället omtalar dem?

Genom att tysta de röster som vårdat ett land i årtusenden, genom att kväva dessa röster med ett täcke av nya namn tar man ifrån ett folks rätt att definiera sig själva och sina marker.

Att argumentera för norrländsk autonomi utan att nämna Sápmi är att aktivt våldföra sig på den samiskhet som genomsyrar området. Att tala om norrländsk självständighet i ett område som aldrig varit Norrland, annat än på papper – alltid Sápmi – är att fortsätta koloniseringen av dessa marker, inte att frigöra dem.

This network  oj inherited grief,
spanning the tundra;

We’re wind-torn trees marked for deforestation,
silenced songs of resistance reverberating,
tightly wrapped in invisibility cloaks.

 Självständighet är i sig en fråga som är värd att diskutera. Samtidigt måste vi våga inse att ett vurmande för självständighet som inte samtidigt centrerar andlig, mental och fysisk dekolonisering i sig är tandlös. Givetvis bör vi som samhälle aktivt ifrågasätta det samhälle som utarmar vår glesbygd och gör sig rik på bekostnad av inlandet, men den diskussion som förs kring norrländsk autonomi saknar allt för ofta ett intersektionellt perspektiv, och det leder i sin tur till att samiska röster effektivt tystas. Det är enklare att dela upp grupper i svart och vitt, förtryckare och förtryckta.

I verkligheten är Norrland lika mycket kolonisatör som Sverige, om än en misslyckad sådan, och för att den norrländska självständighetsdebatten inte skall falla platt så får faktumet att Norrland i sig är en kolonial konstruktion, som skapades specifikt för att ta över samiska marker och utnyttja samiska naturresurser, inte ignoreras.

Norrland är inte en koloniserad nation – Norrland är resultatet av och må­let med en kolonial politik. Norrländsk självständighet handlar alltså inte så mycket om att utmana kolonialmakten, utan om att själva få bestämma exakt hur Norrland borde fortsätta att koloniseras.

För att lyckas med detta så måste Sápmi behandlas som ett tabula rasa,  ett oskrivet blad som kan fyllas med en ny berättelse om det imaginära, koloniserade Norrland. För sanningen är den att om Norrland kan etablera sig som radikalt annorlunda från Sverige som helhet, så behöver man inte längre erkänna samer som områdets ursprungliga invånare. Genom att blunda för den samiska närvaron i Norrland är det enkelt att skapa en ny identitet som “norrlänningar’ ett från början ursprungligt och förtryckt folk, utan att samtidigt behöva erkänna faktiska samiska markrättigheter och det historis­ka och  ännu  pågående förtryck av samer som hela  Norrland  som koncept i sig förkroppsligar.

Givetvis går det att argumentera för att ett framtida självständigt Norrland skulle föra en humanare politik gentemot samer, men sanningen är att Sápmi fortfarande skulle vara koloniserat, och baserat på hur dagens nordsvenska led­ning behandlar samiska frågor på en kommunal och regional nivå är det föga troligt. Sett ur ett samiskt perspektiv så skiljer sig en mer lokalt koncentrerad kolonialmakt inte i grunden från en perifer kolonialmakt, så som den vi är underställda idag.

This void demands the echoes of a hundred songs
to challenge its  violent existence

 Istället för att handla om att gottgöra historiska oförrätter verkar dagens norr­ländska självständighetsdebatt alltså mest handla om att ersätta samer med “norrlänningar”, för att på så sätt kunna argumentera får att dagens nordsven­ska kommuner är koloniserade av regeringen i södra Sverige. Därigenom får “Norrland” stå för någonting förenande, ursprungligt, men så länge som vi samer finns så kan den ursprungligheten inte autentiseras.

Sápmi är problemet som måste raderas för att “Norrland” skall kunna existera.

För att Norrland skall bli fritt, måste även vi samer försvinna. Och det kommer aldrig att ske.

We sing­
our stolen ribcages cannot contain us any more.


Denna text har tidigare varit publicerad i Tidsskriften Provins nummer 2:2018 om Självständighet.

























Skrivande själar, lateralt våld och behovet för samiskspråkiga arenor

Vi pratar om språk, du och jag, om det som förenar, och det som sakta, obönhörligen äter upp oss inifrån.

Om murar av ord, byggda av koloniala övergrepp, och medvetna val, om att gång efter annan svälja den västerländska hegemonin likt förorenat vatten, och i ivern att få höra till ändå alltid såra oss själva.

Vi säger att det hela är en språkdebatt, varken mer eller mindre, och visst är det nog kanske så, också, men vi glömmer samtidigt så lätt att våra språk är centrala i alla diskussioner som rör vår identitet.

På gott och ont är vi våra språk. I den process där vi skapar språk, så skapar språket också oss.

Så vi pratar om språk, varken mer eller mindre, om att tala, eller inte tala, men innerst inne vet vi alla allt för väl att det vi egentligen diskuterar är frågor om autenticitet, tillhörighet och smärta.

Men smärta kräver en reaktion, och som samer har vi ett kollektivt ansvar för att stärka våra språk.

Ett reciprokalt, kollektivt ansvar för att stärka oss själva.

För de samer som förlorat sina språk, och av olika anledningar inte påbörjat den långa resan hem till det som skulle ha varit deras per automatik, men som slagits ur deras förfäder av nitiska skandinavister i rasbiologins namn, kan just detta kollektiva ansvar kännas orättfärdigt. Detta i sin tur leder till att istället för att acceptera att vi behöver arenor där de samiska språken får utgöra status quo för att våra språk skall överleva, så tolkas detta behov alltför lättvindigt som en illa dold, bitter anklagelse riktade mot oss själva som folk.

I ett kolonialt samhälle antar vi att alla vill oss illa, tills motsatsen bevisats.

Koloniserade av ett enspråkigt majoritetssamhälle så ser vi kravet på några få platser där våra språk är normen som ett ifrågasättande av våra egna bristande språkkunskaper. Det som vi borde se som en kärleksförklaring till oss själva, tolkar vi som en attack på vår identitet, för att vi som folk, på grund av kolonialism, under århundranden aktivt tvingats bort från våra marker, språk, traditioner och samhällen.

Följden i sin tur, blir att vi alltför ofta hamnar i en diskussion om förlust och autenticitet, istället för att diskutera hur vi faktiskt kan och bör stärka våra språk. Vi lägger helt enkelt mer tid på att be om ursäkt för att vi talar, eller inte talar samiska, än på att faktiskt använda språken i fråga.

Dagens språkdebatt i Sápmi, vare sig den handlar om sametingspresidenters språkval, eller om olika samiska författarföreningars medlemskriterier, är resultatet av å ena sidan en avsaknad av platser där faktiska, givande processer för försoning kan inledas, och å andra sidan en ännu pågående, destruktiv kolonisering av samiska marker, kroppar och sinnen, vilket bland annat förnekar oss samiskspråkiga arenor i det offentliga.

Sanningen är den att kolonialism föder självhat och avundsjuka.

Beväpnade med den vetskapen måste vi våga undvika att skapa situationer där vi utsätter varandra för lateralt våld på grund av missförstånd och klumpiga formuleringar i olika föreningar, om vi någonsin skall komma vidare, och nå en punkt där vi som samer på allvar kan känna oss som ett folk.

Språkrevitalisering förutsätter dekolonisering.

Dekolonisering förutsätter språkrevitalisering.

Som samer får vi därför inte luras att tro att kärleken till våra språk samtidigt är en krigsförklaring mot allt det som inte är våra språk.

Samtidigt måste vi våga kritisera de koloniala strukturer som format våra tankar så till den grad att vi rakt av köpt den diskurs som hävdar att vi inte är hela utan våra språk och att vi, språklösa, förlorar den autenticitet som både vi själva och majoritetssamhället kräver av oss.

Vi måste våga hitta tillbaka till oss själva, till den punkt där vårt förhållande till våra språk bygger på en vilja att uttrycka oss på våra samiska språk för uttryckandet skull, för viljan att vara kreativ och nyskapande, för att leva i en nutid som formats av oss själva på våra egna villkor – inte för att bekräfta kolonialmaktens bild av en autentisk same.

Att skapa arenor för våra språk får helt enkelt inte omdefinieras till en kamp om överlevnad mot alla odds, när det hela handlar om att leva, här och nu.







Den här texten är delvis inspirerad av diskussioner och argument förda av bland annat Taiaiake Alfred i Peace, Power and Righteousness – An Indigenous Manifesto, James Aronhiotas Stevens i sin artikel ‘Iah Enionkwatewennahton‘se: We Will Not Lose Our Words’ i Genocide of the Mind, Linda Tuhiwai Smith i Decolonising Methodologies och Monty Hills tänkvärda artikel ‘Revitalizing Indigenous language is key to decolonization’.

Skotrar, fördomar och autenticitet i Sápmi

Likt en ögonfrans mot en rödsvullen ögonglob; när våra röster lyfts och våra verkligheter synliggörs i det offentliga ställs det bortom all tvivel att det samiska, Guldbaggevinster till trots, ännu svider och irriterar majoritetssamhället.

Den avsky och framför allt okunskap som fyller lunchrummen runt om i inlandet och insändarsidorna på de tidningar som skall skildra vår vardag, lika mycket som någon annans, riktas i stor grad mot den renskötande delen av vår befolkning, men slår i samma andetag både brett och hårt. Den same som står utanför renskötseln saknar hos majoritetssamhället ofta autenticitet, medan renskötarna om och om igen avfärdas som näst intill parasiter av de som inte förstår den koloniala historia som format dessa marker och människor.

I en ovanligt tendentiös insändare i Västerbottens Folkblad skriver signaturen LJ att rennäringen “alltid” har invändningar mot samhällets utveckling, utan att kunna hänvisa till några som helst källor som kan backa upp hens påstående. Kanske är insändaren en produkt av dagens faktaresistenta värld, men sanningen är den att rennäringens företrädare är kreativa entrepenörer, ofta med flera bollar i luften, som aktivt arbetar för att kunna fortsätta med ett mångtusenårigt kulturarv, på marker som utövarna har urminnes hävd till, och som man aldrig officiellt skrivit över på någon annan.

Samiska renskötare runt om i landet spenderar idag hundratals ideella timmar om året med att läsa in sig på olika projektplaner för att på bästa sätt kunna avgöra om exempelvis en vindpark kan godtas inom en samebys marker, eller om exempelvis ytterligare en gruva skulle skära av den sista passage som samebyn har, och därigenom göra renskötseln i ett framtida perspektiv omöjlig. Det handlar alltså inte om att vara avogt inställd till det som LJ benämner utveckling av ren princip, men att de samiska renskötarna tar sig tid till att dels sätta sig in i för- och nackdelar med olika projekt på deras marker, samtidigt som vi samer inte godtar att den koloniala centralmaktens definition av begreppet ”utveckling” får stå som allenarådande i dagens samhälle.

Som ett av grundlagens två erkända folk har våra näringar lika stor rätt som det svenska storsamhällets näringar att utvecklas på våra egna premisser. Det borde vara självklart i år.

Signaturen LJ nöjer sig dock inte bara med att klaga på vad hen upplever som ett samiskt automatiskt avfärdande av utveckling, med allt vad det begreppet innebär i form av tekniska framsteg. I samma andetag uttrycker hen även en oförståelse för det faktum att renskötande samer har precis samma rätt som andra människor att använda sig av de hjälpmedel som idag finns att tillgå för att underlätta deras näringsutövande.

Även om LJ:s motsägelsefulla krav inte är särskilt förvånande eller för den delen unikt – urfolk förväntas ofta förhålla sig till och agera i enlighet med en av majoritetssamhället fastställd bild av ursprunglighet för att anses som autentiska – så visar det på en kunskapslucka i majoritetssamhället som snarast måste fyllas i.

Men samtidigt måste vi inse att det inte finns någon seriös debattör idag som skulle kräva att Sveriges bönder återgick till en maskinlös vardag, så därför borde vi också kunna inse att ett sådant krav på våra samiska renskötare är orimligt. Det blir därför bara skrattretande att ondgöra sig över att länets renskötare, likt resten av befolkningen i Västerbotten, har mage att använda sig av olika fordon i sin vardag.

Vi samer blir inte mindre samiska, eller mindre urfolksaktiga för att vi använder oss av de verktyg som kolonialsamhället på gott och ont försett oss med. Det gäller vare sig vi är renskötare eller ej.

Sanningen är väl den att LJ egentligen stör sig på vad hen föreställer sig är ett skoterprivilegium hos renskötande samer, och det i sin tur förmodligen kopplat till fördomar om stängda fjäll på vårarna. Hänsynen till miljön är nog, om vi är ärliga mot oss själva, snarare än efterkonstruktion.

För visst är det ju så att utsläpp påverkar vårt klimat, och det är det inte heller någon som ifrågasätter, men samiska renskötare har i årtionden varit med i olika prestigefyllda forskningsprojekt för att påvisa just detta, så de, om några, vet detta bättre än de flesta.

Samtidigt bör antalet skotrar i det västerbottniska inlandet ställas i kontrast till antalet renskötare på samma plats, som uppgår till strax under 400. Även om vi antar att varje renskötare av någon outgrundlig anledning skulle ha fem skotrar var, så blir det ändå bara 2000 skotrar totalt, och då finns det fortfarande runt 20,000 skotrar kvar som resten av inlandets icke-renskötande befolkning använder sig av.

Det går alltså helt enkelt inte att på fullaste allvar likt LJ påstå att ”rennäringen står för en mycket stor del av de miljömässiga icke godtagbara utsläpp som sker”. Det faller helt enkelt på sin egen orimlighet!

Om det verkligen vore miljöförstöringen och dess koppling till skotrar som upprörde LJ så vore det därför kanske bättre om hen ifrågasatte det faktum att invånarna i Västerbottens inland, oavsett ålder, kön eller bakgrund, i snitt äger 0.6 skotrar var. För så är det faktiskt; enligt den senaste statistiken från Transportstyrelsen så äger du, jag, den nyfödda bebisen på Lycksele Lasarett och Agda, 82, på äldreboendet i Vilhelmina, idag sex tiondelar var av en skoter om vi slår ut antalet skotrar på antalet invånare i inlandet.

Behövs det verkligen?

Och om vi faktiskt menar att skotrarna behövs, är det då inte bättre, och mindre miljöförstörande att de används som ett verktyg i en näring, än som en leksak?

Eller är det bara okej att använda sig av en skoter, om användandet inte kan kopplas till rennäringen, för att detta inte är förenligt med den stereotypa bilden av urfolk och samer som naturnära, primitiva väsen, som så ofta sprids av majoritetssamhället?

Vita räddare i nöden talar svenska; om politiska jultal och historielöshet

Det slår mig gång på gång hur stor den koloniala ignoransen i det här landet är. Hur stark den monokulturella blicken är, och hur farlig den blir när dess kränkningar rättfärdigas av samma stats medvetna försök att skönmåla sitt eget arv.
Den svenska folksjälen bär den vite mannens börda med lätta steg, fast övertygad om sin egen ofelbarhet.
Minns du landet du en gång stal, undrar jag, men säger ingenting. I det mellanrum som bildas mellan oss och de som alltför ofta förminskar oss till de andra biter vi stilla av våra tungor, ivrigt påhejade av den statspolitik som ger våra språk rättigheter på papper, men som aktivt tystar dem i det offentliga rummet.
När Moderaternas nye partiledare håller sitt första jultal viner orden likt kulor genom luften. Jag noterar att han minns Luther, men föga förvånande glömmer han Elsa Laula.
Men invandrarna minns han. Eller den andra generationens invandrare. De som måste assimileras. Det ligger i tiden, vare sig man heter Trump, Åkesson eller Kristersson.
Men Kristersson minns inte invandrare för att han vill närma sig ett parti som ‘exploaterar missnöje’, men för att han tycker att personer som överlevt det trauma en kontinentalöverskridande, krigsframkallad flykt skapat tydligen, helst inom ett år, måste ‘lära sig Sverige’.
Ulf Kristerssons parti vill hjälpa De Andra. De som i det toleranta Sverige hör sina namn uttalas likt förbjudna ord, ett staccato djupt ner i halsen. Han vill hjälpa dem till att inte ligga någon till last.
Till last ligger den som inte passar in i majoritetssamhällets former.
‘Sverige har nog många brister, men vi är inget intolerant samhälle’, säger Moderaternas nyvalde ledare och pekar ut över åhörarna som plikttroget applåderar hans påstående.
Ett monokulturellt narrativ, skrivet av en vit räddare i nöden, som glömt att hans folk smitt slavhandlarnas kedjor under den transatlantiska slavhandeln och tvångssteriliserat tusentals av de som inte passade in i normen långt in på 1970-talet.
Här står mannen som hävdat att han vill leda ett parti som värnar om ett land utan inskränkt nationalism, och raderar effektivt ut Sveriges mångfacetterade och multikulturella historia. Hela hans tal utgår ifrån den konstruktion av ett tolerant Sverige som skapades efter det andra världskriget; en efterkonstruktion för att orka leva med det faktum att vårt rikes ledare i det tysta stöttat nazister, och våra forskare varit världsledande inom den rasbiologiska forskning som lade grunden för Hitlers förintelseläger.
Samtidigt märks det att Kristersson vill provocera. Om han skall lyckas locka väljare från det parti vars retorik han förfinat, måste även han komma med polariserande uttalanden. Tydligast blir det när Kristersson berättar för oss att ‘i Sverige talar man svenska’.
Man talar svenska här.
Vit kolonial man talar svenska här, och vi förväntas lyssna. Vår subalterna massas rop ekar ljudlösa i det vakuum som skapas av majoritetens historielöshet.
Men visst talar vi svenska.
Koloniala lagar och övergrepp har sett till att det är så, och än idag finns det barn som förbjuds att tala sina språk av kolonialmaktens företrädare. För nu är det nog ändå så; den som vill döda ett språk behöver inte mycket mer än ett hjältekomplex och ett monokulturellt, assimilerande skolsystem.
Var fjortonde svensk har finska rötter. På den svenska sidan av Sápmi talas fem samiska språk. En av våra främsta svenska atleter, Charlotte Kalla, är tornedaling. Den svenska universitetsvärlden leds av människor som inte talar svenska.
Mångfalden är en del av det som gör Sverige svenskt. Låt oss aldrig glömma det.

Föraktet mot flerspråkigheten

Jag är uppvuxen med fyra språk. Jag använder ytterligare tre språk mer eller mindre dagligen, och har tack vare en sund uppfostran där mina språk setts på som resurser, snarare än som hinder, sett dörrar öppnas till internationella karriärer och upplevelser runt om i världen. Aldrig någonsin har jag sett på min flerspråkighet som ett hinder, men ändå möts jag dagligen av en politisk, kulturell och strukturell oförståelse gentemot flerspråkiga miljöer och individer.
Kanske är det därför som jag inte förvånas över att de moderata politikerna Wutzler, Brunsberg och Wengholm verkar ha plockat upp Ny Demokratis partiprogram från 1992, där man hävdade att ”att hemspråksundervisning motverkar inlärning”, då som nu utan faktiska, vetenskapliga belägg, för att i slutklämmen på sitt debattinlägg i Aftonbladet kräva att ”svenska som andraspråk avskaffas för att garantera att alla barn får tillräckliga kunskaper i svenska språket.”
Ändå känner jag mig tvungen att som förstelärare i ett modersmål – sydsamiska – bemöta den vetenskapsfrånvända och överlag sensationalistiskt skrivna debattartikeln som de tre moderaterna har kokat ihop.
Skribenterna menar bland annat att dagens undervisning leder till halvspråkiga elever. Det låter givetvis allvarligt och som en term tagen ur luften känns den både olycksbådande och alarmerande, men textförfattarna glömmer samtidigt att nämna att denna term skapades av Nils Erik Hansegård, som innehade den första professuren i samiska vid Umeå Universitet, och då specifikt för att beskriva samiska barn som på grund av statligt pålagda språkförbud berövats sina modersmål i ett undermåligt svenskt skolsystem.
Halvspråkighet uppstår alltså när ett flerspråkigt barn berövas möjligheter att utveckla sina kunskaper i modersmålet, snarare än tvärtom, som debattartikeln hävdar.
Samtidigt tror jag inte att det är någon som menar att flerspråkiga elever inte mår bra av en god utbildning i svenska, men att attackera kursplanen i svenska som andraspråk är knappast rätt väg att gå. Speciellt som det redan 2014 slogs fast i en avhandling från Karlstads Universitet (Skillnaden mellan kursplanen i svenska och svenska som andraspråk) att den faktiska skillnaden mellan de två kursplanerna var obefintlig, men att den ena kursplanen – den i svenska som andraspråk – i högre grad betonade vikten av att arbeta språkutvecklande i klassrummet, något som ett stort antal forskare menar gynnar inte bara flerspråkiga elever, men även enspråkiga elever.
Med tanke på hur dagens samhälle ser ut är det både oförsvarbart och illa genomtänkt att kräva att barns rätt till sina språk rationaliseras bort, enbart för att man ser på denna undervisning som resurskrävande. Istället måste vi börja ställa oss frågan varför vi i Sverige i sämre grad än exempelvis Storbritannien eller Kanada har lyckats med att skapa elever som behärskar båda sina språk lika väl. I rapporten ”Positively Plurilingual” från CILT konstaterade man bland annat att de elever från portugisiska familjer i London som erbjudits hemspråksundervisning i skolan hade fem gånger så hög chans att nå de högsta betygen på sina GCSE-prov än de elever som enbart hade läst engelska i skolan!
Kan det alltså hellre vara så att det är olika rasistiska basstrukturer i vårt samhälle som håller ner våra flerspråkiga elever, och som hindrar dem från att utvecklas i skolan, än deras rätt att tillägna sig kunskaper i sitt modersmål, och att få arbeta med det svenska språket medelst språkutvecklande arbetssätt? Sanningen är ju den att vi helt enkelt inte skapar elever som är bättre på svenska genom att frånta dem deras modersmål.
Att språkmångfald är normen, snarare än undantaget inte bara i Europa utan i hela världen, är ett enkelt och snabbt verifierbart påstående. Att EU dessutom har skrivit in respekten för språklig mångfald som ett av sina kärnvärden, samtidigt som man aktivt arbetar för att alla medborgare i unionen skall bli trespråkiga gör att de moderata politikernas förslag upplevs som mycket skrämmande då man tvärtemot all modern forskning vill beröva flerspråkiga barn en av deras mänskliga rättigheter. Samtidigt är det dock ett tydligt tecken på att högerextrema tankar och åsikter sakta men säkert blivit mer och mer välkomna i det offentliga rummet i Sverige.
Det, snarare än modersmålsundervisningen eller en språkutvecklande kursplan i svenska för flerspråkiga elever, är någonting att kritisera på riktigt.
Johan Sandberg McGuinne
Förstelärare i samiska och engelska