Indigeneity, Language and Authenticity

Etnochicka magsparkar – om kulturell appropriering och majoritetssamhällets inkompetens

Tråante. Ordet känns lent mot tungan, och ändå är sötman som vi lindade in oss i för snart en månad sedan inte nog för att stöta bort den ignorans och strukturella rasism som genomsyrar de länder som ockuperar våra traditionella marker.
 
Det svider när journalister beskriver mitt språk som ett låtsasspråk – det slogs ur mina förfäders strupar, tills orden förlorade sina vingar och drunknade i försvenskningens hav.
 
Att beskriva de samiska språken som låtsasspråk är förnedrande och ett ultimat bevis på den totala okunskap som genomsyrar Sverige. Samtidigt måste vi reagera när journalister får göra sig lustiga på bekostnad av ett av Sveriges officiella språk, och samtidigt avfärda en hel musikkultur. Det är inte acceptabelt att samers kulturarv enbart duger som en kuliss när Sverige skall profilera sig internationellt, samtidigt som gemene man saknar någon som helst förståelse för det samiska folkets historia. Varje gång som någon förlöjligar jojktraditionen i Sápmi måste vi påminna oss om följande: För mindre än 150 år sedan fick våra förfäder fängelsestraff om de jojkade offentligt, och därför är varje jojk som idag syns på TV på bästa sändningstid ett stort fuck-you i ansiktet på den koloniala makten.
 
“Vi accepterar inte längre våra grannars okunskap” sades det i den samiska jubileumsföreställningen “Jielemen Aavoe”, och ingenting kunde vara mer rätt. Det har för länge sedan blivit både osmakligt och rent ut sagt outbildat att avslöja sin egen ignorans om oss samer så offentligt som journalister runt om i Sverige nu gör. Man är inte ursäktad, bara för att man kommer ifrån Norrköping.
 
Men inte bara journalister gör felsteg så här veckorna efter att det politiska Sápmi firade sitt hundraårsjubileum. Även i modevärlden händer det saker. Etno har alltid varit inne, och när samiska artister plötsligt får ta plats i det offentliga rummet – vi har alltid funnits, det handlar inte om att vi plötsligt blivit bättre än tidigare och därför nu erbjuds en plats i rampljuset – så blir det intressant att kapitalisera på det på en gång exotiska men samtidigt inhemska.
 
Det svider när designers och heminredare gör piratkopior på våra traditionella mönster – att ständigt ignoreras av majoritetssamhället, för att sedan förvandlas till en soffkudde är ett övergrepp som må te sig harmlöst från ett utifrånperspektiv, men som från ett samiskt håll både sårar och upprör.
 
Den svenska staten har skrivit på ett stort antal deklarationer som skall säkerställa våra samiska rättigheter till vår egen kultur. Bland dem kan nämnas UNDRIP, som den svenska staten var drivande att få igenom i FN, och vars paragrafer 11 och 31 specifikt uttrycker att endast urfolk har rätt att bestämma hur deras traditionella konst skall kunna spridas.
 
Ändå hamnar vi alltid i samma diskussion, och det slutar med att folk skapar saker som i slutändan förminskar värdet av äkta samisk slöjd, samtidigt som faktiska samiska slöjdare, konstnärer och designers blir av med sitt levebröd. Det är inte rätt att ett folk, vars kultur stampats ner i leran, förvägras ensamrätten till den, när den plötsligt blivit intressant i det offentliga rummet.
 
Vad vi ser här, vare sig vi talar om Lisa Vipola, Gudrun Sjödén eller Lulu Carter, är ett tydligt exempel på hur majoriteten, för att parafrasera Frantz Fanon, ser på minoriteters identiteter som dess ägodel. Det räcker inte med att förtrycka ett folk, för att helt förgöra det måste processen intensifieras så att det som tidigare var förbjudet, skambelagt och förlöjligat plötsligt kan tas upp som exklusiva accessoarer av en majoritetsöverklass.
 
För mig så blir all icke-samisk design som profiterar på vår kultur ett slag i ansiktet på de samiska designers som dagligen måste kämpa mot fördomar och ignorans, för att överhuvudtaget slå igenom. Genom att stjäla samiska mönster och profitera på dem så koloniserar icke-samiska designers en plats som de flesta samer inte ens har tillgång till från första början.
 
Jag förväntar mig en ursäkt från NT. Jag förväntar mig att Royal Design drar tillbaka Lulu Carters kuddar och samtidigt ber om ursäkt, offentligt. Och så förväntar jag mig att alla i Sverige lär sig mer om oss samer.
 
Är det för mycket begärt? Svaret är nej.

Fästingar, språkåtertagande och förlåt för alla pop-upfönster.

Vet ni vad jag gjorde för att kunna ha råd att börja lära mig samiska, och fortfarande bo kvar i Skottland när jag till slut tog mig i kragen och bestämde mig för att mitt språk var en viktig del av min identitet?

Jag översatte pop-upreklam till svenska på nätterna. Om allting från porrsidor till kasinon. Ibland fick jag översättningsfrågor från mer seriösa människor. Jag minns en tysk kommun som ville översätta sin hemsida till svenska, och en amerikansk jurist som ville få olika dokument översatta till svenska rörande en vårdnadstvist.

På dagarna pendlade jag mellan Stirling och Edinburgh och jobbade som aktivitetsledare på en språkskola. Vissa dagar fick jag övernatta på skolan, för att det sista tåget hade gått till Stirling. Då låste jag skolan, matade den stackars undulaten i rektorns kontor, och sov på en soffa i uppehållsrummet. Egentligen gillade jag de kvällarna, eftersom jag då hade tid att plugga glosor och öva på att prata samiska med mig själv. Om man tittar på övervakningskamerorna från skolan kan man säkert se mig prata samiska med både läskautomaten i korridoren och ett porträtt av Robert Burns i ett av klassrummen.

De dagar jag inte jobbade i Edinburgh gav jag privatlektioner i gaeliska och svenska till folk på ett av caféerna i Stirling. De lektionerna betalade ofta för veckans matinhandling.

Det året jag började med att ta tillbaka mitt språk kändes mycket hopplöst. Jag hade fyra akademiska examina, men Skottland befann sig i en recession, och arbetslösheten var hög. Det var året då min grannes fågelspindel rymde och satte skräck i tanten som bodde mitt emot mig, och samma grannes ovårdade trädgård gjorde så att hela hyreshuset fick problem med möss. De flesta ungdomarna i Skottland, fick, precis som jag, så kallade Zero Hours-contracts, och fick göra sitt bästa med att bolla olika jobb, och ett vanligt liv. Visste ni att det är billigare att gå på puben och betala ett pund för en cola, och lyssna på folkmusik bredvid en öppen brasa i ett par timmar, än att betala för uppvärmningen av en skotsk, dåligt isolerad lägenhet?

Året som jag på allvar började att lära mig samiska så kunde en vanlig dag börja med att jag tog tåget till Edinburgh klockan halv sex på morgonen, för att därefter ta en grupp med tonåringar från hela Europa på en guidad busstur genom de skotska högländerna. När jag väl kom hem till Stirling igen, sällan före åtta på kvällen, så pluggade jag samiska i två timmar, för att sedan ta fram min dator och börja översätta allt det som översättningsbyrån som jag jobbade för skickade till mig.

Jag minns framför allt en månad, då jag fick en avhandling om borelia skickad till mig. 72 sidor om fästingar. Visste ni att det finns 52 olika sorters borreliabakterier, men att det bara är 21 av dem som orsakar faktisk borrelia? De andra leder “bara” till det som oftast kallas för lusburen återfallsfeber, som inte funnits i Europa sedan 1940-talet. Den avhandlingen, oavsett hur äcklig den nu egentligen var, gjorde så att jag för första gången på fem månader kunde sova på nätterna i en hel månad, och ändå ha råd med min hyra och avgifterna för att pendla till Edinburgh.

Min första samiska ordbok köptes med lönen från en översättning om fästingsspridda sjukdomar. Det fanns ingen översättning på fästing i den ordboken, så jag skrev “vïrre-dähketje” på insidan av pärmen.

Blod.

Insekt som suger blod.

Mitt första egenskapade ord blev fästing. Samma ordbok lärde mig dessutom att verbet “knulla” var intressantare än substantivet “knut”. Det första ordet fanns med, men inte det andra.

Jag blir på allvar provocerad av den debatt som nu förs på norsk sida. Jag blir samtidigt lika provocerad av den avsaknad på debatt om de samiska språkens ställning på Sametinget som finns på svensk sida. Det är inte lätt att lära sig ett språk, och språkåtertagande är en livslång process, men hur, jag frågar mig hur, kommer vi någonsin att komma vidare om vi å ena sidan skambelägger samisktalande för att de använder sitt språk och vill låta det synas i det offentliga, och vi å andra sidan bara producerar dokument som lyfter vikten av språket utan att vi gör någonting konkret för att föra vidare våra språk till kommande generationer?

För mig behövdes det att jag gjorde det muntliga gaeliska prov som krävdes för att min kör skulle få rätten att tävla i det årliga, nationella Mòdet i Steòrnabhagh 2011 – varje kör behöver ett visst procentantal med gaelisktalande för att få tävla, och det testas i årliga muntliga prov – kombinerat med frågeställningen “varför pratar jag fortfarande bara ett av mina två språk, och inte det andra, och om jag definierar min gaeliskhet utifrån min närhet till det språket, kan jag verkligen fortsätta att definiera min egen samiskhet utifrån min avsaknad av det samiska språket?”

Nej, det var inte enkelt att lära sig samiska, men det var värt det. För mig. Och det är det som räknas, egentligen.

Så, kära Saepmie, kan vi snälla låta 2017 bli året då vi slutar att skuldbelägga samer som använder sitt språk, slutar att misstänkliggöra de som har lärt sig sina språk, och ifrågasätter de som inte kan sina språk, och vi istället för att fortsätta att återskapa vårt intergenerationella språkförluststrauma börjar inse att det bara är vi själva som kan bestämma hur viktigt de samiska språken är för oss själva, och låter det vara det viktiga i språkdebatten framöver.

Repliksvar till Gunilla Brodrej

För några dagar sedan skrev jag en kritik av Gunilla Brodrejs recension av “Midnattssol”. Blogginlägget blev uppmärksammat av både  P1 och flera olika tidningar, och efter att Gunilla själv hade läst mitt blogginlägg så kontaktade Expressen mig för att be mig skriva en avsevärt förkortad version av mitt inlägg som skulle kunna tryckas i deras tidning. Den förkortade versionen går att läsa här, och i direkt anslutning till den finns ett svar från Gunilla som jag slutkommenterar här nedan.

Gunilla Brodrej känner sig “påhoppad” av min kritik, eller, som hon uttrycker det i sitt direktsvar, “såsom ofrivillig representant för det förtryckande majoritetsfolket ser jag med sorg och förvåning med vilken misstänksamhet min text blir läst”. Vad Gunilla gör här är föga förvånande, utan snarare väntat. Det är inte Gunilla som har skrivit en klyschig, stereotyp text, det är jag som same som inte har förstått hennes “goda intentioner”.

Det är av någon outgrundlig anledning alltid upp till minoriteten att upplysa majoriteten, och ett av de enklaste sätten att underminera rättfärdig kritik är att avfärda den som baserad på känslor, och därav emotionell, snarare än saklig.

Gunilla säger sig sakna en tydlig bild av vilka vi samer är – därför kan hon enligt sig själv inte ha en stereotyp bild av samer, och det är precis det som jag menar är pudelns kärna; Det är på grund av avsaknaden av en nyanserad, och insatt bild av samiskhet som någonting oändligt heterogent, som hon omedvetet skapar sig själv en taffligt konstruerad bild av vad en same är utifrån stereotyper och tankar om vad modern samiskhet bör vara.

Vidare menar Gunilla att man inte behöver vara same för att kunna diskutera samisk identitet och samiska frågor, men det i sig visar bara på att hon är bekväm nog i sina medvetna och omedvetna privilegier för att ge sig själv tolkningsföreträde framför den grupp som diskuteras. Men det är sant, det krävs inte en samisk identitet för att diskutera samiskhet, däremot krävs det en ödmjukhet inför det faktum att en icke-same saknar en fysisk, medlevd upplevelse av hur samiskhet å ena sidan manifesteras av samer, och å andra sidan hur denna samiskhet mottas av icke-samer i det offentliga rummet.

Jag är medveten om att Gunilla kritiserar “skildringen” av hur rasism manifesterar sig, men som icke-same är det inte upp till henne att ifrågasätta dessa delar av “Midnattssol”.

Och slutligen, jag tycker precis som Gunilla att det är fantastiskt att det samiska får synas mer och mer i media, men mitt drömscenario vore ett kulturlandskap där recensioner av samiskhet från icke-samiska journalister inte slutar med att de å ena sidan vill sy mobilpåsar av renskinn och bli ett med naturen för att de har hundar som liknar Sofia Jannoks hund, medan de några dagar tidigare tar sig rätten att skriva dåligt formulerade krönikor som ifrågasätter rasism och samiskhet på samma gamla unkna sätt som vi blivit alltför vana med under åren.

Om Midnattsol och Autenticitet

Jag är kanske en av få samer som inte sett serien ‘Midnattssol’ – jag kallar det för ‘Outlanders’-syndromet, tv-serier som släkt och vänner är med i är jag världssämst på att faktiskt se när de väl går på TV – men jag känner ändå att jag måste få kommentera Brodrejs sågning av SVTs fransk-svensk-samiska storsatsning, då den känns både ogenomtänkt och full av förutfattade meningar dolda bakom ett försök att verka upplyst, och “medveten” om samiska frågor.
 
Som samer förväntas vi alltid förhålla oss till ett förutbestämt mått av autenticitet, som i realiteten är ofattbart, då måttstocken som denna autenticitet mäts med inte är formad från en samisk utgångspunkt, men med majoritetssamhällets glasögon på. Det att vara same definieras utifrån, och så länge så är fallet blir alla former av samisk representation, vare sig den kommer inifrån eller utifrån, klassad som fel, för att den på ett eller annat sätt inte lever upp till majoritetssamhällets förväntningar på vad en ‘riktig same’ är.
 
Brodrej upprörs i sin text över att “Samerna [antingen] porträtteras […] som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken“, och trots att kritiken i sig kanske är berättigad ur ett dramaturgiskt perspektiv så skjuter den ändå fel, i det att den snarare än att rikta kritik mot ett riktigt problem i kriminalserier – det vill säga att karaktärerna alltför ofta är endimensionella – verkar reproducera en nyskapad önskan på vad en same idag skall vara.
 
Idag är den gamla bilden av majoritetssamhällets same – en gåtfull renskötare – inte längre särskilt eftertraktad, men samtidigt är faktiska samiska identiteter som är en del av den samiska verkligheten idag inte heller önskvärda. Aktivism är i sig för politiskt, och det passar inte in i den nya bild av ett samiskt offer på väg ut ur ett bedövande mörker som har fötts fram under de senaste åren.
 
Dagens same är en kulturell varelse, och det räcker med en Maxida, verkar det underliggande budskapet vara, men när fler samiska ungdomar visar intresse för att lyfta svåra frågor, så framställs de automatiskt som stereotypa objekt, snarare än agenter med egna viljor och mål.
 
Brodrej hävdar att “majoritetssamhället [fortsätter] att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita“, men glömmer i samma andetag bort att hon själv är en del av det majoritetssamhälle som hon kritiserar, och att alla samiska skådespelare i TV-serien själva valt att vara med i den, för att inte tala om att hon i sin önskan om att visa ‘förståelse’ för samer glömmer att renskötseln i sig inte är en rekvisita, men en vital och livsviktig kulturbärare i Sápmi. Att då förminska de samiska skådespelarnas aktiva val och med ett nedlåtande ord förvandla samiska subjekt till fortsatt koloniserade objekt är att totalt missförstå både samisk identitet, och vem som har rätten att företräda den.
 
Faktum är att Brodrejs sågning inte tillför någonting till debatten om samisk identitet. Snarare än att belysa det faktum att vårt samhälle är mångfacetterat så lyckas hennes kritik att krympa det. När hon talar om Hammarstens karaktär ifrågasätter hon manusförfattarnas val att ge honom “karaktärsdragen dålig självkänsla, hunsad tonårsfar, bög och halvsame. Man får ha rejält mycket god vilja för att gå med på det sista.
 
Varför är det för Brodrej så svårt att se för sig en same som lider av dålig självkänsla – den samiska psykiska ohälsan är ett av Sápmis främsta problem idag – och som i tillägg till det är en homosexuell pappa med en samisk förälder? Är det för att hon har svårt att se Hammarsten som homosexuell, eller för att hon har svårt att se samer som homosexuella? I så fall så borde kanske någon skicka boken Queering Sápmi till henne.
 
Eller är det Hammarstens utseende som skaver?
 
Att han inte ser tillräckligt samisk ut för Brodrej, som i hela sin kritik stör sig på majoritetssamhällets förtryck av Sápmi, men som i en kort mening avslöjar att hon har en väldigt klar, och tydlig bild av vad en äkta same är och hur denne skall se ut och bete sig, och att denna bild är precis lika kolonial, endimensionell och stereotyp som den som vi alltid fått spottad på oss av det svenska samhället?
 
Brodrej ondgör sig över TV-seriens “fullständiga renons på kunskap om hur människor lever i Sápmi“, men misslyckas med att på ett övertygande sätt visa att hon själv vet vad hon pratar om. Vad betyder Sápmi för Brodrej? Är hon medveten om hur otroligt heterogent Sápmi är?
Att Brodrej inte är same, och därför inte kan uttala sig om hur vi bör och kan leva våra liv – med wifi i Stockholmsvilla eller i en tältkåta evigt sökandes 3g på telefonen medan Pokémons fångas på renskiljningar – har hon i tidigare krönikor gjort tydligt. Vi är Brodrejs ‘de andra’, även om hon hyllar en samisk renässans inom media. Tidigare i år skrev hon att “de [samerna börjar] äntligen synas långt utanför renbetesmarkerna“, även då utan självinsikt om att hon som medlem av majoritetsmedia indirekt har spelat en stor roll i den radioskugga som samiska frågor legat i under decennier.
 
Kanske är det ändå Brodrejs sista mening som stör mig mest – hela krönikan bygger på ett antagande om att samer felrepresenteras i ‘Midnattssol’, men när det verkligen gäller är det Brodrej som bäst vet hur samer idag upplever vardagsrasism. Hon “tror knappast att någon same i Kiruna blir kallad lappjävel för att han är sen till jobbet“, och avslöjar där och då att hon anser att hennes självpåtagna roll som agitator för samiska frågor inom kulturmedia ger henne större auktoritet att avgöra hur samer upplever vardagsrasism, än samer själva.

Vill ni för övrigt höra en samisk diskussion om ‘Midnattssol’ som lyfter både positiva och kritiska röster rekommenderar jag er för övrigt att lyssna på detta samtal mellan Olle Kejonen och Karen Eira, som visar att inte ens inom Sveriges Sameradio så håller alla samer överens om allting. För så är livet; mitt i det kollektiva är vi alla ändå individer.

 

Mitt Sápmi kan aldrig bli ditt fria Norrland.

Ibland tänker jag tillbaka på min första natt i Gállok, de sista skälvande timmarna innan området fylldes av hundratals samiska röster förenade i en, och jag själv stod undrandes inför en av alla de konstverk som fyllde de marker som varit samiska i urminnes tider, men ändå självsäkert utnämnde platsen till en ”No State”.

Jag minns att den ensamma skylten fick det att krypa i mig av obehag. Jag frågade mig själv var jag hade hamnat, och där och då kände jag mig smutsig bredvid ett samiskt kärnområde som någon, i sin iver att kritisera etablissemanget, hade förvandlat till ett Terra Nullius.

Samma term användes av det brittiska imperiet när man påbörjade den brutala ockupationen av Australien. Samma term legitimerade stölden av urfolks marker i Nordamerika såväl som på Nya Zeeland. Mitt i ett blixtrande samiskt kosmos av motstånd mot kolonialism, en koncentrerad ilska gentemot osynliggörandet av samer såväl som andra invånare i Gállok med omnejd, fanns en skylt som omedvetet hyllade kolonialismens grundprincip.

Det land som ingen äger får vem som helst ockupera. Gállok är ingens land. Sápmi är ingens land.

”Vad menar ni med ‘No State’ egentligen?”, frågade jag en av de personer som släpade ut rötter äldre än min åemie aajja, min nu döda morfar, för att bränna dem där på mitten av vägen i en protest mot ingenting, allting, natten, och sina egna demoner.

”Visst vet ni att hela den här kampen handlar om samiska rättigheter, egentligen? Att det här är Sápmi?”

”Vi måste återta den här platsen från kapitalismen”, svarade han.

”Det handlar om att vi som kommit hit förstår naturen och kan ta hand om den”, svarade han.

”Vi vill göra den här platsen till en plats för folk som oss. Vi som fattat felet med kapitalisternas politik”, svarade han.

”No State Gállok är vårt land. Tänk dig ett fritt Norrland. Vårt Norrland”, svarade han.

*

Ett av de enklaste redskapen för att kolonisera en plats är att ge den ett nytt namn. Kolonialism är i sig en akt av förstörelse, mental såväl som fysisk. Den förstörelsen kan ske på många plan, och det språkliga planet är ett av de starkaste. Om en plats förlorar sina samiska namn, har den då någonsin varit samisk, egentligen?

Genom att tysta de röster som vårdat ett land i årtusenden, genom att kväva dessa röster med ett täcke av nya namn tar man ifrån ett folks rätt att definiera sig själva och sina marker.

Att benämna Gállok för en ”No State” är att våldföra sig på den samiskhet som genomsyrar området. Att tala om norrländsk självständighet i ett område som aldrig varit Norrland, annat än på papper – alltid Sápmi – är att fortsätta koloniseringen av dessa marker, inte att frigöra dem.

Vi behöver bundsförvanter. Vi behöver de som står med oss på barrikaderna, men de behöver också, samtidigt, förstå sina egna roller som delar av ett kolonialt system. Dekolonisering är en våldsam, inre och yttre process, och den förenklas inte av att koloniala strukturer omedvetet eller medvetet reproduceras i kampen för ett samhälle där klasser inte längre definierar oss.

*

De senaste dagarnas diskussioner om ett fritt Norrland stammar återigen i förlängningen från markerna kring Gállok. Efter att Vattenfall – i sig ett kolonialt företag som oavsett fiskal placering kommer att fortsätta att utnyttja samiska marker – meddelat att man tänkt flytta 40 jobb från Jokkmokk, har människor från hela området börjat protestera mot vad man ser som en utarmning och ett ensidigt utnyttjande av vad som plötsligt blivit norrländska, snarare än samiska naturresurser.

Grundtanken i sig är bra; vi behöver som samhälle ifrågasätta det kapitalistiska samhälle som utarmar vår glesbygd, men diskussionen som förs saknar perspektiv, och i den ilska som nu gror döljs och tystas effektivt samiska röster. Problemet är att den svenska klasskampen i vår del av landet idag alltför sällan förs på en intersektionell nivå, och därför glöms vi samer bort även i denna debatt. Det är enklare att dela upp grupper i svart och vitt; förtryckare och förtryckt, utan att i den dikotomin ge en röst åt det faktum att det land som självutnämnda norrlänningar idag kämpar för i grund och botten aldrig varit svenskt, utan alltid varit samiskt.

I den verkligheten är Norrland lika mycket kolonisatör som Sverige, om än en misslyckad sådan.

Det stör mig att den diskussion som idag återigen blossat upp kring statsmaktens behandling av den norra delen av Sverige medvetet ignorerar det faktum att Norrland i sig är en kolonial konstruktion, som skapades specifikt för att ta över samiska marker och utnyttja samiska naturresurser.

Norrland är inte en koloniserad nation; Norrland är resultatet av och målet med en kolonial politik och det vi ser idag på kommunalpolitisk nivå är inte ett förtryck, men ett bevis på hur en del av kolonialmakten tjänat på Norrland, medan den del av kolonialmakten som valt att stanna i Norrland, tillsammans med oss samer, förlorat på denna konstruktion. Att formulera ett självständighetsargument utifrån Norrland som koncept är därför i sig ett kolonialt övergrepp då det totalt ignorerar Sápmi, både historiskt och idag, men istället för att behandla ovanstående faktum pågår just nu istället en kolonialt motiverad indigenisering av Norrland.

Det imaginära koloniserade Norrland sväljer tyst Sápmi. På debattsidorna. På TV.

Om Norrland kan etablera sig som radikalt annorlunda från Sverige som helhet, behöver man inte längre erkänna samer som områdets ursprungliga invånare. Genom att blunda för den samiska närvaron i detta område är det enkelt att skapa en ny identitet som ”norrlänningar”, ett från början ursprungligt och förtryckt folk, utan att samtidigt behöva erkänna faktiska samiska markrättigheter, och det historiska och ännu pågående förtryck av samer som hela Norrland som koncept i sig förkroppsligar.

Givetvis går det att argumentera för att ett framtida självständigt Norrland skulle föra en humanare politik gentemot samer, men sanningen är att Sápmi fortfarande skulle vara koloniserat, och baserat på hur dagens nordsvenska ledning behandlar samiska frågor på en kommunal och regional nivå är det föga troligt att ”Norrland” som självständig stat skulle vara bättre för oss samer.

*

Sanningen är den att en diskussion om ett självständigt Norrland i realiteten måste ignorera samiska rättigheter för att kunna existera, och samtidigt etablera en ny identitet för invånarna i detta område som enbart bygger på bostadsort och en föreställd gemensam klassidentitet, snarare än kultur, då Norrland i sig inte utgör en skillnad mot Sverige som helhet.

Sett med samiska glasögon så skiljer sig en mer lokalt koncentrerad kolonisationsmakt inte i grunden från en perifer kolonialmakt, så som den vi är underställda idag.

Istället för att handla om att gottgöra historiska oförrätter verkar dagens norrländska självständighetsdebatt handla om att ersätta samer med ”norrlänningar”, för att på så sätt kunna argumentera för att dagens nordsvenska kommuner är koloniserade av regeringen i södra Sverige. Därigenom får “Norrland” stå för någonting förenande, ursprungligt, men så länge som vi samer finns så kan den ursprungligheten inte autentiseras. Sápmi är problemet som måste raderas för att ”Norrland” skall kunna existera.

Med andra ord, för att Norrland skall bli fritt, måste även vi samer försvinna, och det kommer aldrig att ske.

Mijjieh libie ennje daesnie.

 

 

Sábmie tjállá – Det umesamiska skriftspråket godkänns

Efter mer än tjugo år av diskussioner och motgångar, så fick den umesamiska ortografin i början av april till slut ett officiellt erkännande vid en högtidlig ceremoni på Gammplatsen i Lycksele.

Sábmie tjállá. För ett par veckor sedan hade just de orden fortfarande inte kunnat tryckas utan att mötas av en viss skepsis från omvärlden. Trots att det umesamiska språket för mer än fyrahundra år sedan gav grunden till det allra första samiska skriftspråket så har umesamer fått kämpa både hårt och länge i motvind för att få sitt nutida skriftspråk erkänt.

– Umesamiskan har länge motarbetats, men nu har skriftspråket godkänts. Nu får vi en helt annan diskussion om umesamiskan, och jag ser mycket fram emot den ordbok som nu kan tryckas. Ortografin ger oss möjligheten att dela med oss av vårt språk till andra, och våra barn får nu äntligen möjligheten att få utbildning i sitt arvsspråk och modersmål, säger Ulla Barruk Sunna, ordförande för Álgguogåhtie.

Redan 1985 tillsattes en språkkommitté med representanter från hela det umesamiska området med syfte att verka för skapandet av en modern umesamisk ortografi. Trots detta har det dröjt över 21 år tills umesamiskans skriftspråk slutligen kom att erkännas av en enig arbetsgrupp bestående av den umesamiska språkarbetaren och eldsjälen Henrik Barruk, samt språkprofessorerna Olavi Korhonen, Ole Henrik Magga och Pekka Sammallahti.

Beslutet som är resultatet av en många gånger långdragen kamp mellan olika intressen och föreställningar om de samiska språken, ses som mycket välkommet av det umesamiska samhället, och undertecknandet av slutrapporten i Margaretakyrkan på Gammplatsen åtföljdes av både glada tillrop och glädjetårar från de runt 50 besökarna på plats.

– Detta är ett stort steg för det umesamiska samhället, en ortografi är ett nödvändigt hjälpmedel för att utveckla och stärka ett hotat språk, säger Giellagáldus ordförande Marko Marjomaa.

Det officiella erkännandet av den umesamiska ortografin är inte bara efterlängtad av de samer som under sin uppväxttid förnekades möjligheten att lära sig läsa och skriva på sitt modersmål, även samiska lärare som befann sig på plats vid det historiska ögonblicket uttryckte en glädje över att nu kunna se fram emot nyproducerade, aktuella och framför allt enhetligt skrivna läroböcker på umesamiska.

– Nu kommer det äntligen material! Tidigare har vi fått skriva som det låter, men nu får vi ett gemensamt skriftspråk, och det gör undervisningen mycket bättre, säger Eva Stenberg Arthursson.

Många av de samer som befann sig på plats var märkbart tagna av erkännandet, och flera av dem uttryckte en enorm lättnad över att få delta vid undertecknandet av slutrapporten om den umesamiska ortografin.

– En stor sten har nu fallit från mitt bröst. Jag har varit med ifrån början av detta arbete, och ibland kände man att det aldrig skulle lyckas, men idag så hände det äntligen, säger Lars Stenberg.

En av alla de samer som hade tagit sig till Gammplatsen för att delta vid ceremonin var den umesamiska artisten Katarina Barruk.

– Det är inte så lätt att förklara hur fantastiskt detta känns, men umesamiska är mitt hjärtespråk och modersmål, och jag har sett fram emot denna dag så länge, och så äntligen kom den. Det är stort, säger hon.

Den umesamiska ortografin är det fjärde godkända skriftspråket på svensk sida av Sápmi, och ses som ett viktigt led i revitaliseringen och återtagandet av de samiska språken. Idag finns sju officiella ortografier, och godkännandet av umesamiskan banar väg för andra samiska språk som idag saknar ett erkänt skriftspråk, såsom exempelvis pitesamiska.

Less Talk. More Action.

Decolonisation is not and cannot be allowed to be transformed into a primarily academic discussion, and we need to move away from treating it as such, and instead start to incorporate decolonial ideas, methods and approaches into our daily lives instead. The act of combatting structural racism does not allow for a polite discourse which ultimately stems from and centres the very Ivory Tower as the source of change, when the truth is that universities uphold the very structures that decolonisation is trying to challenge.
 
Our lives outside of the colonial norm is not up for discussion if said discussion is being led by institutions that uphold racist structures, our relationship with the land is felt, rather than found within a university centred discourse, and if decolonisation is constantly allowed to be turned into a field of study, rather than permitted to be manifested through lived actions, in and of themselves both disruptive, chaotic and at the same time cathartic and self-healing, we’re doing the opposite of what the term suggests, and instead allowing ourselves to be colonised by the promise of talk, but ultimately no action.
 
In other words, if decolonisation stops at the study of texts, and never manifests itself as necessary actions – whether small or grander in scope – meant to bring about a positive change that challenges the majority’s history writing and highlights a different way of conceptualising and protecting the world, it is ultimately pointless.