Du kommer inte ifrån oss nu, du som så gärna hade velat öppna morgontidningen utan att behöva få se ännu en same bevärdigas uppmärksamhet och nya epitet som rimmar ack så illa bredvid ditt väl inövade, långt mer bittra ”lappjävel” och ”renknullare”.
”Jojkhunk” känns ovant i den mun som förvaltar förtryckarens makt sedan våra marker började koloniseras av staten för snart 500 år sedan.
Det går inte heller längre att göra sig rolig på bekostnad av jojken, när varenda tonårstjej i hela Sverige går och nynnar på Jon-Henriks musik.
Som sydsamisk jojkare och språkarbetare är Jon-Henriks framgångssaga någonting inspirerande och styrkegivande. Det finns någonting ofattbart helande i att se mina unga sydsamiska elever tala om sin egen samiskhet som någonting fint och uppskattat, jämfört mot då jag själv som en effektivt tystad same för snart 18 år sedan fick kvarsittning för att jag tagit med mig vår flagga – någonting som inte fanns och följaktligen var ett påhitt fick jag då höra – till den mellanstadieklass jag då gick i.
Jon-Henriks medverkan i Melodifestivalen har effektivt lyft upp samer på listan över det som just nu är hetast i Sverige, och det i sig gör att han inte kan berömmas nog. Idag vill mina elever bära sina traditionella kläder på skolan, och de som tidigare i grupp förnedrade den som vågade vara same i det publika blir i takt med Jon-Henriks stärkande samefiering av det svenska rummet allt färre. Jon-Henrik Fjällgren har tagit en plats i det svenska medvetandet som är svår att sudda bort, och ju klarare hans stjärna lyser på den svenska himlen, desto svårare blir det att vara öppet rasistisk mot det folk vars marker står för majoriteten av Sveriges el- och metallproduktion.
Det betyder dock inte att samiska frågor som någonting mer än exotiska inslag i helyllesvenska fikarum plötsligt fått en framträdande roll i den svenska diskursen; när Jon-Henrik jojkade sin avlidne vän Daniel, och med det hela det samiska folkets intergenerationella trauma som är resultatet av majoritetssamhällets kolonialpolitik, historisk såväl som kontemporär, så var det ingen journalist som tog sig tillfället i akt att se djupare på den självmordsepidemi som plågar våra samiska ungdomar.
Självmordssnittet bland renskötare är dubbelt så högt som bland det svenska storsamhället, men än idag måste många samer som lider av psykiska problem resa till nordnorska Karasjok för att få kompetent hjälp som visar hänsyn till patientens samiskhet.
Jon-Henrik är istället den stoiske samen, renskötaren från de vita vidderna, fjällets stolte enstöring; i den berättelse som det storsvenska samhället vill berätta om honom finns det inte plats för självkritik, och därför förvandlas Jon-Henrik Fjällgren så lätt till ett exotifikat, vars bakgrund är spännande så länge man inte fokuserar på den psykiska ohälsa som är så skrämmande prevalent inom gruppen renskötare.
Genom att framhäva det exotiska och tysta hos Jon-Henrik förstärker storsamhället vidare tystnaden inom renskötseln i förhållande till den skrämmande situation som renskötare befinner sig i. Att beskriva Jon-Henrik som tyst och stark är i sig en kolonial mikroaggression, någonting som alltför ofta glöms bort av majoriteten.
När Jon-Henrik själv gick ut i media och berättade att han planerat att ta sitt liv innan sin medverkan i Talang tog media följaktligen emot detta som en isolerad incident, i sig tragisk men inte mer, istället för att sätta in hans suicidala tankar i ett större sammanhang där svensk kolonialpolitik effektivt på lång sikt tar död på den samiska kulturen.
På samma sätt är den ekande avsaknaden av ett levande sydsamiskt språk i Jon-Henriks jojk en icke-fråga bland majoritetsbefolkningen; det faktum att våra samiska språk effektivt koloniserats bort till sin egen likvaka är inte någonting som man gärna behandlar på framsidorna av de svenska tabloiderna.
Idag är det praktiskt taget omöjligt att revitalisera de samiska språken, då svensk lagstiftning effektivt omöjliggör de mest effektiva metoderna, såsom immersionsundervisning och en fullständigt integrerad samisk undervisning som visar hänsyn och förståelse till den samiska kulturen.
Sverige vill istället höra om barnhem i Colombia, om indianen som blev same – inte om katastrofår i renskötseln, eller marker som överexploateras av staten. Sverige törstar efter en bar överkropp som omges av höga fjäll och frustande renar, men vill helst slippa höra talas om hatbrott, eller det faktum att Jon-Henrik på grund av då såväl som nu rådande svensk skolpolitik inte fick läsa sitt språk i skolan.
Det är viktigare att räkna magrutor, och få snygga bilder på ”superkroppen” än att vinkla strålkastarna mot det språkliga folkmord som än idag pågår i Sverige. Precis som då för snart 100 år sedan när Herman Lundborg genomförde sina rasbiologiska studier i Sápmi är den samiska kroppen intressant inte för den kultur eller den kamp den för, men som ett objekt att studera från ett ovanifrånperspektiv.
Berättelsen om Jon-Henrik, eller snarare den mall som han nu stöps i av svenska media, är för övrigt inte unik. Ursprungsfolk har alltid mytifiserats och översexualiserats av majoritetssamhället som ett sätt att ta ifrån dem en egen röst. Genom att fokusera på Jon-Henriks vältränade kropp, istället för att lyssna till det bakomliggande budskap som finns i all jojk – jojken i sig är ett dekolonialt verktyg för att minnas, konceptualisera och transmittera kultur inom det samiska samhället – så blir det enkelt att ignorera den dekoloniala kamp som förs och den samiska kulturrenässans som sker på olika arenor inom Sápmi.
Samtidigt som Jon-Henrik har blivit Sveriges ultimate same så har han effektivt avpolitiserats av det svenska samhället, och detta är ett medvetet brott mot våra mänskliga rättigheter; när Jon-Henrik dedicerar sin jojk ‘Manne leam frijje’ till Sverige skriver Expressens Gunilla Brodrej att det är en ”utsträckt hand till majoritetssamhället som i århundraden sett ner på och förföljt samernas kultur”, men som same tolkar jag detta långt mycket mer radikalt än så.
‘Jag är fri’, jojkar han, och stirrar sedan in i vardagsrummet hos majoriteten – Sverige, hör ni det. Det är inte en utsträckt hand och en önskan om att sjunga ‘We Shall Overcome’ i solnedgången, det är en samisk självständighetsförklaring som ekar klart och starkt över hela vårt land.
Det är nog för att få mig att vilja spendera hela min månadslön på att skicka honom till Wien.
Det är också därför Jon-Henrik skall vinna i kväll – inte för att han är den snyggaste artisten eller Sveriges mest kände jojkare, utan för att han trots medias medvetna och omedvetna försök att nedgradera honom till den noble vilden har modet och kraften att från Sveriges största scen jojka sig fri från ett kolonialt förtryck och samtidigt göra det samiska i Sverige en självklar och viktig del av vårt samhälle.
Indigeneity, Language and Authenticity 
Med all repekt før din kundskap om samisk kultur, så tillåter jag mig at invænda att vi inte alla ær dumskallar som bara ær intresserade av att se Jon Henriks flotta figur tona fram i rutan. Jag førstår din bitterhet med bakgrund i dina upplevelser, men dit øsande av densamma øver resten av icke-samer i det långa land har inte långa utsikter oavsett hur vælformulerad du æn må vara. Det ær varken du eller jag som har nyklarna til framtiden, -det har de unga i kraft av den svåra tid de lever i. Jon Henrik kom med rætt budskap på den riktiga tidpunkten; medmænsklighet och nærvaro. Vill du ha ett fritt Sameland så ønskar jag dig lycka till! Det vore sækert en god idé før att kunna bevara befolkning, natur och kultur! Men låt oss andra få nærma oss en førståelse av den samiska kulturen innan du utdelar den førsta snytingen. Och Jon Henrik ær absolut inte “tyst”! Tværtemot! Hans force ær just ATT han talar till oss med sin musik!
Jag vet inte vart du läser att jag säger att alla icke-samer är kåtslagna dumskallar; jag diskuterar medias porträttering av Jon-Henrik och sätter in den i ett historiskt och kulturellt sammanhang.
Jag är inte heller bitter; Jon-Henriks medverkan i Melodifestivalen är en av de mest glädjeframkallande sakerna jag varit med om i år.
Jag tror inte heller att jag sagt att jag på något sätt har en nyckel till en framtid där samiska rättigheter inte ses som provocerande för den svenska staten, och som lärare, jojkare och kulturarbetare som dagligen arbetar med samisk ungdom är jag ändå relativt säker på att jag förstår hur viktig våra ungdomar är.
Inte heller har jag diskuterat ett självständigt Sápmi i form av ett fritt land; jag diskuterar en mental samisk självständighet som en reaktion på svensk fysisk och psykisk kolonialism, men det är spännande att du tolkar min text så.
Jag vet inte heller var i min text som jag utdelar snytingar till dig som läsare; om du tar åt dig av texten betyder det nog snarare att du varit omedveten om svensk kolonialpolitik i Sápmi och det är klart, det är alltid lite jobbigt att behöva uppmärksammas på att landet man bor i inte alltid varit världens bästa på att respektera mänskliga rättigheter.
Bra skrivet!
Reblogged this on David Kroiks blogg med en nypa salt – The Ingenious Blog of Grand Maester David Kroik and commented:
Joekoen hijven Jåhha!
Briljant reflektion av Johan Sandberg McGuinne, som sätter in det sätt Jon-Henrik Fjellgren tagits emot av det svenska folket i ett kolonialt sammanhang. Så träffsäkert!
Den som skrivit detta har nog missat att Sofia Jannok har bäddat för den samiska musiken de senaste åren. Jon Henrik är inte en början, bara en god fortsättning!
Jag har heller aldrig skrivit att Jon-Henrik skulle vara någon slags början för samisk musik i Sverige. Om du läser bakåt i den här bloggen ser du dessutom att jag ofta talat om andra samiska artister, såsom Maxida Märak och Sofia Jannok. 2012 skrev jag bland annat om hur media beskrev Sofia Jannok som ett naturväsen, ett typiskt majoritetsperspektiv på urfolk, för att på så sätt kunna se henne som exotisk utan att behöva ta till sig av hennes politiska budskap.
Samisk musik är och har alltid funnits, men Jon-Henrik är trots detta unik i det att han blivit så omtyckt av hela Sverige. Han har gått från att vara en blyg renskötare från Mihte till att vara Sveriges mest kände same – och i allt detta har han gjort otroligt mycket för att lyfta sydsamiska frågor, helt enkelt genom att bara finnas och jojka.
Det som är helt skrämmande och som jag hörde först i går att man enligt den svenska skollagen måste ge 50 % av undervisningen på svenska även i sameskolorna. Både i Finland och i Norge är det en självklarhet att undervisningnen i sameskolorna sker enbart på samiska (precis som undervisningen i de finlandssvenska skolorna går enbart på svenska), bortsett från de timmar då man studerar finska resp. norska. Att undervisningen sker på modersmålet och att andra språk studeras bara på språklektionerna är livsviktigt för varje minoritet
Det stämmer; svensk skollag förbjuder i teorin språkrevitalisering, då de enda skolor där total immersion är tillåten är engelsktalande skolor i Sverige. Någonting är ruttet i staten Sverige när vi som urfolk inte erbjuds en vettig chans att ta tillbaka våra språk, medan det samtidigt är helt okej att erbjuda en allomfattande undervisning på engelska.
Det är också mycket skrämande att enligt skollagen räcker med att endast 50% är på svenska. I svenska skolor i Sverige.
Jag hör klart och tydligt den xenofobiska rädslan som döljer sig bakom din kommentar, men för tillfället tänker jag bara fokusera på att förtydliga svensk skolpolitik kontra språk, då det märks ack så tydligt att du inte är insatt i hur det svenska skolsystemet fungerar; och i det fall du faktiskt jobbar inom den svenska skolan så beklagar jag faktumet att du inte har full koll på det regelverk som reglerar din profession.
Den svenska skollagen stipulerar klart och tydligt att svenska skall vara huvudsakligt undervisningsspråk i den svenska skolan; engelska skolor i Sverige är undantagna från detta, och kan följaktligen bedriva undervisning på engelska. Samma skollag ger möjlighet till språkundervisning för minoriteter och invandrare på sitt modersmål, till en högsta grad av 50% av den totala undervisningstiden, med den tydliga haken att all icke-svensk undervisning skall fasas ut helt till det sjätte skolåret.
De svenska sameskolorna befinner sig i en unik position, då det råder oklarhet huruvida denna paragraf även omfattar undervisningen i denna skolform, men då det finns få sameskolor i dag – blott fem stycken – och endast den i Gällivare bedriver högstadieundervisning så betyder det att merparten av alla samiska elever fråntas möjligheten till en kompetent och givande undervisning på sitt eget språk.
Med andra ord; du behöver inte vara rädd för att svenskan skall dö ut på svenska elevers läppar – vare sig vi samer eller invandrare har inflytande eller politisk makt nog att ens få en fullvärdig undervisning på våra egna språk för att vi ens i en drogpåverkad dystopisk framtidsdröm skulle kunna ta ifrån er denna rättighet.
Vinnare av melodifestivalen i Norge för 35(!) år sedan: http://m.youtube.com/watch?v=g9Jeb2XCGq0
Norge har alltid legat 35 år före oss i Sverige vad gäller samisk kamp! Ibland önskar jag att vi kunde vara lite mer som Norge när det kom dels till språkundervisning och dels till internationell urfolkspolitik.
Har inte hört riktig jojk föränn talang och jag rös genom hela, det är så mycket känsla! Jon-Henrik är otroligt duktig. Jag blir arg när folk säger att samerna inte borde få vara kvar, de är ju en otroligt fin och häftig del av Sverige!!
När han gick ut i media och berättade om självmordstankarna, såg man ju hur många elaka komentarer som helst.. folk förstår inte. Jag blev glad, inte för att han mått så dåligt utanför att han vågar berätta, vilket är sjukt viktigt!! Helt plötsligt blev han ännu häftigare, han vågar stå upp för själv och sin bakgrund vilket jag anser förtjänar all respekt.
Du Christina Andersson i välmeneing säger jag dig att du borde i vuxen ålder känna till Samerna. Du borde också vara vuxen nog att inte gå i försvar med din hjärnkapacitet när någon trampad på biter ifrån.
Det märks att du är påläst och din tunga är vass. Att Jon Henrik själv skriver att han blev rörd av din text och länkar till den från hans hemsida är nog med bevis för mig att du kämpar för en god sak. Att tidningar bara skriver om utseende är patetiskt men vi lever ju i ett utseendefixerat samhälle där det är tabu att sticka ut och vara annorlunda. Stå på er för att behålla samekulturen i landet, sluta aldrig kämpa och var fri precis som Jon Henrik sjunger. Tack!
Träffade samer i denna vecka på ett kulturting som hade en BETYDLIGT positivare syn på sin tillvaro än den du beskriver. Möjligheten att få läsa och prata sitt modersmål i skolan, möjligheter att få demokratiskt påverka i sitt eget sameting, och andra kulturella möjligheter som inte var tänkbara för 10 år sedan. Dessa unga samer såg positivt på framtiden och ville inte alls grotta ner sig i deras mörka historia, som dom ser som just historia. Dessa ungdomar med sin framtidstro som är väl medvetna om sin historia och inte vill känna sig som offer har all min respekt…./C
Jag förstår att du fått för dig att jag sitter inlindad i någon slags metaforisk offerkofta på min blogg, men så är inte fallet. Jag ser positivt på min framtid, men är för den skull inte beredd att sluta vara kritisk, sätta saker i sitt historiska sammanhang och diskutera både det som är upplyftande och det som är svårt inom det samiska.
Jag är sydsame och jobbar som lärare i samiska och har förmånen att få jobba med vår framtid varje dag. Det ger mig styrka, och kraft. Det ger mig dock inte förmågan att låtsas som att vi inte brottas med stora problem som är en effekt av svensk kolonialpolitik. Däremot ger det mig viljan att kämpa, att jobba för en bättre framtid och för att glädjas något oerhört åt alla de samiska ungdomar, konstnärer, aktivister och musiker som gör allt för att vår framtid skall bli bättre, att den skall bli vår egen.
Offerkoftan får du gärna behålla, den har jag aldrig tagit på mig.
Välskrivet inlägg! Jag ser fram emot att läsa mera vid ett annat tillfälle. Här får du lite inspiration så länge att jämföra med: http://www.staradvertiser.com/news/breaking/20150316_New_Zealand_confronts_violent_past_gives_new_hope_to_Maori.html
Aloha,
/Alexandra