Om språkförbud och historielöshet

Det finns en lång tradition av språkförakt och rädsla för det som bryter mot den svenskspråkiga majoritetens föreställda normativitet i vårt land. Att förbjuda användandet av olika språk inom skolväsendet har, tyvärr, snarare varit standard historiskt sett, än någonting som avviker från normen.

Medlemmar av Sveriges urfolk och nationella minoriteter har länge blivit belagda med språkförbud av skolsystemet, och de samiska språkens hotade ställning idag är en direkt konsekvens av just dessa förbud under 1900-talets början.

I senare tid har förbuden mest handlat om att få barn eller vuxna med invandrarbakgrund att hålla tyst.

Ny Demokrati, skandalpartiet från 1990-talet kampanjade för ett språkförbud i svenska skolor, för att de menade att flerspråkighet skulle kunna leda till halvspråkiga och dåligt integrerade barn. De tankegångarna slog så pass rot att de inspirerade Stockholms Skolor att ge ut rapporten ”Hemspråksklass – Undersökning av skolframgång hos elever i hemspråksklass” 1994, där man konstaterade att elever i hemspråksklass fick dåliga resultat, inte på grund av att utbildningen inte tog till vara på elevernas tvåspråkiga bakgrund, men på grund av att deras tvåspråkiga bakgrund tydligen gjorde barnen sämre lämpade för att klara av den svenska skolans mål.

Enklast kan man kanske sammanfatta det hela som att Sverige har drivit med en språkföraktspolitik som tolkats om som en “omtanke” om barn från flerspråkiga bakgrunder under en mycket lång tid.

Man har helt enkelt velat underlätta integrering genom att låta barn assimileras till tystnad.

2006 blev det förbjudet att tala andra språk än svenska inom socialtjänsten i Uppsala.

2007 försökte Gustaf Adolfsskolan i Landskrona att förbjuda andra språk än svenska. Samtidigt förbjöd Enköpings Kommun andra språk än svenska på jobbet.

Det hela slutade i ramaskri och DO-anmälningar, och ett stort antal pudlar som i huvudsak handlade om att “förstå varandra” och “hjälpa invandrare att lättare bli en del av Sverige”.

Samma år skrev Språkrådet följande:

“”De senaste veckorna har i medier och på skolor diskuterats om en skola kan förbjuda eleverna att använda andra språk än svenska i skolan. Språkrådet vill påpeka att ett sådant förbud inte är förenligt med de fyra mål för svensk språkpolitik som riksdagen slagit fast. De syftar till ett mångspråkigt Sverige med svenska som huvudspråk. Det fjärde målet lyder: ”Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjligheter att lära sig främmande språk.” Forskningen visar också att det är lättare för den som växer upp med annat modersmål att lära sig majoritetsspråket, i det här fallet svenska, om man får använda sitt modersmål vid behov.”

Men det spelade ingen egentlig roll, för språkförbuden har fortsatt att komma.

2009 förbjöds arabisktalande på Posten i Göteborg att tala andra språk än svenska.

2011 försökte ett bussbolag i Jönköping förbjuda sina anställda från att tala andra språk än svenska på jobbet.

2016 förbjöd Göteborgs Stad anställda inom skolbespisningen att tala andra språk än svenska. DO menade att detta kunde tolkas som indirekt diskriminering men lade på grund av konkreta bevis, såsom inspelningar eller liknande, ned fallet.

2017 förbjöds elever på en skola i Jokkmokk att tala samiska på rasterna. Efter media berättat om det hela försvann språkförbudet snabbt.

Och i maj i år förbjöd Elgiganten Logistik i Jönköping sina anställda att prata andra språk på rasterna än svenska. Det slutade med sittstrejker och mediabevakning som ledde till att förbudet snabbt försvann.

Sanningen är den att språkförbud konstant dyker upp i Sverige, och att SD inte är unika i att vilja ha dem.

Tack och lov så strider alla språkförbud mot svensk lagstiftning, och från och med den första januari nästa år kan elever som utsätts för liknande förbud inte bara hävda sina rättigheter med hjälp av diskrimineringslagen, språklagen och lagen om nationella minoriteter, men också FN:s barnkonvention som blir svensk lag nästa år, och där artikel 29, paragraf c) klart och tydligt säger att alla barns utbildning ska

“utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egna kulturella identitet, språk och värden, för bosättningslandets och för ursprungslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från barnets egen”.